Dokumentären George Stevens: A Filmmaker’s Journey (1984) berättar om hur familjen efter regissörens död 1975 upptäcker en samling filmkassetter. De innehåller Stevens filmer från de allierades marsch genom Frankrike och Tyskland 1944–45 mot slutsegern i Berlin. Mycket visades aldrig offentligt eftersom beställaren, USA:s krigsmakt, bedömde materialet som alltför chockerande för biopubliken. Inte heller Stevens hade vågat titta på bilderna igen. Minnena av kriget var nog så svåruthärdliga.
En del av de censurerade bilderna visas i Netflix-aktuella dokumentärserien Five Came Back. Från D-dagen ser vi resterna av söndersprängda soldater på landstigningsbåtarna och kroppar som flyter iland på stranden i Normandie. Under framryckningen mot Berlin stöter de amerikanska trupperna på koncentrationslägret Dachau utanför München. Bland gaskamrarna och kremeringsugnarna ligger prydligt sorterade högar av nakna lik, deras kläder och andra tillhörigheter. Överlevarna är smutsiga, svältdöende fångar som de tyska vakterna inte hunnit mörda i flykten.
Notera att det mesta är i färg, inte svartvitt. Innan dess hade färgfilm endast använts i Disneyanimationer, musikaler och episka storfilmer som Borta med vinden (Gone with the Wind, 1939). Nu gjorde färgfilmen krigets verklighet smärtsamt påtaglig för biopubliken. Problemet var bara att krigsmakten redan börjat planera för fred, och det krävde försoning. Filmer som Stevens möte med Dachau ansågs göda kontraproduktivt hat. Man censurerade därför åtskilliga bilder av nazismens brutalitet.
Ett stort misstag, enligt seriens producent Steven Spielberg, och det är svårt att inte hålla med. Krigstraumat hade behövt bearbetats just där och då, när all krigsromantik släckts av verkligheten på slagfälten och ingen kunde komma på tanken att kalla Förintelsen för ett påhitt. I stället begravdes minnena av andra världskriget i den stora glömskan och i rekordårens konsumtionssamhälle.
Bara några decennier senare återfick krig i spelfilm och videospel underhållningsglamouren genom actionstjärnor och spelutvecklare som inte hade ett uns av egen krigserfarenhet. Samtidigt gödslade postmodernismens intellektuella haveri i sanningstvivel och faktaallergi en pånyttfödelse för nazismens idéer via historierevisionism och högerpopulism. Lärdomarna från andra världskriget dribblades bort, blev till en grimas, en axelryckning.
Att, som Five Came Back, använda sig av fem Hollywoodregissörer för att tvätta ögonen är ett inspirerat val. De levde i en tillrättalagd värld av kulisser, inte helt olik dagens digitala sensationer. George Stevens, Frank Capra, John Ford, John Huston och William Wyler var kända för mer eller mindre sagobetonade komedier, västernfilmer, deckare och historiska kostymfilmer. Kriget förändrade deras livshållning och karriärer i grunden.
Sockerlagret försvann från filmerna, som fick en kärvt realistisk ton och iscensättning. Se exempelvis Wylers mästerliga De bästa åren (The Best Years of Our Lives, 1946), om tre återvändare från kriget som konfronteras med traumatiska minnen, svikna förhoppningar och en oförstående, i bland öppet fientlig, omvärld. Tillsammans med John Hustons dokumentär Let There Be Light, från samma år, om soldater med psykiska krigsskador – en film som belades med visningsförbud i drygt 30 år – ger det en bra bild av det höga pris för kriget som även de överlevande betalar.
Slutligen är det viktigt att poängtera att dokumentärserien inte är en filmatisering av Mark Harris utmärkta bok utan ett komplement. Läs helst boken först. Då fördjupas bilden av de fem filmkonstnärernas krigserfarenheter.
© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-06-02.
VOD Five Came Back
USA 2017. TV-serie i tre avsnitt på Netflix efter journalisten Mark Harris bok Five Came Back: A Story of Hollywood and the Second World War (2014). Berättare Meryl Streep. Medverkande Steven Spielberg, Francis Ford Coppola, Guillermo del Toro, Paul Greengrass, Lawrence Kasdan. Längd cirka 60 min./avsnitt. Recensionen baserar sig på samtliga tre avsnitt samt Mark Harris’ bok. På Netflix finns även flera av de krigsdokumentärer som man pratar om i Five Came Back, bland andra William Wylers The Memphis Belle (1944) och John Hustons Let There Be Light (1946).