I december 1976 gjordes det allra första numret av tidskriften Partisano, som ett drygt år och nio nummer senare bytte namn till ETC. Tidningens programförklaring deklarerade att man skulle ”bevaka och avslöja vårt borgerliga samhälles alla myter och lögner och i det avslöjandet försöka mana till eftertanke – och aktivitet”.
Men udden riktades inte bara mot den borgerliga pressen utan i lika hög grad mot A-pressens underdånighet mot SAP och vänstersekternas förutsägbara trumpetande av sina partiledningars fastslagna sanningar. Och inte bara artiklarna skulle vara nydanande, utan man ville också lansera en ”revolutionär layout” i opposition till den, glättade veckopressen från Bonnierimperiets Åhlén & Åkerlund.
Satir med layout blev snart tidningens kännemärke. Imitationerna av de stora drakarna inom den etablerade pressen är de kanske mest ihågkomna numren. Det falska Aftonbladet lanserades som ”Sveriges största opportunisttidning” och drev bland annat med förebildens vurmande för kändisreportage. Betydligt giftigare var påhoppet på Expressen, vars sensationsjournalistik bara låg – och ligger – en hårsmån från satiren.
På kultursidan slickade den litterära eliten varandras arslen – inte heller det någon alltför fantasifull fiktion – alltmedan dåvarande chefredaktören Bo Strömstedt darrade av vrede då han funderade över hur många som svälter samtidigt som fackpampen Hasse Ericson var så fet. Knappast förvånande att Strömstedt inte med ett ord nämner satiren i sin självförhärligande bok Löpsedeln och insidan.
Länge betraktades ETC som blott en i raden av vänstertidningar som i likhet med de andra inte skulle nå upp till mer än högst några tusen sålda exemplar per nummer. Men kring 1980 hade ETC en upplaga på drygt 30 000, något år senare cirka 45 000. Kanske inte så stort i jämförelse med giganterna, men imponerande jämfört med den övriga vänsterpressen. Dessutom växte tidningen under det att Bonnierpressen hade nerläggningstider – City, Fredag, Reportage, Veckojournalen, Se med flera försvann. ETC blev bara tjockare och sturskare. Och den som sticker ut hakan får naturligtvis på käften.
Eftersom vänstern alltid har varit bra på att bekämpa sig själv, kom det första större angreppet mot ETC inte oväntat i Ny Dag, där Uno Palmström i september 1981 skrev att tidningen blivit en produkt snarlik Expressen. Det då nyligen utkomna temanumret Samlagsjournalen ansåg han vara ren spekulation. För en puritansk kommunist är givetvis journalistik om sex och samlevnad ett uttryck för borgerlig individualism, varpå ämnet överlåts åt högerpressens ytliga och reaktionära speglingar.
Som ett brev på posten kom angreppet från högerpressen. Lektyr hade länge haft ett gott öga till tidningen, och i samband med det beryktade ETC-numret om Johan Ehrenbergs ”könsbyte” passade man på att ta till storsläggan. Charlie Nordblom, reporter på Lektyr, talade med spelad upprördhet om en kallhamrad reklamkupp för att höja upplagan. Det blev en debatt på Expressens kultursida i mars 1984. Nordbloms inlägg är en sällan skådad uppvisning i oavsiktlig komik, där han ena stunden föraktfullt spyr galla över ”fjollor, transor och bögar” för att i nästa citera ordföranden i RFSL som indignerat utgjuter sig om hur lättvindigt ETC tar problematiken.
Den mest genomgripande påverkan på svensk press har emellertid ETC genom sitt nytänkande inom layout och framförallt användningen av bilder, som sedan imiterades av många – oftast mindre ambitiösa – tidningar. Vid den till synes definitiva nedläggningen av ETC 1985 överlevde företaget genom att hyra ut sina kunskaper till att göra reklam och tidningar på uppdrag. På senare tid har man till exempel gjort tidningar som Clara åt LO, Turist åt Svenska turistföreningen och Goda grannar åt Svenska bostäder, förutom den sedan 1991 återupplivade ETC. 1990-talets ETC är dock blott en skugga av sitt forna jag, tunn och sporadisk (4 nr/år).
Stundvis är bildjournalistiken fortfarande lysande. Nummer 3 1995 visar bilder på så kallat vanligt folk under rubriken ”Det är ditt fel!”. Under bilderna följer slående citat av värsta nyliberala märke. Andra bilder är mer tveksamma. Omslaget till nummer 3/1993 visar några personer som fåraktigt gapande stirrar upp på rubriken ”Godmorgon! Detta har hänt medan du sov!” Temanummer för passiva svenskar.” Här ligger folkföraktet på lur. Vi är korkade och aningslösa och nu ska magister Ehrenberg & Co läxa upp oss.
Jag stannar upp och läser igenom min artikel. Borde jag inte vara mer kritisk? Det har sannerligen inte saknats snaskiga påhopp, både av och mot ETC. Jag skulle kanske, som Nöjesguiden gjorde förra året, kunna inrikta mig på att kritisera Johan Ehrenberg som person. Att han själv blivit en högavlönad borgare. Att han är en slavdrivare för sina anställda. Kanske till och med ett ärkesvin rent privat. Men det är kanske också redaktörerna till andra tidningar jag läser och uppskattar. Eller författarna till böcker jag läser. Eller regissörerna till filmerna jag ser. Det förefaller oviktigt.
När jag stirrar på tidningsställen i tobaksaffärerna och kioskerna ser ETC så ensam ut i havet av reaktionära alster och likgiltig smörja. Bara det faktum att tidningen förmår irritera med alla sina påhopp på så kallade realpolitiska sanningar och självbelåtna maktmänniskor skänker tröst i vargatider för en solidarisk människosyn. Det är viktigt.
© Michael Tapper, 1996. Aftonbladet 1996-12-11.