Grundlighet var hans genidrag

”I am cinema,” sade en gång den brittiske filmregissören Michael Powell om sig själv. Men mer än någon annan förtjänar nog hans landsman och kollega, Alfred Hitchcock, den beskrivningen. Från den dagen år 1920 då han fick anställning som illustratör av mellantexter på det amerikanska Famous Players-Laskys ateljé i London till hans död 1980 i en sjukhussäng i Hollywood med an han arbetade på sitt sista, aldrig avslutade projekt, The Short Night, uppfylldes Hitchcocks hela tillvaro av film.

Det gick knappast en dag utan att han ägnade sig åt sin konstart. Till och med under sitt flitiga vintersemestrande i Alperna satt han på hotellrummet och arbetade med nya filmuppslag i stället för att åka skidor.

I dag, 100 år efter sin födelse, är han fortfarande världens mest kände filmregissör. Med hans namn säljs numera också andra regissörers filmer. De påstås i reklamen vara lika spännande och tekniskt flyhänte som mästarens men håller sällan måttet. På samma sätt förhåller det sig med de skräcknoveller som samlas i volymer med rubriken Alfred Hitchcock presenterar. Hans publika popularitet matchas också av ett akademiskt intresse som resulterat i ett flöde av böcker, från monografier och feministiska eller homosexuella närläsningar av hans filmer till analyser av filmernas ljudband eller färgschemat i dekor och kostymer.

Hitchcock är tacksam att skriva om. Han älskade att marknadsföra sig själv och visste att anpassa sig till olika publikkategorier. Robert. Kapsis beskriver i den läsvärda Hitchcock: The Making of a Reputation hur regissören skickligt uppträdde som lättsam underhållare för den breda publiken och sedan i intervjuer med intellektuella, som Francois Truffaut, växlade över till att betona metaforiken och diskutera litteratur, modern konst och psykoanalys.

De här två sidorna av Hitchcock var dock inte oförenliga. Tvärtom. I många av hans filmer smälter det underhållande och det intellektuella samman till skön harmoni på ett sätt som saknar motstycke hos någon annan regissör. Och det har gjort att flera av hans filmer numera är självskrivna bland filmhistoriens främsta verk.

Lagom till hundraårsdagen har Hitchcock’s Notebooks utkommit. Författaren Dan Auiler har tidigare gett ut en bok om produktionen av Vertigo (Studie i brott, 1958) och nu gör han nerslag i några av Hitchcocks andra filmer. Brev, anteckningar, PM och utskrifter av bandade samtal visar här hur alla aspekter av filmarbetet – skådespelare, dialog, ljussättning, musik, ljudanvändning och mycket annat – diskuteras med minutiös noggrannhet. Och snart förstår man vilken betydelse denna grundlighet har för helheten, alltifrån karaktäriseringen av en rollfigur genom dennes kläder till frågan om tågavgångar i Marocko och diskreta miljöljud i bakgrunden till en scen.

Ett återkommande tema i boken är Hitchcocks förkärlek för att överge såväl logik som realistisk förankring i sitt berättande. I de flesta fall berikar det filmerna genom att göra dem oförutsägbara och spännande. Rollgestalter handlar plötsligt mot sina invanda mönster och hamnar påfallande ofta i absurda situationer. Dessa inslag ökar paradoxalt nog trovärdigheten i handlingen genom att spegla de ödets nycker som då och då griper in och kastar om vår tillvaro, ibland på ett sätt som kan te sig overkligt.

Många av Hitchcocks thrillereffekter är på motsvarande sätt konstruerade för att vara drömliknande och suggestiva snarare än förnuftsmässigt övertygande. Tänk bara på krypskyttescenen under en konsert i Albert Hall i de bägge versionerna av Mannen som visste för mycket (1934 och 1956), slutuppgörelsen på en karusell i Främlingar på tåg (Strangers on a Train, 1951) eller I sista minuten (North by Northwest, 1959), där ett besprutningsplan förföljer Cary Grant över åkrarna i den amerikanska mellanvästern.

Bokens avsnitt om Fåglarna (The Birds, 1963) och Marnie (1964) visar dock att denna styrka hos regissören ibland förbyttes till svaghet. Bägge filmerna hämmas av nödtorftigt hopvävda intriger, svaga eller olämpliga skådespelare i huvudrollerna samt en grovt tillyxad karaktärspsykologi baserad på den ytliga läsning av Freuds teorier som blev vanlig i Hollywood efter psykoanalysens amerikans genombrott på 1940-talet. Fåglarna räddades emellertid av rad surrealistiska och spektakulära scener och ett drabbande tema om naturens hämnd som kom att imiteras av åtskilliga senare skräckfilmer.

De brittiska produktionerna före flytten till USA 1939 nämns tyvärr bara på några rader, mest beroende på bristande arkivmaterial. Likaså saknas material om några av de viktigaste amerikanska filmerna, bland annat Notorious (1946), Repet (Rope, 1948), Främling på tåg och Fönstret åt gården (Rear Window, 1954). Så trots flodvågen böcker om Hitchcock finns i alltså mycket kvar att dokumentera och analysera. För även under nästa sekel kommer Alfred Hitchcock att vara en oundviklig referens för alla som sysslar med film.