FFF-krönika 1: En spricka i vardagen

Minns ni Twilight Zone, originalserien 1959-64 alltså? På tvärs mot alla påkostade, episka science fiction-filmer med blinkande maskiner och utomjordiska monster iscensatte man med minimal budget suggestiva berättelser där vardagen plötsligt sprack upp och slungade huvudpersonen in i en mardrömsliknande parallellvärld.

Just den förlusten av kontroll över det egna jaget och förståelsen av verkligheten är kärnan i våra skräckföreställningar, inte så konstigt då att greppet används i flera av tävlingsbidragen till årets Fantastisk Filmfestival. Dessutom gör den vardagsrealistiska inramningen att Europas genreproduktioner här kan tävla med USA och Östasien, som har en långt mer utvecklad industri för datoranimation och visuella effekter.

I nederländska Left skildras en personlighetslobotomerad kontorsslavs tryggt monotona tillvaro. Snart anar emellertid både han och vi att det är något som inte stämmer med hans varseblivning. Det finns en del av vardagen han inte ser, en annan han ser för mycket. Motivet tycks inspirerat av neurologen Oliver Sacks populärvetenskapliga bästsäljare Mannen som förväxlade sin hustru med sin hatt men får här en tragisk skruvning.

Med samma lågmälda surrealism skildrar spanska Timecrimes hur en ordinär medelchavez villar bort sig strax utanför tomtgränsen till sitt hus och drattar ner i en tidsmaskin, så att han tvingas jaga sig själv i flera upplagor genom en rubikskub av tidsparadoxer. Och i franska Två världar lever Rémy dubbelliv som försynt konstrestauratör i vår verklighet men som motomspunnen Mad Max-hjälte någonstans i ett annat universum.

Problemet för dem och flera andra filmer i serien är att de inte har någon egentlig tematisk resonansbotten för sina uppslag, ingen intressant berättelse under ytan, såvida man inte uppskattar Två världars manschauvinistiska våtdröm som ett praktexempel den så kallade retrosexuella trenden just nu. Söker man något mer djuplodande får man gå till två regissörer som – paradoxalt nog, kan man tycka – på olika sätt avfärdar traditionellt, litterärt orienterat filmberättande: Peter Greenaway och Béla Tarr.

Konstnären Greenaways Rembrandt-skildring Nightwatching har annonserats som en återkoppling till genombrottet med Tecknarens kontrakt. Sant, fast bara delvis. För visst avslöjar målningen i filmen – Nattvakten – en konspiration. Men den tablåartade och självmedvetet kommenterande filmen går vidare till att också diskutera hur konstnärens uppdragsgivare i den samtida borgarklassen ser till att oskadliggöra sådana aspekter så att verket i stället ser ut att hylla den rådande ordningen.

Medan Greenaway arbetar med en färgpalett inlånad från sin huvudperson, använder den asketiske Tarr en kärv, svartvit skala. Hans filmatisering av Georges Simenons Mannen från London i långa, meditativa tagningar liknar mest ett animerat fotoreportage från ett slags undergång. Det är mot bakgrund av den världen – ett moraliskt mardrömslandskap av både andlig och materiell utarmning – vi ska förstå huvudpersonens ödesmättade val efter att han bevittnat ett brott i natten.

Som jag ser det, är det till någon av dessa två veteraner som årets Silverméliès ska utdelas.