Gösta Werner – ett liv med film

Idag begravs filmprofessorn och regissören Gösta Werner på Skogskyrkogården i Stockholm efter 101 passionerade år med filmen som kultur och industri. Det är en händelse som ser ut som en tanke att han föddes 1908, samma år som det första svenska filmbolaget, AB Svenska Biografteatern, startade sin verksamhet. Liksom många av de filmpionjärer han beundrade såg han filmen som 1900-talets stora konstform och bar i många år på drömmen att skriva en bok om det visuella seklet, i kontrast till det tryckta ordets 1800-tal.

Den boken blev dessvärre inte av. Ändå har han på sätt och vis genomfört den i sina andra arbeten, inte minst de egna filmerna. Ledstjärnan var Mauritz Stiller, vars flyhänta och symbolmättade bildberättande han skrev en doktorsavhandling om 1971, följd av en biografi 1991.

Jag hade förmånen att som ordförande i Lunds Studenters Filmstudio på 1980-talet ha en kontakt med denne ständigt lika entusiastiske och kritiskt skarslipade grundare av den anrika föreningen. Femtio år efter sin flytt till Stockholm var filmstudion ändå fortfarande hans skötebarn. När jag senare blev redaktör för Filmhäftet återupptog vi kontakten. Förutom allt annat han gjort i sitt liv, hade han på 1940-talet också förvandlat det tråkiga Biografbladet till Nordens ledande filmtidskrift. Där skrevs en ambitiös filmkritik och rasade konstnärliga debatter som pekade fram mot grundandet av Svenska Filminstitutet, att filmvetenskap blev ett universitetsämne i Lund och Stockholm och att det skapades tidskrifter som Chaplin och Filmhäftet.

När jag 1999 intervjuade honom för Sydsvenskan inför visningen av hans sista film, Spökskepp, och ett retrospektiv över hans karriär, var det en i själ och hjärta 91 år ung filmskapare som satt framför mig. Världens då äldste ännu aktive regissör. Hans intresse för filmens konstnärliga möjligheter var gränslös och därför blev hans straffdom hård över de verk som inte klarade hans höga ambitionsnivå, inte minst de egna regiarbetena.

De sex långfilmerna han gjort tyckte han bara var skräp. Fast en tog han strax till nåder: den försvunna Två trappor över gården från 1950, en fyrtiotalistiskt inspirerad kärlekshistoria mellan två undergångsmärkta personer på samhällets botten. Kortfilmerna var emellertid hans verkliga styrka, och det för dem han vunnit internationella priser och hamnat i världens alla filmuppslagsverk.

Efter tolv års anonymt slavande som manusförfattare, klippare, reklammakare och mycket annat i branschen slog han igenom 1945 med Midvinterblot. Den hade den för Gösta Werner talande underrubriken ”En berättelse i bild” och var en kärvt naturalistisk skildring av en fornnordisk offerrit. Tre år senare fullkomnade han sin dröm om att, likt experimentfilmspionjärerna han beundrade — Viking Eggeling och Walter Ruttmann — göra en film enbart berättad i bild och musik. Det blev också hans internationella genombrott: Tåget (1948).

Koncentration, reducering, förenkling, var hans konstnärliga nyckelord. Och när vi talades vid blev det snart tydligt att Stig Dagerman-filmatiseringen Att döda ett barn (1953) var den han tyckte bäst följde detta credo. Trots den talade novelltexten på ljudbandet. Filmen spelades in några vitbrännande sommardagar 1952 kring Haväng på Österlen, och blev så suggestiv i sin skräckstämning att många i biopubliken lämnade salongen.

I högtalarna hörs skådespelaren Gunnar Sjöbergs mjuka röst mässa fram novelltexten till de idylliska tonerna från ”Springtime Romance”. Längs landsvägen får vi och filmens aningslöse lastbilschaufför onda förebud. Några svartklädda kvinnor står plötsligt där likt ödesgudinnorna, nornorna. På stranden av en å ligger Charons svartmålade båt redo att föra det snart dödade barnet över floden Styx till andra sidan. När väl olyckan inträffar ser vi det inte i bild, men vi hör skriket. Fast vems? Barnets eller förarens? Eller var det lastbilsbromsarnas klagosång?

Denna filmkonstnärliga pärla är Gösta Werners testamente; hans estetik i ett koncentrat på mindre än tio minuter. Jag tvivlar på att Alfred Hitchcock, Stiller eller någon av hans andra husgudar kunde ha gjort den bättre.