Lilla Filmfestivalen invigdes på torsdag eftermiddag med att Johan Widerberg klippte bandet och bad publiken bortse från salongens många affischer till 100-åringen Ingmar Bergmans filmer. En halvt skämtsam påminnelse om hur pappa Bo, som i år skulle fyllt 88, lanserade den svenska nya vågen på 1960-talet i opposition mot fadersfiguren Bergman och hans filmestetik. Det signalerar också att festivalfilmerna valts ut just för att de ska representera den widerbergska målsättningen att fånga ”liv till varje pris”.
Formuleringen användes som väntat av årets Widerberg-stipendiat Fanni Metelius, regissör, manusförfattare och klippare bakom långfilmsdebuten Hjärtat, där hon även spelar huvudrollen. Kritiken var dock blandad vid premiären i februari i år, och filmen försvann snabbt från biorepertoaren. Fast det hindrar inte att den får ett helt annat publikmottagande på den snabbt växande vod-marknaden.
Dansk-svenska öppningseposet Den milda smärtan av Carsten Brandt har berörts i tidigare artiklar om festivalen, och förväntningarna var uppskruvade. Med sin 25 åriga historia överträffar den tidigare maratonproduktioner som naturfilmaren Stig Wessléns 16 år långa arbete på Den levande skogen (1966) och Jan Lindqvists slit under 21 år med dokumentären Tiden är en dröm (1999). Resultatet kan emellertid bara beskrivas som en besvikelse.
Utgångspunkten är Brandts försök att med hjälp av författaren Thorkild Hansens dagboksanteckningar inte bara pussla ihop dennes liv, utan också sitt eget och i slutänden en universell sanning om livet självt. Snart står det emellertid klart att Hansen redigerat sina erfarenheter enligt ett sagomönster vi känner igen från femtioelva efterkrigsförfattares mer eller mindre självbiografiska romaner: Ung manlig författare åker ut i Europa, främst Paris, för att släcka den stora livssmärtan i de ångande könen hos kärlekskranka muser. Men köttets lust kan bara tillfälligt döva melankolin och sökandet efter själsfrid går vidare.
Till denna klassiska mansberättelse, där han är själ och kultur medan hon(orna) är kropp och natur, fogar Brandt en metafilmisk story om sin egen livssmärta i arbetet med filmen. Parallellerna löper samman i andra halvan av Hansens och Brandts jakt på livets mening, Efter 284 långsamma minuter med svajigt skådespeleri och platt dialog avrundas filmen i ett rungande jaså.
Som kontrast känns Tom Alandhs älskvärt blygsamma dokumentär om jazzpianisten Jan Johansson (1931–1968) som en frisk fläkt. Inte bara för att den är kort (29 minuter), utan för att den är föredömligt koncentrerad och väcker lusten att se en betydligt längre och mer djupborrande film i ämnet. Här gör Alandh det som han gjort bäst i sin 37 år långa och prisbelönta karriär: han lyssnar och får oss att lyssna. Noga och eftertänksamt.
Av Johanssons syster har han fått tidiga bandinspelningar där den 20-årige och fortfarande okände pianisten prövar sin förmåga med några stycken av Schubert (impromptu i Gess-dur, opus 90:3) och Mozart (pianosonat i A-dur, KV 331). Alandh spelar upp dem separat för trumpetaren Jan Allan och basisten Georg Riedel, båda bandmedlemmar i ensembler där Johansson spelade. Han undrar om man på anslaget kan höra vem det är som spelar.
Diskussionerna som följer ger en inblick i jazzmusikens lockelse: betoningen på det individuella uttrycket i sättet att spela. Framme vid 1960-talet hade han hittat sin egenartade stil, och då räcker det med några takter för att avslöja vem det är som spelar. Men fanns särdragen redan så här tidigt?
Jo kanske, eftersom Johansson aldrig var klassiskt skolad på konservatorium utan självlärd med viss handledning av sin mor Ingeborg och en lärare i Söderhamn. Han spelade välartat och tekniskt slipat med ett stort allvar som kombinerades med lekfulla inpass. Fast det där med anslag ville han inte kännas vid eftersom han betraktade pianot som ett mekaniskt instrument där alla anslag var lika.
Jag misstänker att ”anslag” här skulle bytts ut mot ”frasering”, som i Nationalencyklopedin förklaras som ett ”förtydligande av en musikkompositions frasbyggnad genom förändringar i tonstyrka, mindre rytmiska förskjutningar och pauser”. Med tillägget: ”Dessa faktorer kan vara noterade, men är oftare en väsentlig del av exekutörens tolkning av musiken.” Är det inte just här som Jan Johansson och alla andra jazzmusikers sätter sina signaturer?
Hursomhelst fortsätter filmen med några överraskningar, framförallt i Johanssons ambivalenta hållning till sina folkvisetolkningar på storsäljande skivan Jazz på svenska. Han gillade inte inspelningarna, och kanske gillade han inte heller att sättas i ett fack där han om och om igen skulle tvingas följa tidigare upptrampade spår. Han sökte ständigt nya vägar, och som Georg Riedel kan berätta försökte han även komponera ”så ful musik som möjligt” och fortsätter: ”ful, men ändå underbar”. Den vill jag höra i en längre dokumentär om Jan Johansson, gärna av Tom Alandh.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad. Nätpublicerad 2018-08-03, i tryck 2018-08-04.