FFF-krönika 2: Knarkaria sticker ut bland kraftlösa filmer

Med filmer som Videodrome och eXistenZ tecknade David Cronenberg en framtidsbild där vi tillbringar så mycket tid i konstruerade världar via massmedier, digitala miljöer och sinnrika rollspel att det blir vår nya verklighet. Det temat har vuxit sig allt starkare i skräck-, fantasy- och science fiction-genrerna genom åren och dominerar därför, inte oväntat, Fantastisk Filmfestival 2006.

Sällan har verkligheten varit så ifrågasatt och gränsen mot olika världar varit så upplöst som nu. Inte undra på att klassiska genreförfattare som H.P. Lovecraft och Philip K. Dick, bägge specialiserade i ämnet, kommit i ropet igen under senare år.

I tävlingsserien är fyra av fem kandidater (Fragile har utgått) till Silvermeliesen variationer på temat. Tyska Die blaue Grenze (engelsk titel: A Quiet Love) syftar både på en markremsa mellan Tyskland och Danmark och en mötesplats mellan levande och döda. Spanska Somniac skildrar en kollektiv mardrömsvärld när människohjärnor kopplas upp mot ett datornätverk.

Skotska Gamerz handlar om personer som har problem med att sätta gränser för sina rollspel. Och i spansk-brittiska konspirationsthrillern The Kovak Box talar en science fiction-författare om hur idéer invaderar honom som ett virus och sedan blommar ut till böcker. Strax därefter dras han in i handlingen från en av sina sf-romaner.

Problemet är att samtliga regissörer stannar just där. Gränsupplösningen verklighet-fantasi blir inte utgångspunkten för filmerna, det blir själva poängen. Samtidigt är de förvånansvärt kraftlösa när de visuellt ska gestalta det fantastiska. Här finns inga mostvarigheter till fjolårets nyskapande MirrorMask.

Den enda som riktigt sticker ut i detta svaga startfält är i stället den ungerska sjukhusoperan Johanna. Här blir hospitalskorridorerna spelplatsen för en pervers Florence Nightingale-historia om en ung heroinist som omskolar sig till sjuksköterska och sedan botar terminala cancerpatienter med sex. Parallellerna Lars von Triers hora/madonna-symbolik i Breaking the Waves är slående, och Ildikó Cserna gör en Johanna som inte ligger långt från Emily Watsons Bess.

Musiken av Zsófia Taller är djärv och krävande. Men för den som söker en annorlunda upplevelse blir huvudpersonens aria till sitt älskade heroin är oföglömlig. Jag är visserligen bara amatörlyssnare av konstmusik, men Csernas hudlösa sång och totala inlevelse i titelrollen slog an en sträng i mig. Den vibrerar fortfarande.

Bland kortfilmerna är det svenska bidraget Mebana av Daniel Wallentin min favorit. Den är ett resultat av att Wallentin vann Stockholm Filmfestivals pris 1 km film häromåret. Gustav Hammarsten (Tillsammans) gör här ett rörande porträtt av en trädgårdsmästare som är besatt av en kvinnoformad planta. Berättelsen utvecklas till en originell och svart humoristisk variation på ett klassiskt Pygmaliontema.