Forrest J. Ackerman: Mannen från Horrorwood, Karloffornia

ackerman 3Den här intervjun gjordes i december 1998 hemma hos Forrest J Ackerman (1916–2008, ingen punkt efter initialen i namnet), i hans så kallade "Ackermansion" i Horrorwood, Karloffornia, som han själv brukade skriva adressen. Han kallade ibland huset för "Half-Way-House on Haunted Hill" eftersom det berömda Ennis House låg vid vägens slut, på kullens topp. I detta mayatempelliknande jättehus, ritat av Frank Lloyd Wright, har flera berömda filmer spelats in, bland andra House on Haunted Hill (1959) och Blade Runner (1982). I samband med mitt besök köpte Universal Ackermans samlingar till ett museum de planerade öppna i anslutning till bolagets nöjespark i Hollywood. Museet blev dock inte av, men kanske kommer samlingarna att visas på det stora filmmuseum, The Academy Museum, som lär öppna 2015 på Wilshire Boulevard, intill Los Angeles County Museum of Art (LACMA).

Jag var i Los Angeles för en att gräva i arkivmaterial till en doktorsavhandling som aldrig förverkligades om skräckfilmen som spegel av USA:s relationer till Europa under mellankrigstiden. Några arkiv var stängda på grund av bristande resurser, andra gick på knäna under trycket av sina många användare i förhållande till personalstyrkan. Kort sagt: forskningsarbetet blev så gott som omöjligt.

I stället ägnade jag mig åt att gå på olika evenemang. Det blev flera kvällar på Samuel Goldwyn-biografen där Academy of Motion Picture Arts and Sciences (AMPAS) höll filmvisningar av restaurerade klassiker och träffar med filmteamet och skådespelarna från filmen. En minnesvärd sådan kväll var visningen av Duell i solen (Duel in the Sun, 1946), informellt känd som ”Lust in the Dust” eller som producenten David O. Selznicks ”sex-västern” med dåvarande älskarinnan och sedermera hustrun Jennifer Jones. Gregory Peck var där och berättade om hur skönt det var att spela skurk efter alla präktiga roller. Det blev mer än den schemalagda halvtimmens samtal med publiken.

Turligt nog stod också det amerikanska cinematekets biograf klart i det restaurerade Grauman’s Egyptian Theater mittemot det mer kända Grauman’s Chinese Theater på Hollywood Boulevard. Jag lyckades få en biljett till öppningskvällen och satt på första bänk för att lyssna till en symfoniorkester ackompanjera Cecil B. DeMilles De tio budorden (The Ten Commandments, 1923), filmen som var den första biografen visade när man slog upp portarna 75 år tidigare. Dirigent var Gillian B. Anderson, som 2005 skulle göra ett specialnummer om filmmusik för Film International. I foajén mötte jag en man klädd som Indiana Jones. Han hade just hittat och grävt upp dekorerna till filmen ute i öknen, några mil öster om Hollywood. De finns fortfarande kvar där ute, om någon har vägarna förbi.

Dessutom gjorde jag ett antal intervjuer, bland annat till Filmhäftets (#105, 1999:1) temanummer om filmrestaurering. Men roligast var nog ändå mina träffar med Forrest J Ackerman, kallad ”Forry” och vars tidning Famous Monsters of Filmland jag hade köpt som pojke. Av en ren händelse bläddrade jag i ett ex. av tidningen på AMPAS:s bibliotek The Margaret Herrick Library, såg hans telefonnummer och chansade på att han behållit det. Det hade han, och jag besökte honom tre gånger under lika många veckor. Vid alla tillfällena hade en ansenlig skara besökare som förevisades hans enorma samling av rekvisita, kostymer, uniformer och dekorer från filmer – allt i original.

Källaren under huset hade inrett till en krypta med skräckmasker, några av dem självlysande. När alla besökarna väl packat in sig i ”kryptan”, stängde Forry dörren, släckte ljuset och skrek: ”Oh, I forgot to pay the bill!”. Några av skräckmaskerna lyste upp, folk skrek som på kommando och Forry öppnade dörren med ett brett leende. Fungerade varje gång. Efter att alla gått gjorde jag en halvtimmes intervju med honom och sedan åkte vi till hans stamställe The Swedish Table för en middag. Oförglömligt.

När jag kom hem var ingen intresserad av att publicera mitt intervjumaterial. Här visste inte en människa vem Forrest J Ackerman var. Det enda som finns kvar är det här brottstycket, publicerad i Fantastisk Filmfestivals katalog 1999.

AckermanForrest J Ackerman (f. 1916) är en pionjär inom skräck-, science fiction- och fantasy. Han har varit litterär agent för några av de mest kända amerikanska författarna i genrerna, anordnat internationella konferenser och träffar för författare och fans sedan 1940-talet och utgivit ett otal böcker. Genom sin legendariska tidning Famous Monsters of Filmland präglade han en hel generation filmskapare sonm nu dominerar Hollywood. Utan honom hade Steven Spielberg, George Lucas, John Landis, Joe Dante, Tobe Hooper och ett otal andra regissörer saknat en väsentlig inspirationskälla.

Hans hus på 2495 Glendower Avenue i Hollywood är ett museum belamrat med filmmemorabilia. Men det är inte vilket postorderkrafs som helst utan ofta originalrekvisita från filmklassiker; många av dem har skänkts av regissörer, skådespelare och make-upexperter som han lärt känna under sin drygt sextioåriga karriär. Dessutom får han dagligen högar av böcker, presenter och annat från alla sina vänner runt jorden.

Hans hus är öppet för besökare nästan dagligen, och trots sina 83 år är han en vital guide i husets labyrinter. Överallt hänger signerade porträtt från Hollywoods legender: Peter Lorre, Boris Karloff, Jean Harlow, Bela Lugosi. Och när jag tittar närmare på en lite sliten pterodactyl av lera i en monter skyndar han sig att påpeka: ”Det är originalmodellen som Willis O’Brien använde i King Kong från 1933”. Motsvarande procedur upprepas gång på gång just som jag börjat fundera över om det verkligen kan vara Bela Lugosis kostym från Dracula (1931) eller Lon Chaneys vampyrtänder från London After Midnight (1927).

ackerman 8Följande intervju gjordes i december 1998 i hans hem just efter det att jag sluppit ur fångenskapen från hans krypta under huset och hört honom berättat minnen för en trollbunden publik som utgjorde ett osannolikt spektrum av skräck- och science fiction-fans mellan sex och sjuttio år. Hit kommer alla, från likätande hårdrockare, skräpfilmsdyrkande akademiker, strama tjänstemannatyper och familjer som varit på stormarknaden i identiska träningsställ. Han tog personligen farväl av var och en av dem. Alla fick skriva in sig i gästboken. De som ville kunde skränka en slant i inträde, men han tog ingen notis om vem som gjorde det.

”Forry” är helt enkelt en man som tycker om folk och som det är mycket lätt att tycka om. Och här är en kort bakgrund, skisserad strax innan vi åkte till hans stamställe The Swedish Table, där man får ursvenska delikatesser som pannkakor, köttbullar och grekisk sallad.

Michael Tapper: Berätta lite om din bakgrund.

Forrest J Ackerman: Den första filmen jag minns var Människa för en dag (One Glorious Day, 1922), och det var i sanning ”one glorious night” för en snart sexårig grabb eftersom jag här såg mitt första spöke. Året därpå drabbades jag naturligtvis av den oförglömlige Lon Chaney i Ringaren i Notre Dame (The Hunchback of Notre Dame, 1923). Och 1927 såg jag för första gången mitt livs favoritfilm: Metropolis av Fritz Lang. Den har jag numera hunnit se 91 gånger.

När sedan den första science fiction-tidningen, The Time-Traveller, började publiceras 1932, var jag givetvis bland de första köparna. Vid det laget hade själv börjat göra förteckningar över ”fantastic films” (= samlingsnamn för science fiction, skräck och fantasy), och jag hade en diger klippsamling av recensioner och artiklar om dessa filmer. Dessutom började bygga upp en bild- och pressmaterialsamling som huvudsakligen bestod av vad jag kunde tigga ihop på filmbolagen – och det blev snabbt ett omfattande arkiv.

frankensteinMT: Nuförtiden tror många att olika gimmickeffekter och publicitetstrick i samband med biografvisningar uppfanns på 1950-talet, men du har ju själv bevittnat hur livaktigt detta var redan på 1930-talet.

FJA: Oh ja. Jag kommer fortfarande ihåg premiären på Frankenstein 1931, då man hade en ambulans utanför biografentrén. Efteråt har jag förstått att det förmodligen inte var någon riktig ambulans och att sjukvårdspersonalen var statister från filmbolaget, men många, inklusive jag själv, trodde på det vid det tillfället. Hursomhelst, så gick man förbi ambulansen och in i biografen, och plötsligt under filmen – jag tror det var scenen då monstret vaknar och Frankenstein skriker ”It’s alive!” – så springer en kvinna ur publiken upp för gången skrikande mot den väntande sjukhuspersonalen. Och även det tricket fungerade bra – första gången.

På den tiden gick det nämligen att sitta kvar och se filmen hur många gånger som helst på samma biljett. Vid nästa föreställning upptäckte jag naturligtvis att samma kvinna åter sprang iväg med ett hysteriskt skrik under samma scen. Jag blev luttrad men tricket hade en bra effekt på publiken.

MT: När gjorde du din hobby till ett yrke.

FJA: I slutet av 1930-talet arbetade jag mycket för Academy of Motion Pictures Arts and Sciences (AMPAS) och var bland annat med om att arrangera 1939 års Oscarsgala, då Borta med Vinden (Gone With the Wind) gjorde succé och tog hem många priser. Sedan blev jag soldat i andra världskriget. Jag var inkallad i tre år, fyra månader och tjugoen dagar, men vem bryr sig om att hålla räkningen. När jag kom tillbaka till det civila igen svor jag att aldrig mer bära en slips, inte ens till min egen begravning.

famous monsters of filmland 3Jag ville syssla något jag verkligen brydde mig om, nämligen science fiction. Därför blev jag agent för en rad författare. Efter några år hade jag över 200 av de mest betydelsefulla namnen i genren: A.E. Van Vogt, Harry Bates, Raymond F. Jones, Ib Melchior och många andra. Det här höll på i en femton år tills jag en dag köpte en fransk tidning som jag glömt namnet på men som handlade om skräck, sf och fantasy – allt det som intresserade mig. Jag träffade en amerikansk förläggare som blev intresserad av att göra en engelskspråkig tidning med samma inriktning. Det var givet från början att jag skulle bli chefredaktör, inte minst eftersom jag ägde drygt 35 000 filmbilder från vilka man lätt kunde hämta material. Dessutom kände jag alla i branschen.

Till en början var samtliga amerikanska distributörer kallsinniga till tidningen, som vi då preliminärt kallade Wonderama och som riktade sig till ungdomar. Men så blev I Was a Teenage Frankenstein (1957) en oväntad kassasuccé, och min förläggare överhopades plötsligt av anbud. Den enda förhållningsordern jag fick var att tidningens namn skulle innehålla något med ”Monsters”, och så föddes Famous Monsters of Filmland. Första upplagan sålde i över 200 000 exemplar, och det var i februari 1958. Vi hade från början bara planerat att göra ett enda famous monsters of filmland2nummer, men snart strömmade breven in från intresserade läsare. Totalt blev det 190 nummer. George Lucas, Steven Spielberg, Joe Dante, Frank Darabont och make up-experten Rick Baker stod alla på min prenumerationslista. Bland de ivrigaste läsarna fanns också Stephen King, som 13 år gammal skickade mig sin första novell.

Jag tog en gång en rundtur med bil i USA för att hälsa på 1 500 av de läsare som insisterat på att träffa mig personligen, och jag minns att jag körde en femtio mil lång omväg till Niles, Michigan, för att träffa en pojke som utlovat att det fanns femtio intresserade läsare i denna gudsförgätna håla. När jag kom dit visade det sig dock att de femtio bestod av honom och 49 får. Och i Brooklyn råkade jag ut för en värd som bjudit in en stor publik av grannpojkar, men som varje gång jag skulle svara på en fråga ordagrant citerade ur minnet vad jag skrivit om ämnet i min tidning. Det var en bisarr upplevelse.

MT: Sett i backspegeln så måste 1950-talet ha varit en gyllene period för skräck- och science fiction-fans.

FJA: Definitivt. På tv fanns det shower som Shock Theater, där man regelbundet visade skräckfilmer med programledade utklädda till monster. Här i Hollywood hade vi Vampira (egentligen: Maila Nurmi), som senare blev berömd för sin stumma roll i Plan 9 from Outer Space (1956). På östkusten hade man Ghoulardi. Och framgångarna med Famous Monsters of Filmland ledde till en rad snarlika tidningar från andra förlag.

MT: Du har ju också agerat i ett flertal skräck- och sf-filmer. Berätta lite om det.

FJA: Jag hade varit med som statist i några kända filmer på 1940- och 1950-talen, men den första science fiction-filmen var The Time Travellers (1964). Huvudrollen spelades av Preston Foster, känd från skräckklassikern Doctor X (1931), och jag spelade tekniker nr. 3 i en androidfabrik. Sedan var jag med i Dracula vs Frankenstein (1969), där jag fick äran att dödas av Frankensteins monster. Total har det väl blivit 56 roller [han gjorde totalt 210 roller enligt officiell statistik – min anm.]. Jag minns med glädje hur jag spelade den blivande månpresidenten i Amazon Women on the Moon (1988), och i den kommande Turkeys in Outer Space har jag stigit i graderna till att bli president över hela världen. Det är en avsevärd förbättring över att endast ha varit domare i Nudist Colony of the Dead.

© Michael Tapper, 1999. Fantastisk Filmfestival, katalog 1999.

Mina foton från The Ackermansion (tagna med en dassig engångskamera):
ackerman 9
Peter Lorre porträtterad som Napoleon
Ackerman 2
Forry i kryptan under sitt hus. Populär replik bland besökarna då de såg de blodiga handavtrycken på väggen: ”Oh, O.J. has been here!” (O.J. Simpson, för er som inte minns bakgrunden.)
ackerman 7
Lon Chaneys rekvisita levde vidare hos Forry. Framför er i montern ser ni vampyrtänderna, flugan och cylinderhatten från den mytomspunna men tyvärr förlorade filmen London After Midnight (1927).
ackerman 4
Forry i vardagsrummet. Som bord använde han kistan från Dracula (1931).
ackerman 5
Samlingen av Willis O’Briens modeller från arbetet med King Kong (1933).
ackerman 6
Den magiska asken från Hellraiser, skänkt av Clive Barker. Den skymtar även över Forrys högra axel i den första bilden på honom ovan i texten.