Final final cut: Introduktion till ett nytt referensmaterial för film

Som bekant finns det inget bättre referensmaterial för en film än filmen själv, helst en kopia gjord direkt från ett intakt originalnegativ. I filmhistoriska sammanhang är dock detta en raritet. Förutom nitratfilmens självförstö­rande egenskaper tampas historiker och restauratorer med filmbolagens bristande intresse för sitt arkivmaterial. Ne­gativ slängs, förstörs, försvinner eller klipps om. Även negativen till såpass nyligen producerade filmer som Gud­fadern-filmerna (The Godfather, 1971, och The Godfather II, 1974) – bland de sista som gjordes i Technicolors ursprungliga trefärgsteknik – är, på grund av Paramounts omklippningar och ovilja till ordentlig kon­servering, till stora delar förstörda för all framtid.

Inte ens nya filmer släpps ibland i de skick som upp­hovsmännen tänkt sig. Kopiorna görs slarvigt, de blir mörka, korniga, suddiga eller far felaktiga färgtoner. Ex­empelvis Pale Rider (1985) var en bokstavligt talat mörk upplevelse på biograferna i Sverige. Och för att åter ta Gudfadern som exempel, berättade filmens fotograf Gordon Willis för den amerikanska filmtidskriften Premiere att Paramount ogillade den dominerande gula färgtonen i originalkopiorna från ursprungspremiären 1971 och lät tona ned den såväl i senare producerade kopior som i videoöverföringen.

Filmbolagen klipper inte sällan om och ned filmer av olika skäl. Den europeiska publiken får ofta se kontroversiella filmer som Basic Instinct med mer naket och mer explicita sexscener än den amerikanska. Vanli­gare är emellertid att nedklippningen motiveras av kom­mersiella skäl, främst för att få filmen att passa in i det magiska tvåtimmarsschemat så att antalet bio­föreställningar per dag kan maximeras. Den amerikan­ska filmpubliken fick till exempel vänta femton år på att få se den fullständiga 145-minutersversionen av Sam Peckinpahs Det vilda gänget (The Wild Bunch, 1969). Innan dess var den stympad med elva minuter.

Misshandeln av filmerna fortsätter sedan genom de enskilda ländernas censurklippning och biografernas tek­niska klåparfasoner: felaktiga bildmaskningar i projektorn och på duken, projektormaskinistemas oförmåga att hålla rätt skärpa och ställa in surroundljudet samt den meka­niska slitningen på kopiorna som ibland förvandlar dem till en pyttipanna av oavsiktliga jump-cuts. Biobesöka­ren blir därigenom ständigt bestulen på sina biljettpengar. Den enda anledningen till att klagomålen mot biogra­ferna inte är fler är att få i publiken haft förmånen att få se film under bättre förhållanden.

Dagens videomarknad är inte mycket bättre. Den be­står till en dominerande del av undermåliga överföringar via pan & scan-teknik där bildformatet anpassas ef­ter proportionerna 1:1,37 (= tv-rutans format). Pan & scan innebär att man tappar mellan en tredjedel och hälften av en vidfilms bildruta beroende på dess propor­tioner. Komposition och viktiga bildelement försvinner. Överföringen nödvändiggör också konstlade panoreringar och klipp över bildrutan för att hålla hand­lingen i bild. Och som den sista spi­ken i kistan förvränger det tekniskt dåliga vhs-systemet konsekvent filmernas färgskala.

Den näst bästa lösningen efter att se en film i original­skick under ideala förhållanden på en stor biograf – vil­ket alltså bara sker i undantagsfall – är film på laser­skiva, eller LD (Laser Disc). Laserskivans bildkvalitet är överlägsen vhs och Super-vhs, ljudet är digitalt mixat med lika höga krav på dynamik och kanalseparation som biografljudet, och den som väljer versionen i original­formatet får en hyfsat korrekt version av filmen som upp­hovsmännen avsåg att den skulle ses. Nackdelama är för­stås att tekniken inte möjliggör egna inspelningar och att det är dyrt eftersom utrustningen är dyrare och, i Sverige, mer svårtillgänglig än vhs.

I gengäld får såväl filmforskaren som filmentusiasten tillgång till många specialutgåvor av filmer med mycket extra material, något som dessa till oumbärliga referens­material. Jag kommer sist i artikeln att mer utförligt dis­kutera några exempel.

Historik och teknik

Film på laserskiva introducerades redan 1972 av Philips och MCA, och lanserades kommersiellt 1978 som en syskon­teknik till cd (Compact Disc). Det har förekommit flera andra cd-liknande film-på-skiva-system; just nu lanse­ras dvd (Digital Video Disc eller Digital Versatile Disc, därom tvista teknikjournalisterna). Philips laserskivsystem är dock fortfarande det tekniskt överlägsna i konkurrensen.

Den enklaste beskrivningen av en laserskiva är att den är en dvd i lp-format, men avspelningsbar på bägge sidorna och med varierande möjligheter till funktionsstyrning. Två huvudkategorier finns: CAV (Constant Angular Velocity = konstant rotationshastighet), där spelaren lä­ser av en laserskiva på samma sätt som en gammaldags skiv­spelare gjorde med en lp, och CLV (Constant Linear Velocity = varierande rotationshastighet), vilken är iden­tisk med cd-tekniken.

CAV, som även kallas ”standard play” eller ”full fea­ture format”, tillhandahåller en rad sofistikerade styrningsfunktioner om man kopplar ihop laserskivspelaren med en dator; det finns utvecklad programvara för ända­målet både till pc och mac. Varje bildruta i filmen får här ett individuellt löpnummer för att bli sökbar. Man be­höver således inte spola filmen fram och tillbaka för att hitta en enskild bild eller sekvens och kan i förhand pro­grammera in en rad stillbilder och/eller sekvenser som kan plockas fram med en knapptryckning.

Med CAV kan man med en programmerad sökning eller med pausknappen ta fram enskilda bilder ur filmen som verkligen är stabila, till skillnad frän skakiga vhs-videor. Om man vill använda dem som illustrationer går de att spara som bildfiler och hämta fram exempelvis med hjälp av Photoshop. Därmed har man med betydligt enk­lare teknik tillgång till bilder med samma referensvärde som uppförstoringen av en bildruta ur celluloidkopian av filmen, så kallade frame enlargements.

För att illustrera klipp, övertoningar eller wipes är det bara att använda fjärrkontrollens stegningsfunktion (step) bild för bild. Det går också att programmera spela­ren för olika avspelningshastigheter, användbart bland annat för närstudier av exempelvis filmens klippning-frekvens. Styrningsfunktionerna stjäl emellertid utrymme för filmbilderna, så CAV-skivorna innehåller bara 30 minuter per sida.

CLV, ibland kallat ”extended play”, innehåller hela 60 minuter per sida men har i gengäld inga styrnings­funktioner som CAV. Fortfarande är det dock ganska lätt att snabbt söka fram önskvärda sekvenser genom att varje sida, liksom i CAV, är indelad i numrerade sekvenser, så kallade chapters. Dessutom är CLV-skivorna tidskodade. Enskilda bilder kan dock inte frysas (vid paus blir bilden svart). CLV-skivorna är de vanligaste på marknaden. De är billigare och riktade till vanliga konsumenter. Det fö­rekommer dock blandformer där ena sidan av en laserskiva är i CLV och den andra i CAV.

Viktigt att tänka på när man köper laserskivspelare, är att tillgängligheten på filmtitlar är betydligt större i det ame­rikanska och japanska NTSC-systemet än i det europe­iska PAL-systemet. I USA finns det 10-15 000 titlar, i Japan cirka 10 000 och i Storbritannien lite drygt 1 000. De flesta videoprojektorer klarar bägge systemen, men det är betydligt färre tv-apparater som kan skifta mel­lan NTSC och PAL. För en mer detaljerad information om laserskivtekniken se följande internetadress som går till brittiska University of Surreys Departement of Electronical and Electrical Engineering: www.ee.surrey.a.uk/Contrib/EuropeLD/

Filmljudets tekniska förändring på bio och LD

Ljudfilmer producerade före 1976 presenteras som regel på laserskiva med ljudet mixat som vid premiären – i mono eller stereo – och endast med en så kallad CX-brus­reducering, vilket ungefär motsvarar Dolby B i kvalitet.

Filmer gjorda efter 1976 presenteras oftast i Dolby Sourround, vilket kräver en surroundförstärkare utrus­tad med Dolby Pro Logic och minst fem högtalare: tre högtalare framfor åskådarplatsen för musik och tal, två bakom för surroundeffekter samt eventuellt en separat basreflexlåda, en så kallad sub-woofer. För filmer från de senaste tio åren finns dessutom olika standardförbättringar i surroundljudet: Dolby Digital (tidigare kallad AC-3), DTS (Digital Theater System) och THX.

Det ursprungliga Dolby Surround-systemet använde sig av en mixningsteknik från 1940-talet och delade endast upp mono- eller stereoljudet i fler kanaler för bättre ljud­upplevelse. THX är en mixningsteknik som skapades av George Lucas och uppkallad efter hans långfilmsdebut THX 1138 (1971), är ett försök att skräddarsy ljudåter­givningen för biografen respektive hemmabion så att den tredimensionella rumsupplevelsen förstärks. Det är en kvalitetsstandard som avser dels ljudmixningen på film­kopian/laserskivan, dels biografljudanläggningens eller surroundförstärkarens återgivning och dels biosalong­ens arkitektur, inklusive högtalarplaceringen.

Dolby Digital och DTS är förbättringar av surroundljudets kanalseparation och ger ett ljud­panorama över surroundsystemets alla högtalare. Det har också börjat komma cd-skivor mixade i DTS.. Även en del äldre, stereomixade filmer har återutgivits mixade till Dolby Digital eller DTS. Nyligen släpptes bland annat Alfred Hitchcocks Studie i brott (Vertigo, 1958) och Terrence Malicks Himmelska dagar (Days of Heaven, 1978) i Dolby Digital.

På nätet hittar man mer information om de respek­tive teknikerna på följande adresser: thx.com, dolby.com, dtstech.com.

Godis för filmälskare men även för forskare

Flera nya bolag som producerar auktoriserade utgåvor med extramaterial av äldre och nyare filmer har uppstått under 1990-talet: Voyager (The Criterion Col­lection), Image Entertainment, Elite Entertainment, Lumivision med flera. Överföringarna från film till laserskiva har på dessa bolag antingen gjorts under överinseende av regissörerna, filmfotograferna, klipparna eller filmhistoriker. På omslagen eller i särskilda häften hittar man som regel utförliga kommentarer till de korrektioner i bild och ljud som gjorts för att så långt möjligt ge en laserskiveversion så nära filmskaparnas avsikter som möjligt.

Ändå kan laserskiveversionerna inte nå upp till en bra 35 mm filmkopia i bildkvalitet på grund av det nuvarande tv- och videosystemens dåliga upplösning. Det ameri­kanska NTSC-systemet har 525 horisontella linjer och det europeiska PAL-systemet 625. Så länge man kör fil­mer i formaten 1:1,37-1:1,85 blir upplösningen accep­tabel, men tittar man på en vidfilm i så kallat brevlåd­eformat – filmer med bildproportionerna 2,35:1 (Pana­vision) eller 2,70:1 (Cinerama och Super Panavision) ­– blir upplösningen endast 250 horisontella linjer eller min­dre.

Avståndsbilderna i vidfilmer som Ben-Hur (1959) el­ler Spartacus (1960) förlorar alltså mycket bild­information. Lösningen finns i videoprojektorer eller TV- apparater med upplösning nära HDTV (High Definition Television), ett system som Sony utvecklade under 1970-talet och som Francis Coppola bland annat använde till filmerna Älskling, jag hatar dig (One from the Heart, 1982) och Rumble Fish (1983). Upplösningen i HDTV är 1150–1250 horisontella linjer, alltså dubbelt mot da­gens NTSC eller PAL och nära kvaliteten på en bra 35 mm filmkopia. Videoprojektorer med så hög upplösning finns redan i dag att köpa men till priser från 100 000 kronor och uppåt. Nya och förbättrade projektorer i pris­klassen kring 50 000 kan emellertid kompensera för vidfilmsformaten så att upplösningen densamma, det vill säga 525/625 linjer, vid 1:1,37.

Under 1990-talet har konkurrensen om att ge ut regissörsgodkända specialutgåvor med extramaterial av filmer på laserskiva markant ökat. Förutom korrekt bildformat, färgskala, ljudmixning med mera, erbjuder utgåvorna till exempel: produktionshistorik, intervjuer, närläsningar av filmforskare, publi­cering av olika manusversioner, bortklippta scener, story-boards, produktionsdesign, reklammaterial och så vidare. Vanligast förekommande extramaterial, även på billiga CLV-skivor, är löpande kommentarer under filmen på ett av skivans tre parallella ljudspår, oftast på ett av de analoga.

Det gäller alltså att ha en nyare laserskivspelare som både kan spela av de digitala ljudspåren (där oftast filmens hela ljudspår är mixat) och de analoga, med möjlig­het att växla mellan ljudspåren. Vanligt är också att man på ett av de analoga ljudspåren enbart lägger filmmusiken, som alltså kan spelas som en musik-cd utan att tv:n eller videoprojektorn är på.

Viktigt för den spirande stumfilmsforskningen är de många omsorgsfullt restaurerade filmer som utgivits på laserskiva, bland annat två samlingar om fyra filmer med Dou­glas Fairbanks, Chaplins hela produktion där bland an­nat tvåaktama för Mutual och First National samlats i var sin box, en samling med ett stort urval av D.W. Grif­fiths tvåaktare gjorda på Biograph och så vidare. De flesta av dessa filmer finns inte att skaffa på vhs-kassett, var­ken i Sverige eller utomlands.

Det finns både tekniska och estetiska argument som talar för laserskivan. Men det helt avgörande för film­forskaren och entusiasten är tillgången till en korrekt film­kopia kompletterat med referensmaterial användbart för fördjupade studiet Därför kommer Filmhäftet i fortsätt­ningen att reservera plats för recensioner av särskilt in­tressanta specialutgåvor av film på laserskiva. Jag inle­der själv med tre exempel. (Se vidare laserskivrecensionerna av THE CABINET OF DR. CALIGARI & THE PHANTOM OF THE OPERA samt BRAZIL)

© Michael Tapper, 1998. Filmhäftet, vol. 26, nr. 1 (#101), s. 80–82.