Kvinnor som hämnas på män som hatar kvinnor skulle kunna vara en kosmopolitisk temaserie på årets FFF. I den berlindekadenta och elegant filmade We Are the Night har ett internationellt nätverk av vampyrinnor monopoliserat blodsugningsbranschen från sina utrotade manliga kollegor. Som förening av nytta med nöje ägnar de sina odöda liv åt att festa loss på hallickar, hortorskar, människohandlare och andra kvinnohatare enligt principen ”ju större svin, desto ljuvligare blod”.
En österrikisk kusin till vår svenska mara och den anglosaxiska världens succubus är titelfiguren i Sennentuntschi. Liksom i amerikanska The Woman använder filmen det bibliska motsatsparet (senast i Antichrist), enligt vilken kvinnan är natur och mannen civilisation. Sennentuntschin blir här först en önskedröm om undergiven mark- och sängservice, sedan en naturkraft som leder till ond, bråd död.
Än blodigare och kärvare är The Woman, en skoningslös vidräkning med den patriarkala kärnfamiljen. En sadistisk familjeplågare fångar under en jakt en förvildad kvinna och håller henne fången i källaren tills hans sexuellt utnyttjade dotter börjar se henne som en möjlig allierad. Den grymma och synnerligen blodiga slutuppgörelsen skulle kunna vara hämtat ur en Sam Peckinpah-film, om än bildberättandet inte riktigt når upp till samma virtuosa klass.
Min långfilmsfavorit i tävlingssektionerna är annars brittiske Cristian Solimenos långfilmsdebut The Glass Man. Som studie i manlig medelklassångest är den raffinerad. Martin (Andy Nyman) är en extremgrå kontorsråtta, som en dag blir av med jobbet under godtyckliga omständigheter. Dominerad av sin lyxkonsumerande hemmafru (Neve Campbell med trovärdig brittisk accent) och med skulder upp över öronen vågar han inte konfronteras med hotet om nyfattigdomens förnedring. I stället kastar han sig med förödande konsekvenser allt djupare in i en självbedräglig vanföreställning om att allt ska kunna gå tillbaka till det normala.
Till sin hjälp får han den brutale indrivaren Pecco (James Cosmo), och rundturen i Londons nattvärld blir en resa i tilltagande paranoia. Filmen har kritiserats för att stå och falla med en plötslig skruvning en timme in i handlingen. Men vändningen förtar egentligen ingenting. Tvärtom förebådar den det logiskt följdriktiga och tragiska slutet för Martin.
I likhet med den diskbänksrealistiska zombiefilmen Harold Goes Stiff riktar The Glass Man en kritisk udd mot ett Storbritannien där välfärdssamhället är i fritt fall och humanismen har fått en prislapp. Filmerna skulle lika gärna kunna vara gjorda i krisernas Weimartyskland; parallellen till den tidens sociala katastrof och skräckmotiv är slående.
Alla dessa filmer – och fler som jag inte har nämnt – återknyter till en samhällskritisk tradition. På ett välgörande sätt bryter de med decenniers av dominans för irrationellt onda psykopater, sexdårar, monster och djävulsinkarnationer. Det lovar gott för den fortsatta utvecklingen av en genre i starkt behov av friskt nytt blod.
© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-09-21.