FFF-krönika 2: Gästerna är mer fantastiska än tävlingsfilmerna

Den 14:e upplagan av Fantastisk Filmfestival är nu till ända och har inte minst genom sin parad av internationella gäster – från piedestalsatta auteurer till etablerade Hollywoodnamn till obskyra kultnamn – varit mer fantastisk än tidigare. Tävlingsserierna var emellertid (dessvärre som vanligt) mindre intressanta än övriga arrangemang.

Guldmeliesvinnaren i långfilmsklassen, nederländska Left, är ett bra uppslag men utvecklas inte mycket mer än en uttänjd kortfilm. Vinnaren i kortfilmsklassen, spanska Because There Are Things You Never Forget, är i sin tur inte mycket mer än ett gag. Och ingen av dem är i konstnärlig klass med Greenaway eller Tarr. Eller för den delen med det mesta av amerikansk eller östasiatisk genrefilm.

Men så är också europeisk genrefilm traditionellt sett svag. Det är därför som FFF och deras vänfestivaler runt om i Europa har uppstått. För att försöka råda bot på det tillståndet.

Viktigare än pristävlingen har förstås varit de många mötena mellan filmmakare och publik, ofta med intimare eftersnack när filmen slutat – en skarp kontrast till prestigefestivalernas regisserade kändisframträdanden. Här har den otvungna närkontakten med kända namn kunnat inspirera cineaster likväl som blivande filmskapare.

Ett festivalinslag som hade förtjänat långt fler besökare var seminerierna. Själv hamnade jag på två högintressanta föreläsningar om TV-spelutveckling, en mångmiljardindustri som körde om filmindustrin ekonomiskt för flera år sedan. Spelutvecklarna Andres Roman och Christofer Emgård talade emellertid om en kris i berättartekniken som på många sätt påminde Greenaways kritik av spelfilmen.

De tyckte bägge att spelmarknaden generellt har blivit en förstelnad klichéform som till stor del grundas på litterära tekniker, där publiken guidas på snitslad bana genom historien utan att egentligen vara särskilt interaktiv med mediet. Industrin står vid ett vägskäl och kan möjligen hoppas på några avantgardistiska försök i genren för att bryta ny mark. Beröringspunkterna till filmindustrin behandlades mest i förbigående. Hittills har det ju mest varit en sorglig affär av mekaniska actionäventyr, alltså tv-spel minus handkontroller: Resident Evil, Aliens vs. Predator, Star Wars: The Clone Wars med flera.

Vampyren är däremot inte i kris utan snarare trendig i år, både i svensk film (Vampyrer, Låt den rätte komma in) och i festivalens retrospektiv av hormonstinna blodsugare med smak även för andra kroppsvätskor i Jean Rollins mjukporrfilmer från sexfrigörelsens guldålder. Men det börjar tydligen även spritta i de annars likstela zombiekropparna, om man ska tro filmer som den tysk-kanadensiska Otto och amerikanska Wasting Away.

Bägge är humoristiska varianter på slackerfilmen, där zombiefieringen knappast innebär någon större skillnad i den redan slappa livsstilen. Men någon slags mutation måste ha inträffat eftersom en pockande gnista dröjer sig kvar i underlivet. Kort sagt, zombiesex har blivit ett nytt inslag i skräckmytologin, om än det går lite håglöst och mekaniskt till i sänghalmen. Det kan förstås inte bli mycket mer än en rolig och övergående ploj – knappast någon utmaning för Draculas erotiskt mer tilldragande ättlingar.

I ett mer seriöst tonläge lägger sig åldermannen George Romeros festivalvisade Diary of the Dead (finns även på dvd), den femte i hans stilbildande zombiesvit. Ytligt sett hakar den på den dokuskräckgimmick som startade med Blair Witch Project, men liksom tidigare i serien är Romero inte ute efter att bara reta skräcknerven. Skräcken i hans filmer handlar mer om en tilltagande avhumanisering av samhället – illustrerat av en ung generation som håller sitt ständiga videofilmande som ett mediefilter mellan sig själv och verkligheten.