Det fanns en tid då vilka genrealster som helst med ”hö-hö”-framkallande blodbadseffekter kvalificerade sig för Fantastisk Filmfestivals ofta grabbigt pubertala tillställningar. Idag märks det att ambitionerna är högre, och enbart genom att lyssna till publikreaktionerna kan man notera att zombieliknande seriemördare inte har så många tillbedjare längre. ”Fantastiskt” sorn beteckning på festivalen har fått en annan och bredare definition. Kvaliteten varierar kanske, men utbudet har blivit bra mycket intressantare för besökaren.
Årets prislista återspeglar naturligtvis detta, särskilt som det nu är publiken och inte en jury som helt står för omröstningen.
Vinnare i långfilmsklassen om totalt tretton bidrag blev nämligen tyska Tuvalu, en absurdistisk berättelse kring ett förfallet badhus mitt i ett apokalyptiskt ruinlandskap. Konstnärlig förebild har uppenbart den franska Delicatessen varit med dess stumfilmskomiska typgalleri och ett uttrycksfullt kroppsspråk som till stora delar ersätter det talade tungomålet.
Filmens svartvita filmfoto har senare tintats i olika färger, men irriterande nog tar regissören Veit Helmer inte hänsyn till stumfilmens konventioner. Här betyder inte blått att det är natt, rött står inte för eld eller kärlek och sepiafärgade inslag innebär inte att vi befinner oss inomhus. Istället förklarar regissören för mig att hans färgväxlingar är emotionellt styrda, och på en direkt fråga svarar han att stumfilmens färgkoder är okända för honom.
Helmers okunskap är en deprimerande vittnesbörd om den historielöshet som idag råder hos många unga filmskapare. Tydligen har de inte förstått vikten av att lära sig av sina föregångare, en obegriplig arrogans som är otänkbar inom någon annan konstart. Trots det vittnar filmen om en gryende talang värd att hålla ögonen på.
Andraplatsen tog den i lördagens Sydsvenskan omskrivna danska skräckthrillern Besat, och tredjeplatsen fick amerikanen Matthew Brights gapiga och våldsamma exploateringsfilm Freeway 2: Confessions of a Trickbaby. Om Tuvalu befinner sig i den europeiska konstfilmens mittfåra, placerar sig Brights film tryggt i traditionen från B-filmskungen Roger Cormans actionfilmer under 1970-talet.
Huvudpersonerna är två tonåriga flickor från samhällets bottenskikt som blir vänner i ett ungdomsfängelse. De rymmer och snart radar liken upp sig medan de, likt brottslingar i så många andra amerikanska filmer färdas mot en fristad i Mexiko. Bulimi, sexövergrepp, knark, prostitution och mordlusta i sagans inramning. Bröderna Grimms ”Hans och Greta” är bara några ingredienser i den här ohämmade spyan över god smak och lättköpt moralism. Det är vulgärt och inte särskilt konstfullt, men filmen har en rå energi och en frisk uppkäftighet som slår ut allt annat på festivalen.
I övrigt kan man konstatera att Pedro Almodovar tydligen avlöst Fellini som förebild för påklistrad tokrolighet i europeisk film. Det märks framförallt i två av festivalens tretton tävlingsbidrag: grekiska The Attack of the Giant Moussaka och spanska The Ugliest Woman in the World, på femte plats i årets omröstning. Den förstnämnda är en poänglös så kallad parodi på 1950-talets rymdinvasionfllmer med en urtrist förevisning av hysteriska transvestiter, utomjordiska bimbor och homosexuella rymdforskare i tron att dessa element i sig är tillräckliga för att ljuv komedi ska uppstå.
Science fiction-thrillern The Ugliest Woman in the World är betydligt bättre: En vanställd och mobbad flicka som genom ett genetiskt undermedel blir världens vackraste fotomodell och ritualmördar sedan alla Fröken Spanien hon kan komma åt. Mest effektfull är den kyligt ironiska skildringen av ett dehumaniserat samhälle genomsyrat av ett nyliberalt barbari. Regissören borde dock ha fokuserat på den sexuella fetischeringen kring vår tids kroppsideal. Hans almodovarismer, som den inställsamt gulliga kärlekshistorien mellan en trögtänkt polis och en transsexuell taxeringstjänsteman, tar dock udden av det angelägna ämnet.
Utanför publikens lista tycker jag att The Intruder, med undantag för sin svaga avslutning, förtjänar att nämnas. Regisserad av den kände modefotografen David Sailey och delvis författad av Paul Mayersberg (The Man Who Fell to Earth), suggererar filmen skickligt och med små medel fram en skräckstämning mitt i vardagen. Handlingen utgår från fysikaliska teorier om ett fyrdimensionellt universum där så kallade maskhål knyter samman skilda punkter i tid och rum.
Vinnare i kortfilmsklassen blev den svenske animatören Anders Gustafssons fyra minuter långa Familjen Jacobssons öden och äventyr, följd av den belgiska blaxploateringsfilmen Black XXX-mas, som tar ett drastiskt och blodstänkande grepp på sagan ”Rödluvan och vargen”. Kortfilmerna jag såg höll både tekniskt och konstnärligt en hög klass. Och jag hade gärna sett att de svenska filmdistributörerna och biografägarna tog sitt ansvar att återigen föra tillbaka kortfilmen som förspel till biofilmer. Det hade varit en stor välgärning för både filmarna och publiken.
© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-09-25.