I december 1998 var jag i Hollywood, lagom till slutkraschen för Universals annus horribilus. Flera av vårens förment säkra kort hade gått dåligt (Blues Brothers 2000, Small Soldiers), och höstens biosäsong kantades av kostsamma fiaskon som What Dreams May Come och Meet Joe Black. På vägen in från flygplatsen möttes jag av en skog av billboards med reklam för bolagets sista desperata hopp om att åtminstone hyfsa till årets bokslut, Gus van Sants nyinspelning av Alfred Hitchcocks klassiker Psycho (1960).
En tidningsrubrik skrek ut: ”Remaking Psycho! What are they, nuts?” Och det höll en enig kritikerkår med om, varefter de vässade pennorna för att tävla i sarkasmer. Camille Paglia, hade förväntningar på filmen men bara av en enda anledning: att se Anne Heche straffas för sin talanglöshet genom att bli knivmördad i rollen som Marion Crane. Andra vände ryggen åt indieregissören, nyss hyllad i alla tonarter för Drugstore Cowboy (1989) och På drift mot Idaho (My Own Private Idaho, 1991).
Premiären jag gick på fortsatte i samma anda. Folk ömsom hånskrattade, ömsom buade. Flera reste sig under duschmordet och marscherade demonstrativt ut under högljudda svordomar. Filmen gick till historien som århundradets dummaste prestigeprojekt, och borde ha dödförklarats redan på idéstadiet. Men någon i Universals styrelserum tyckte uppenbarligen att hen värpt ett guldägg. Storyn om det filmprojektet är värd en egen bok.
Det har inte saknats artiklar, böcker och till och med filmer om katastrofala storproduktioner i Hollywoods historia. En profetisk film om sorgeåret 1998 var komedin An Alan Smithee Film: Burn Hollywood Burn från 1997. Sällan har titeln på en flopp varit så ironisk. Dubbelt upp eftersom regissörspseudonymen Alan Smithee just sätts på floppar som regissören tagit namn från efter att filmbolaget klippt om eller på annat sätt förvanskat hens arbete.
Bästsäljaren i ämnet är Steven Bachs bok Final Cut: Art, Money, and Ego in the Making of Heaven’s Gate, the Film That Sank United Artists (1985), om hur regissören Michael Ciminos storhetsvansinne drev upp budgeten på hans västernepos Heaven’s Gate (1980) till astronomiska höjder. Parentetiskt sagt var det inte den enda förklaringen till konkursen för United Artists, men det blev en bekväm förklaring för Bach, som då satt i bolagets styrelse.
I år kom filmkritikern Tim Robeys bok Box-Office Poison: Hollywood’s Story in a Century of Flops och den följer ett väl inarbetat mönster i floppkommentargenren. Robey har svårt med distinktionen mellan floppar värda att diskutera och misslyckade bagateller. Typiskt nog förbigår han 1998 års Psycho för att lägga ut texten om ointressanta filmer som The Adventures of Pluto Nash (2002).
I övrigt är boken späckad med stöldgods från bättre författares böcker. Lättsmälta anekdoter och analytiska snacks kryddas med bitska kommentarer men slår likväl in öppna dörrar om välförtjänta fiaskon som Gigli (2003) och Cats (2019). Receptet har han tagit från journalistkollegan Peter Biskinds övervärderade bästsäljare Easy Riders, Raging Bulls (1998).
Den bästa förklaringen bakom en flopp är att inga fläskbudgetar, stjärnor, CGI-effekter eller reklamkampanjer i världen kan rädda ett svagt manus, en uselt konstruerad berättelse. William Friedkins actionfilm Sorcerer (1977) dog inte i den ojämna publikfriarkampen mot filmhistoriens största kassavältare: Star Wars (1977). Filmen misslyckades eftersom den var en blek kopia på Henri-Georges Cluzots klassiker Fruktans lön (Le Salaire de la peur, 1953).
Omvänt blev inte Steven Spielbergs Jurassic Park (1993) en succéfilm för att den trollade fram fotorealistiskt övertygande dinosaurier utan för att Michael Crichtons romanförlaga och filmmanus var en skickligt konstruerad berättelse som uppdaterade Frankenstein-temat till genmanipulationens tidsålder. Dinosaurerna var fåret Dollys monsterkusiner.
Biskind och Robey och många med dem borrar sig emellertid sällan eller aldrig ner på djupet om filmen som konstart eller om historiska kontexter bakom filmers framgångar eller fall. Vilket är det mest givande att göra. Filmer slår an för att de fångar tidsandan, politiska vindar och trender. Det kan göra lågbudgetfilmer till kassasuccéer och kulturfenomen samtidigt som påkostade filmer som säljs med reklam för hundratals miljoner försvinner över en natt.
Till de förra hör Långt ner i halsen (Deep Throat, 1972), som red in på 1970-talets sexfrigörelse för att inleda en porno chic-våg på prestigebiografer för städad medelklass. Rocky (1976) gjorde en hånad sluggerboxare från rännstenen till symbolen för ett USA som reste sig på nio efter år av pessimism och självförakt under Vietnamkriget och Watergate-skandalen. Och med The Blair Witch Project (1999) inleddes en era av både slug marknadsföring och modern folklore på internet.
En variation på fenomenet är floppar som efter några år med vändande vindar omvärderas, blir storsäljare på videomarknaden och ibland upphöjts till moderna klassiker. Två typexempel från 1982 är Ridley Scotts Blade Runner och John Carpenters The Thing. Båda var dystopiska motbilder till den amerikanska revanschism som Ronald Reagan formulerat i slagordet ”Let’s Make America Great Again” (jodå, Trump plankade det från honom), men de fick snabbt en växande publik på filmfestivaler och videomarknaden av just den anledningen och för sina djärva, genreförnyande grepp.
Årets mest omskrivna megabudgetfloppar är Kevin Costners Horizon: An American Saga – Chapter 1, Francis Ford Coppolas Megalopolis och Todd Philips Joker: Folie á Deux. Samtliga föll från höga förväntningar för att landa i hårda sågningar och publikflykt. Anledningarna är inte svåra att se.
Costner blev 1990 känd som mirakelregissören som återuppväckte västerngenren från de döda med den tre timmar långa Dansar med vargar (Dances with Wolves), och nu skulle han göra om tricket med Horizon-serien. Men från graven reste sig i stället en idéförtorkad klichézombie för att släcka genrens livsgnista på bio för lång tid framöver. Den fortsatta framgången för västernserien Yellowstone (2018– ) med spin-offs på strömningstjänsten Paramount+ med blygsamma 72 miljoner abonnenter – att jämföras med Netflix 282 miljoner – ser ut att bli Costners och genrens enda livlina.
Coppolas retro-science-fiction-saga var en mer frustrerande kraschlandning eftersom den sjuder av fantasi, visioner och anarkistiska infall. Dessvärre är visionerna grumliga och många av infallen banala, rent av fåniga. Kontrasten till det pretentiösa tonfallet skruvar bitvis upp pinsamhetsvolymen till elva.
Philips gjorde i mina ögon helt rätt genom att inte göra Joker: Folie á Deux till en konventionell och förutsägbar uppföljare. Filmens problem är att berättelsen om två mördargalningar med rockstjärnestatus aldrig blir mer än en sämre kopia på Natural Born Killers (1993). Med en handling som oavbrutet stannar för att stampa på stället i tama musikalnummer till en jukeboxmix av låtar.
Om jag hade gissat på att någon av filmerna skulle få en framtida renässans, kanske rent av uppvärderas till klassikerstatus, så faller mitt val på Coppolas egenfinansierade bildfyrverkeri. Hundra år från idag kommer vi kanske att se fusionen av Romarriket och USA i Megalopolis som en skrattspegel för oförnuftets tid efter millennieskiftet. När bröd och skådespel köpte vår underkastelse till självutnämnda entrepenörgenier (läs: tech-moguler) med luftslott som framtidsvisioner. Alltmedan samhällsutvecklingen rullade baklänges mot avgrundsdjupa klassklyftor och framåt mot en skenande miljökatastrof.
© Michael Tapper, 2025. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2025-01-07.
