Ett annat Island – Michael Tapper

Sagornas Island har blivit krisens Island i dagspressen, men utanför Reykjavik tycks ändå snart sagt varje lavasten fortfarande vara marinerad av kärva berättelser om både verkliga och fantastiska händelser. En annorlunda ciceron genom detta gränsland mellan historia, myt och rövarhistorier är Iceland Road Atlas.

Banal titel ackompanjerad av ett ordinärt omslag. När jag en tidig morgon på ett vandrarhem förstrött bläddrade i boken såg den ut som en i mängden av världens alla torra vägbeskrivningskataloger. Sådana som ibland smyckar texten med en och annan not om ett minnesmärke över någon kungs ärorika massmord. Men så började jag läsa.

Ursprungligen skriven 1975 av Steindór Steindórsson och numera årligen redigerad och uppdaterad av hans släktingar Eva Hálfdanardóttir och Örlygur Hálfdanarson har boken utvecklas till en fascinerande blandning av praktisk resinformation, historiska fakta och odyssé genom isländska folkminnen.

Fram tills nu trodde jag att Leifur Eriksson var först till Vinland, alias Amerika. Men egentligen var det Bjarni Herjólfsson från Refstokkur utanför Eyarbakki. Fast Bjarni visste inte vart han kommit när han seglade vilse i dimman på väg till Grönland, så han glömde döpa platsen innan han begav sig hem igen för att berätta om irrfärden. Som idag handlar allt om varumärke och marknadsföring. Leifur står därför staty i huvudstaden, och det är bara i hemtrakten som man minns Bjarni.

Nästan varje vattendrag har ett sjömonster eller flera. Mest känt är det i Lögurinn, kallat Loch Ness-odjurets syster. Monstergänget i Baulárvallavatn är emellertid vildsintare, och en natt på 1800-talet trampade de ner den enda bondgården i trakten innan deras spår försvann vid en vak i sjön. Ingen har bott på platsen sedan dess.

Men värst var kanske ändå det som dog i Hvalvatn. Monstret började sina dagar som en man med intima förbindelser till en kvinna av småfolket. Han inte bara svek henne utan förvandlades dessutom till en mördarval som åt fiskare kring Hvalfjörður. Ända tills han av en lokal skald med magiska gåvor tvingades simma uppför en fors till sjön, där valben sägs ha hittats.

Något mindre spektakulär och kanske sann är historien om hur tvååriga Ragnheiður i Skarð 1879 togs av en örn, men räddades av den kvicktänkte grannen Bogi. När örnen tyngdes av sitt byte, red Bogi ifatt den, slog den på vingen med en påle och befriade på så sätt den omskakade men oskadda flickan.

Ja, så där kan man hålla på om snart sagt varje plats. Har man väl börjat blir det svårt att sluta. Den där örnens kidnappning i Edwin S. Porters Rescued from an Eagle’s Nest från 1908 med filmpionjären D.W. Griffith i huvudrollen var kanske inspirerad av händelsen på Island? Och hade King Kong badat i Apavatn (Apsjön)? Eller var det den där Malmöpolisen med taskig attityd?

Nå, själv hamnade jag på hummerfestival i Höfn. Inte lika orgiastisk som Jörfaglleði, festligheter vid berget Jörfahnjúkur som stoppades på 1700-talet efter att ha resulterat i ett otal utomäktenskapliga barn – 19 efter den sista festen. Nu var orgierna utbytta mot ett ko-lotto där den vann som satsat på rutan där kon bajsade och en tävling i att bränna gummi med skrotbilar tills luften förmörkades och däcken smällde till stora applåder. Det sistnämnda kommenterades med filosofisk precision som ”pointless, really” av en uttråkad tonårstjej i publiken.

På festivalen höll i alla fall ett metalrockband liv i islänningarnas trotsiga laglöshetsromantik. Den som fick Einar Jónsson att resa statyn Útilegumaðurinn (”Den laglöse”) i Reykjavik och som hållit liv i legenderna om 1700-talsrymlingen Fjalla-Eyvindur, odödliggjord i Victor Sjöströms vackraste film: Berg-Ejvind och hans hustru från 1917. Ett annat Island, som också förtjänar att minnas.