”Mer grindhouse
än art-house”, är årets upplaga, den sextonde i ordningen, enligt festivalledningen. Och visst ligger betoningen på blodfloder. Men även utan filmer i Peter Greenaways eller Belá Tarrs anda är det ändå hyfsad spännvidd på språkområden och genrer. Saknas gör Norden och Östeuropa, inslaget av fantasy är sparsamt. Av huvudtävlingen Méliès Competitions åtta filmer är tre franskspråkiga, tre engelskspråkiga och två tyskspråkiga – ursprungsländerna är sex.
Den brittiskproducerade Red, White & Blue är dessutom inspelad i USA med inhemska skådespelare. Parentetiskt sagt är den en valhänt kombination av social problemfilm och seriemördarthriller som utmynnar i poänglös tortyrporr. Tyvärr gäller det också isländska Reykjavik Whale Watching Massacre med sin mångnationella skådespelartrupp. Efter att Gunnar ”Leatherface” Hansen som valskådarbåtens kapten har spetsats på en harpun växlar filmen över från svart samtidssatir till mekanisk slakt.
Betydligt mer ambitiös och med scenografi och visuella effekter av hög internationell klass är schweiziska Cargo, en pusseldeckare i framtida rymdmiljö med inspiration från såväl Sunshines eko-science fiction och Aliens skräckinslag som verklighetsskruvningen i Matrix. Fast filmens genomtänkta story med flera intelligenta nålkurvor kompenserar inte för det likstela skådespeleriet.
En annan tyskspråkig tävlingsfilm med snarlikt problem är tyska zombieskräckisen Rammbock, där de rödflammiga levande döda är betydligt mer blodfyllda också i själen än sina levande släktingar. Slutets passionerade förening mellan två vandrande lik ser ut som förspelet till 2008 års zombiesexrulle Otto. Har man dessutom har nekrofilklassikern Nekromantik i minnet hopar sig frågorna om sambanden mellan Tyskland, sex och död. Är det något djupare freudianskt eller bara en inhemsk variant på det gamla brittiska skämtet om mannen som dog och av sin fru fick den elaka gravskriften ”Stiff at last”?
Det verkliga glädjeämnet är däremot den franska skräckskildringen från Algerietkriget i början av 1960-talet: Stranded, eller Djinns, som är originaltiteln. Med tajt ensembleskådespeleri tar man äntligen itu med ett länge tabubelagt ämne om fransk kolonialism när en truppstyrka terroriserar en algerisk by bara för att falla offer för öknens demoner – eller om det är sina egna hjärnspöken. Regissörsparet Hugues och Sandra Martin har tidigare arbetet med visuella effekter, och fram till det verkliga monstret i slutbilden används det övernaturliga inslaget med originell fantasi och till suggestiv dramatisk effekt.
Sedan förra året finns det också en internationell tävlingsserie, där den serbiska science fiction-filmen Technotise återupplivar den tidigare så livaktiga, jugoslaviska animationsindustrin med inspiration från japanska anime. Och är ni inte trötta på vampyrer finns den brittiska Strigoi, som går till botten med legenden som myntade uttrycket ”den enes död, den andres bröd” – inspelad på plats i Rumänien.
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-09-23.