Råttor, vesslor och fladdermöss växer till storleken på dagens vargar, lejon och tigrar. Med rakbladsvassa rovdjurständer är de på jakt efter stora växtätare som utvecklats från harar och getter. I haven simmar tolv meter långa jättepingviner vars näbbar omvandlats till stora planktonsilar.
Paleontologen, geologen och science fiction-fantasten Dougal Dixons After Man blev en bästsäljare 1981 och utkom även på svenska 1982 som Efter oss: Framtidens fantastiska djurvärld i översättning av Mikael Mörling. I år har boken återutgivits i reviderad upplaga men med samma fantasieggande bilder av en djurvärld – växterna hoppar han över – 50 miljoner år in i framtiden, efter människan. Tycker man arterna är långsökta, bisarra eller rent av otroliga kan man fundera över hur livet såg ut för 50 miljoner år sedan när det inte fanns människor och fåglar och däggdjur just hade börjat utveckla en mångfald efter dinosaurernas undergång 15 miljoner år tidigare.
After Man var en av många efterföljare till Rachel Carsons klassiska stridsskrift Tyst vår (Silent Spring), som 1962 sådde fröet till dagens miljörörelse genom att varna för ett förestående massutdöende av djur förorsakat av människan. Men när Dixons bok utkom mottogs den som en spekulativ science fiction-kuriositet om en värld efter människans utdöende. Inte så konstigt med tanke på dåtidens förkärlek för dystopiska filmer på temat, som Apornas planet (The Planet of the Apes, 1968), Den tysta flykten (Silent Running, 1972) och Mad Max (1979), vars uppföljare blev en stilbildande världssuccé just 1981.
Med distanserade och roade ögon kunde man 1981 betrakta boken som ett stycke alternativ evolution, en parallellvärld som påminde oss om vilken fantastisk mångfald av djur som finns runtomkring oss på vår planet idag. Alla är kolbaserade och släkt med varandra, ändå så olika på grund av anpassningen till olika ekologiska nischer. År 2018 är intrycket av boken ett annat.
Massutdöendets tid
Idag talar forskarna om antropocen, människans tidsålder, som började med industrialiseringen och urbaniseringen för drygt 200 år sedan. Vi befinner oss mitt uppe i ett nytt massutdöende lika omfattande som dinosaurernas fast den här gången förorsakat av människans miljöpåverkan: aktiva utrotningar genom utfiskning och jakt men också genom föroreningar, giftutsläpp klimatförändringar och landskapsomvandlingar. Dixons bok är inte längre en kuriositet, inte ett bestiarium från fjärran planet eller kreativ fantasi, utan en högst tänkbar möjlighet.
Och det är det som paradoxalt nog gör boken hoppfull snarare än cynisk. Människan kommer kanske att utplåna sig själv och ta många av jordens nuvarande livsformer med sig i graven. Men livet kommer att överleva. Efter några miljoner år har spåren av våra synder eroderat bort eller sedimenterats ner i planetens jordlager och havsbottensediment. En ny mångfald av arter reser sig ur askan av antropocen. Naturens återhämtning skildrar Dixon inte bara i After Man utan också i tv-serien Den vilda framtiden (The Future Is Wild, 2002), där han med datoranimationens hjälp gör nedslag 5, 100 och 200 miljoner år in i framtiden.
Han argumenterar vetenskapligt för vilka djur som kommer att överleva oss genom att peka på att de redan idag har en stor anpassningsförmåga till nya livsmiljöer och en hög reproduktionstakt. Därmed har de förutsättningarna för att kunna genomgå snabba evolutionära förändringar. Att de liknar de stora djur som idag ingår i megafaunan beror på ekologisk konvergens, alltså att de uppvisar samma strukturella likheter eftersom de lever på samma sätt i snarlika habitat och äter samma typ av föda. Det är något vi känner från de slående likheterna mellan andra djur som utvecklats separat, till exempel den euroasiatiska vargen och den australiska pungvargen.
Dixon skulle dock vilja revidera sig själv när det gäller tanken om en förestående istid; boken kom till innan varningssignalerna om en växthuseffekt hade slagit igenom. Själv menar jag att det också finns andra inslag att vända sig mot, så här 37 år efter förstaupplagan, exempelvis att pingvinerna skulle ta valarnas plats. Då stod flera valarter på utrotningens brant. Numera har bland annat knölvalen hämtat sig bra medan pingvinernas habitat i och kring Antarktis hotas av en accelererande isavsmältning. Kanske tillhör valarna de djur som gynnas av människans död, kanske flyttar en del av dem tillbaka upp på land när kontinenternas megafauna sjungit sin svanesång tillsammans med oss människor.
Några av djuren han beskriver har faktiskt föregångare redan idag. På Nya Zealand finns markfladdermusen, som kan fälla in sina vingar i ett membran när de jagar under sena kvällar på marken. De har också kraftiga klor som möjliggör för dem att klättra i träd. Visserligen är de bara 6–7 centimeter långa och väger uppemot 35 gram. Men vänta bara 50 miljoner år! Inom en sådan tidsrymd växte hästdjuren från trubbnosig liten växtätare med mankhöjd på en halv meter till dagens varierade former, färger och storlekar.
Dixons bok visar på evolutionens dynamik, morfologiska förändringar som inträffar under ett yttre tryck av miljöförändringar. Det är en evolution som aldrig stannar av utan pågår oavbrutet. En naturlig evolution. Samtidigt pågår det just nu en onaturlig artutveckling orkestrerad av människan, och den går betydligt snabbare
Det onaturliga urvalet
Idag omger vi oss med en framavlad tamdjurfauna långt mer bisarr i sina morfologiska förvandlingar än någonsin den i Dixons framtidsvärld. Om det vittnar Katrina van Grouws nyligen publicerade Unnatural Selection, som bygger vidare på evolutionsteoripionjären Charles Darwins The Variation of Animals and Plants Under Domestication (1868). Det är en förföriskt vacker bok med text på njutbar engelsk prosa, rikt illustrerad av författarens skickliga teckningar av djurskelett.
Den makabra undertexten är emellertid att de flesta av dessa djur aldrig skulle klara sig i naturen; de är helt och hållet designade efter vårt behag, våra behov och nycker. Några av dem är så vanställda att de knappt klarar sig med vår hjälp heller. Också de är produkter av antropocen.
Ett klassiskt exempel är vargens omvandling via avel till hund. Det har gett upphov till så skilda sorter som dvärghunden chihuahua, med en vikt ner till ett halvt kilo som vuxen, och den storväxta irländska varghunden, där fullvuxna hanar har en mankhöjd på drygt 80 centimeter och väger över 55 kilo. En del hundar har till och med deformerats så gravt att de fått problem med grundläggande livsfunktioner, som att gå, andas och hålla kroppstemperaturen.
Till dem hör den engelska bulldoggen, framavlad under medeltiden. Bulldoggens underbett och inskjutna nos skräddarsydde man för att hunden skulle användas i dåtidens populära tjur- och björnhetsningar. Underbettet möjliggör för hunden att bita sig fast om tjurens mule eller björnens nos samtidigt som den med sin egen, inskjutna, nos förmår andas utan att släppa greppet.
Numera toppar bulldoggen statistiken över hundraser med höftproblem. På grund av det oproportionerligt stora huvudet måste valparna i flera fall förlösas med kejsarsnitt. De många och djupa vecken i pälsen gör den känslig för hudinflammationer. Och den förkrympta näshålan medför att hunden har svårt med andning och avkylning.
Våra köttdjur är designade för andra typer av mänskliga behov, dödsmärkta i naturen men levande vinstmaskiner för köttproducenterna. Idag finns det broilerhöns som växer så snabbt och med en så stor muskelmassa att de måste slaktas redan sex veckor efter kläckningen. Som fullvuxna skulle deras skelett ha svårt att bära djurets tyngd.
Tamgrisar har nu för tiden tjugoen till tjugotre ryggkotor, jämfört med vildsvinens nitton, för att producera fler kotlettrader. Och nötkreaturet belgisk blå, ”monstertjuren”, saknar det naturligt muskelhämmande proteinet myostatin och har förkrympta inre organ, vilket gör det till ett levande köttpaket. Eller rättare sagt till ett antibiotikamarinerat köttpaket eftersom djuret är känsligt för sjukdomar.
Människan i förändring
Unnatural Selection väcker många frågor, särskilt som det idag finns möjlighet att ta patent på genetiskt material och genetiskt modifierade livsformer. Hur långt ska vi tillåta att djur modifieras så att deras naturliga livsfunktioner hotas? Hur långt är vi beredda att gå för att låta konsumentbehovet gå före djurens rätt till ett anständigt liv?
I förlängningen handlar det även om skyddet för människans kropp och frihet. Vad händer om totalitära regimer eller skrupellösa företag börjar betrakta människor som en råvara jämställd med köttdjuren, om än inte för att producera mat från våra kroppar? Samma teknik som används för att modifiera djur kan ju lika gärna användas på djuret människan.
Länge har sportvärlden dragits med problemet doping, en medicinsk teknik för att höja prestationsförmågan. Steget därifrån till att hämma genen för myostatin i syfte att öka muskelmassan och därmed prestationsförmågan hos blivande atleter är inte långt. Båda teknikerna kan också användas till att odla fram muskelstinna supersoldater för en framtida armé.
Människan står dock utanför Grouws bok av förklarliga skäl, och Dixons bok skildrar världen efter oss. År 1990 kompletterade emellertid Dixon sin After Man med boken Man After Man, i vilken han skisserade på framtida människor. Fast nu handlar det inte om evolutionära förändringar utan om människor skapade med hjälp av genetisk ingenjörskonst för att kunna leva i rymden, på andra planeter eller på en jord vars miljöförändringar tvingat fram nya människotyper.
I Man After Man föregriper han också dagens transhumanism, om än på ett sätt som skulle behöva revideras i ljuset av den snabba informationsteknologiska utvecklingen. Transhumanismens förespråkare driver på för att människan aktivt ska bygga samman sin biologiska kropp med ny högteknologi. I viss mån menar de att vi redan idag är inne i en transhuman utveckling med tanke på alla de tandproteser, cochleaimplantat, pacemakers med mera som opererats in på miljoner människor.
Men transhumanisterna vill gå längre för att förbättra människans både fysiska och mentala förmågor. När gränsen mellan människa och teknik suddats ut börjar den posthumanistiska tidsåldern. Också det borde ge evolutionära återverkningar.
Som alltid är det viktigt att betona att människan själv bestämmer sin egen framtid; även den som väljer att inte göra någonting gör ju också ett val – nämligen att skita i hur det går med människans framtid. Böckerna manar inte till uppgivenhet utan till eftertanke om den värld vi lever i nu och den framtid som väntar kommande generationer, de som ska försöka överleva dagens mordförsök på planeten i konsumismens och bekvämlighetens namn.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-01-13.
Antropocen
Termen lanserades av den amerikanske biologen Eugene F Stoermer i början av 1980-talet och populariserades kring millennieskiftet av den nederländske meteorologiprofessorn och Nobelpristagaren Paul Crutzen. Definitionen utgår från människans kemiska förändringar av atmosfären och haven som lämnat tydliga spår i iskärnor och jordlager.
After Man: A Zoology of the Future
Dougal Dixon
London: Breakdown Press
Dixons hemsida: http://www.dougal-dixon.co.uk/
Se även tv-serien Den vilda framtiden (The Future Is Wild, 2002), tillgänglig på dvd (import).
Unnatural Selection
Katrina van Grouw
New Jersey: Princeton University Press
Förlagets hemsida om Katrina van Grouw: https://unfeatheredbird.com/site/