Får flickor gilla porr?

När Larry Flynt utkämpade sina obscenitetsrättegångar och senare gick i tvekamp mot sin ärkefien­de, den inflytelserika baptistpastorn Jerry Falwell, var det inte många som var beredda att slåss för pornogra­fins existensberättigande. Mot slutet av 1970-talet hade den trendiga sexliberalismen, som inleddes tio år tidigare, dött ut. Porren giftstämplades igen, nu inte bara som snusk utan som höjden av politisk inkorrekthet.

Krigsförklaringen mot porren kom från feminister, först i USA och senare i Europa och Sverige. Saken tycktes solklar: porr var per definition sexistisk och dess bilder ett symptom på ett patriarkalt förtryck, där kvinnan feminister reducerats till objekt för den manlige betraktarens sexuella aggressioner. En rad amerikanska debattörer – Robin Morgan, Andrea Dworkin, Susan Griffin, Catherine MacKinnon med flera – introducerade teorier som enkelt kan sammanfattas i Morgans välkända slogan ”pornography is the theory, and rape the practice”. Dwor­kin har senare utvidgat resonemanget till att gälla även heterosexuella samlag i allmänhet. Hon menar att den patriarkala maktordningen genomsyrar alla relationer mellan män och kvinnor. Därför blir all form av sex mellan könen oundvikligen ett manligt övergrepp som allegoriskt kan jämföras med en brutal kolonisering.

Under Reagan-epokens 1980-tal fick dessa feminister en oväntad allierad i den republikanska, kristna högern. Då tillsattes den så kallade Meesekommissionen för att undersöka pornografins skadeverkningar Liksom Reagan själv var kommissionens ledamöter under stark påverkan av svavelosande fundamentalister som Jerry Falwell och hans Moral Majority-rörelse. Och liksom i det nykonservativa Storbritannien under That­cher var det allt övergripande målet att återupprätta vad man kallade traditionella familjevärderingar, i klar­text: att radera ut den sexuella frigörelse och de jämlikhetsframsteg som ägt rum under 1960- och 70-talen.

Andrea Dworkin vädjade personligen till Meesekommissionen att befria Amerikas kvinnor från pornografins övergrepp, och i kommissionens slutrap­port från 1986 togs flera av hennes och de andra porno­grafimotståndarnas argument med ordagrant. Rappor­tens slutsatser talade dock inte om behovet av kvinnlig emancipation utan om att bekämpa porrens ”avvikande sexualitet” och lära amerikanska pojkar att sex ska vara vaginalt, inomäktenskapligt och i barnalstrande syfte.

Händelserna kring kommissionen blev en vattendela­re bland USA:s feminister. Redan 1985 hade antologin Women Against Censorship publicerats, men efter 1986 blev de som vågade problematisera sexdogmerna hos Dworkin & Co. allt fler. Den viktigaste boken hittills är filmprofessom Linda Williams genrestudie Hard Core från 1989. Williams gjorde det som faktiskt ingen tidi­gare gjort, nämligen att göra en bred studie av porrfil­mens historia och utveckling.

Hard Core är en svidande vidräkning med antiporrfö­reträdarnas teorier. Williams menar att deras argument bygger på en grumlig blandning av deterministiska, bio­logiska och behavioristiska teorier, där mannens sexua­litet till sin natur är våldsam, egoistisk och maktbekräf­tande medan kvinnans är solidarisk, föredrar ömhet framför samlag och egentligen är lesbisk. Det här är alltså en gammaldags för att inte säga viktoriansk köns­konservatism i ny förpackning, där en kvinna som aktivt har sex med en man och njuter av det visserligen inte längre kallas ”dålig” men i stället sägs ha indoktrinerats med ett falskt medvetande.

Mot detta ställer Williams sin teori om social konstruktion, där det viktigaste är att försvara en sexuell mångfald utan någon föreskriven syn på vad som är korrekt. Till sin förvåning fann hon också den mångfalden i porrfilmen, en genre som hon först trodde var oproblematisk och stereotyp. Visst menar hon att det mesta som produceras för­medlar en sexistisk kvinnobild, men det gör ju de flesta kulturprodukterna i vårt patriarkala samhälle.

Under 1980-talet, när spridningen av videobandspe­lare skakade om porrmarknaden, blev publiken en an­nan än de regnrocksklädda snuskgubbar som dittills sägs ha huserat i innerstadens porrbiosalonger. Kvin­nor blev en växande konsumentgrupp av porrfilm på vi­deo, och det uppstod produktionsbolag – till exempel porrstjärnan Candida Royalles Femme Productions – som gjorde filmer direkt riktade till den nya målgrup­pen.

Homosexuell, bisexuell och sadomaso­chistisk pornografi fick också en ansenlig marknadsandel. Man kan alltså inte tala om en enhetlig bild av sexualiteten, någon övergripande sexuell ideologi som skulle göra porrfilmen till en teori för våldtäkt.

Publiceringen av Hard Core fick ett starkt gensvar bland feminister främst i USA. Många akademiska och journalistiska böcker med en radikalt ny bild av porno­grafi och visioner av dess möjligheter att förändra könsrollerna har getts ut. Poängen i de flesta av dessa är just att pornografin – vare sig den velat det eller ej – synliggjort den kvinnliga sexualiteten. Kvinnor (och män) har nu en möjlighet att själva definiera sina lustar, sina individuella sexuella önskningar.

Ett nytt pornografiförbud menar författarna skulle vara ödesdigert, och det finns det ett närliggande exempel på. I USA har obscenitetsåtalen mot Larry Flynt och senare mot skivartister som 2 Li­ve Crew avfärdats som stridande mot ytt­randefriheten, men i Storbritannien har censuren mot sexskildringar i text och bild skärpts under 1980-talet. Konsekvensen av lagar som Indecent Displays Act är att alla former av sexskildringar är strikt begränsa­de, och med Local Government Act kan loka­la myndigheter stoppa exempelvis visning­en av filmer som gått genom den centrala censuren.

Så har också skett med filmer av Peter Greenaway och Derek Jarman, i Jarmans fall även med stöd av den infamösa Clause 28, som innebär restriktioner mot konstnärliga verk som anses uppmana till homosexuali­tet. Samtidigt driver den republikanska högern i USA fortfarande kampanjer mot pornografi och annat de uppfattar som obscent, till exempel skildringar av ut­omäktenskapligt sex, svordomar och annan ”omoral” på tv och film.

Det mest försåtliga exemplet är filmkri­tikern Michael Medveds högerpopulistiska debattbok Hollywood vs. America från 1992. Medved målar upp ett konspiratoriskt scenario där Hollywood styrs av en samling sociopatiska ateister vars syften är att underminera USA:s moraliska grund byggd på gudstro, patriotism och en sund, inomäkten­skaplig sexualitet Filmer kritiska till kyrkosamfund, myndigheter, företag, militär, polis eller den heliga kärnfamiljen ser han som obscena – ja, egentligen är de gjorda av landsförrädare Likt andra populister, som Jerry Falwell eller den republikanske senatorn Richard Helms, säger sig Medved tala för en indignerad majoritet amerikaner som tror på ”traditionella värderingar”.

Lagstiftningar och kampanjer mot ”omoral” som de ovannämnda spelar på kvardröjande skamkänslor inför ämnen som sex och lusta. Försvarare av sex­skildringar riskerar nämligen att hängas ut som dreglande, perversa monster. Den gamla bilden av den mo­ral- och ryggradsupplöste onanisten lever kvar i oss alla. Linda Williams skriver i in­ledningen till sin bok om sina egna svårighe­ter att bearbeta ämnet, risken att inte be­traktas som en ”fin flicka” om hon inte med avsky avfärdade allt hon såg.

Därför menar Williams att vi måste om­värdera begrepp som perversitet, obscenitet och ”normal sexualitet”. Inte så att vi måste upphöja porrproducenter som Berth Milton eller Larry Flynt till hjältar eller tycka att deras porr är bra. Tvärtom. Mycket av deras produkter bygger just på stereotypa köns­roller och en kittlande marknadsföring av något ”förbjudet”. Alternativet är i stället en individuell sexualitet, inte en konform, ­och en pornografi som verkligen speglar en sexuell mångfald.

© Michael Tapper, 1997. Aftonbladet 1997-02-21.

Böcker i urval
Linda Williams Hand Core Berkeley: University of California Press, 1989.
Gillian Rodgerson & Elizabeth Wilson Pornography and Feminism New Yale Lawrence & Wishart, 1991.
Pamela Church Wilson & Roma Gibson Dirty Looks London: BFI Publishing, 1992.
Pat Califia Public Sex Los Angeles: Cleis Press, 1994.
Nadine Strossen Defending Pornography New York: Anchor Books, 1996.