I begynnels
en för elva år sedan var ljusglimtarna på Fantastisk Filmfestival (FFF) få och återfanns mestadels i kortfilmserien. Skräck- och science fiction-genren förtvinade i stereotypa hjulspår av mekaniskt seriemördarsplatter respektive postapokalyptisk cynism. Få filmer tänjde på genregränserna, ännu färre på mediets berättartekniska möjligheter. I år är det omvänt.
Visst dras man fortfarande med dödkött som det ofrivilligt komiska sf-pekoralet Ainoa från Österrike eller den lika tomt pretentiösa lättsurrealismen Nuit Noire från Belgien – bägge Silvermelies-kandidater. Men huvudintrycket från samtliga serier, kortfilmserien undantagen, är en tilltagande experimentlusta, en vilja att bryta ny mark för att ge begreppet ”fantastisk film” ett större spektrum.
Vägvisare är de senaste årens unga filmvåg från Östasien, främst Sydkorea, Hong Kong och Thailand. Asienserien var därför, inte oväntat, ett publikdragande inslag med Stephen Fungs kung fu-komedi House of Fury, Paul Spurriers spökhistoria P och framförallt Oxide Pangs voyeurthriller Abnormal Beauty som mest minnesvärda titlar.
De två senare titlarna är särskilt intressanta eftersom de så tydligt berör känsliga ämnen i sina hemländer. P är en allegorisk kommentar till den thailändska sexindustrin. Abnormal Beauty – en originell variation på den av John Carpenters manusförfattade The Eyes of Laura Mars – handlar till stor del om uppbrottet från traditionella könsroller i det moderna storstads-Kina.
Även Premiärserien bjöd på pärlor som går bortom vanliga etiketter. Anders Rønnow-Klarlunds marionettlångfilm Strings är djärv och vacker men hade tjänat på ett mer drivet tempo och ett mindre pretentiöst tonfall. Men detta klassiska krigsdrama med rötter i grekisk tragedi använder briljant själva docktekniken som en metafor för en ödesmättad världsbild där alla är fastlåsta i sina sociala roller och historien har sin oundvikliga gång. De återkommande bilderna av de synliga trådarna som går upp ovanför molnen på dockornas himmel till gudarna/marionettmästarna är poetiskt grymma illustrationer av berättelsens undertext.
I ett helt annat tonfall lägger sig den amerikanske skräckfilmaren Don Coscarelli (P
hantasm) med sin lågmälda skräpfilm Bubba Ho-tep. Ytligt sett en fnissig tabloidhistoria om hur Elvis Presleys (kultskådespelaren Bruce Campbell från Evil Dead) framlever sina sista men knappast ljuva år i anonymitet på ett hem i Texas tillsammans med John F. Kennedy (spelad av den afroamerikanske skådespelarveteranen Ossie Davis från bland annat Do the Right Thing) när en egyptisk mumie kommer på besök för att dinera på deras själar. Men ett originellt manus och suveräna rollinsatser av Campbell och Davis, lyckas Coscarelli går en fin balansgång mellan det flabbiga och det gripande i skildringen av ålderdom och förnedring i en tid av ungdomsdyrkan.
Strings och Bubba Ho-tep kommer på bio och/eller DVD i Sverige under hösten.
© Michael Tapper, 2005. Sydsvenska Dagbladet 2005-09-26.
Och silvermeliesen gick till…
Silvermeliesen (långfilm): The Descent, regi: Neil Marshall, Storbritannien
Silvermeliesen samt publikpriset (kortfilm): Der Beste, regi: Arne Jysch & Rasmus Borowski, Tyskland
Juryns hedersomnämnande: MirrorMask, regi: Dave McKean, Storbritannien
Publikpriset (långfilm): Antikörper, regi: Christian Alvart, Tyskland
Publikpriset (animation): One D, regi: Mike Grimshaw, Kanada
Kommentar: Långfilmspristagarna är tekniskt habila men lite väl konventionella för att vara festivalvinnare, där konstnärlig förnyelse borde vara vägledande. MirrorMask är i det avseendet ett klart starkare kort. Der Beste var otvivelaktigt bäst bästa europeiska kortfilm i en allmänt sett svag årgång, men överträffas ändå av den kanadensiska One D.