Vissa kortfilmer är som ett vackert ackord. Andra utmanar intellektet. Några faller platt på sin banalitet. Sedan har vi de förbryllande, de som lämnar en med myror i huvudet.
På Fantastisk Filmfestival, som pågår just nu i Lund, förbryllar till exempel den animerade To Swallow a Toad. Här äter rundformade människor grodor med knarkeffekt
för att stå ut med övergreppen från sina fyrkantiga plågoandar. Nej, den är inte fransk utan lettisk, och det är här tankebrottningen börjar. Handlar det om kvardröjande rysskräck? Invasionen av den globala kapitalismen? Och vad sjutton menas med den avslutande hämnden som också förgör hämnarna?
Andra är inte lika knepiga. Den skånska avrättningsmusikalen Tune for Two är som en iscensatt vits. Den lades ut på nätet i mars och har uppenbarligen gått hem eftersom flera efterföljare följt i spåren.
Favorit bland djurrättsaktivister torde franska All Men Are Called Robert bli. Kanske rent av en effektiv reklamfilm just för att den är så lättfattlig i sin turnering av motivet om vem som är jägaren och vem som är jagad. Man skulle kunna se den som den militanta fortsättningen på den gamla barnslagdängan ”Älgarna demonstrerar”.
Dansk animation har en lång och rik tradition. Två radikalt olika men på var sitt sätt stilsäkra tävlingsbidrag är The Backwater Gospel och The Saga of Bjorn. Den första ser ut som skissen till en västernfilm av Robert Rodriguez, den andra är en vikingaberättelse i mer traditionell teckningsstil men med ett överraskande slut som gör den omöjlig på söndagsskolans filmkvällar.
Kortfilmstävlingens clou är för mig ändå den brittiska Ella. Så sent som i april i år kom ännu en filmversion av sagan om Rödluvan, den fisljumma Hollywoodproduktionen Red Riding Hood, men variationerna tycks oändliga. Den som vill inventera sagans historia på vita duken kan anlita Monica Dofs Sundins avhandling Rödluvan i filmens tidsålder.
Dan Gitshams nästan nio minuter långa och högst radikala nytolkning av sagan är en kriminalgåta, där filmen bara antyder de hemska händelserna som ödelagt rödluvan Ellas familj. Den förtätade stämningen blir bara bättre av att dialogen är reducerad till ett minimum. Bilderna, musiken och skådespelarnas mimik berättar allt. Eller i vart fall nästan. För riktigt tillfredsställande kan vi inte nysta upp vad som döljer sig under ytan på det avslutande familjeporträttet.
Utanför tävlingsserien är den kanadensiska festivalsuccén Legend of Beaver Dam en given publikmagnet. Lita på att vi kommer att höra mer om regissören, Jerome Sable.
© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-09-23.