Nyligen har e
n svensk presshistoria utgivits, arbetet med vår teaterhistoria har just påbörjats och bara för några veckor sedan höll professor Erik Hedling en första planeringskonferens inför arbetet med en ny svensk filmhistoria i flera volymer. Det har visserligen inte saknats föregångare inom dessa tre områden, men om vi lärt något av historien så är det att denna ständigt måste skrivas om i ljuset av ny forskning.
Tidigare har Bengt Idestam-Almquist (signaturen Robin Hood), Gösta Werner (bilden) och Leif Furhammar skrivit skrivit förtjänstfulla översiktsverk om filmens historia. Lars Åhlander har redigerat nio tjocka volymer Svensk filmografi och det stora tvåbandslexikonet Svenska skådespelare – bägge oumbärliga referensverk. Och Rune Waldekranz gav sig till och med på den enorma och egentligen omöjliga uppgiften att ensam skriva hela världens filmhistoria.
Men bara under de senaste två decennierna har det tillkommit en uppsjö väsentliga forskningsarbeten från bland andra Tytti Soila, Per Vesterlund, Mats Björkin, Pelle Snickars, Rochelle Wright, Roger Blomgren och Maaret Koskinen. Inom så olika områden som feminism, visuell masskultur innan filmen och skildringen av etniska grupper har dessa kastar nytt ljus över den svenska filmens historia. Maaret Koskinen är för övrigt aktuell med sin tredje bok om Ingmar Bergmans arbete inom teater och film: I begynnelsen var ordet, byggd på unikt material ur regissörens personliga arkiv.
Under de senaste åren har filmhistorieskrivningen dessutom grundligt reviderat den tidigare traditionen. I likhet med historieämnets orientering bort från kungarnas och ”de stora männens” berättelser, domineras inte längre filmkonstens sekellånga existens av geniförklarade regissörer (auteurer) och deras ständigt listade mästerverk. Filmhistoriker som Douglas Gomery, Robert Sklar, Janet Staiger och David Bordwell pekar i stället på långt viktigare sammanhang som nationella kulturer, genrebildningar och industrihistoria.
En utomordentlig förebild för en ny svensk filmhistoria är det imponerande amerikanska forskningsprojektet History of the American Cinema (University of California Press), som i hittills åtta volymer gjort en ofta radikalt omvärderande kartläggning av den amerikanska filmhistorien. Den senaste titeln i serien, som redigerats av medieprofessorn Stephen Prince, h
eter A New Pot of Gold: Hollywood Under the Electronic Rainbow, 1980-1989 och handlar om ett decennium som i kulturdebatten regelmässigt stämplas som högervågens triumf. Överraskande visar emellertid Prince att det faktiskt var då som ett verkligt ekonomiskt och konstnärligt alternativ till filmoligopolets Hollywood uppstod i USA för första gången på 80 år.
Parallellt med den accelererande mediemonopolisering bland storbolagen som inletts på 1960-talet skapades nämligen nu hundratals små produktionsbolag som kunde visa och sälja sina filmer på Robert Redfords alternativa filmfestival i Sundance, Colorado. Nya billiga inspelningstekniker, som den i år oscarbelönade svenske filmfotografen Rune Ericsons uppfinning: Super 16 mm-kameran, gjorde det möjligt för fler unga talanger än någonsin tidigarei en annars svårt förgubbad industri att få pröva sina idéer. Och blev resultatet lyckat kunde man blåsa upp filmen till 35 mm med god kvalitet för kommersiell biografdistribution genom uppstickarna Miramax och New Line Cinema.
Många kända namn i den nya independentfilmen – John Sayles, Spike Lee, bröderna Coen, Susan Seidelman med flera – fortsatte dessutom att arbeta utanför storbolagen, till skillnad från äldre kollegor ur 68-generationen (exempelvis Francis Ford Coppola och Martin Scorsese). Än mer anmärkningsvärt är kanske uppsvinget för både experiment- och dokumentärfilmen, som även nådde biograferna: bildpoemet Koyaanisqatsi, krigsdokumentären Dear America: Brev från Vietnam och den satiriska Roger och jag.
Med engagemang och ett lättillgängligt språkbruk levandegör Stephen Prince sin forskning och demonstrerar samtidigt behovet av att med jämna mellanrum skriva om historien utifrån nya rön. Förhoppningsvis kan en ny svensk filmhistoria på motsvarande sätt ompröva de myter som omger vår nationella film och kanske dessutom kartlägga en del av dess fortfarande många outforskade områden.
© Michael Tapper, 2002. Sydsvenska Dagbladet 2002-11-28.