En resa till den inre rymden

Det var oundvikligt att filmregissören David Cronenbergs och författaren J.G. Ballards vägar skulle korsas förr eller senare. Bägge är besatta av det moderna samhällets nya biologiska och psykologiska förutsättningar för människan. Den värld som människan skapat kommer oundvikligen att förändra henne själv, Frankenstein blir sitt eget monster.

David Cronenbergs filmer har länge handlat om rent fysiska transformationer: Porr­stjärnan Marilyn Chambers får en blodsugande penis i Rabid (1976) så att hon kan penetrera de män som vill penetrera henne. En tv-chef i Videodrome (1982) för­vandlas till en mänsklig videobandspelare när han får en vaginaliknande kassettlucka, i vilken han kan bli fucked over av sina egna vålds-pornografiska fantasier. Metaforiken blir i dessa filmer bokstavligen till kött. Senare filmer, som Dubbelgångare (Dead Ringers, 1988) och M. Butterfly (1993), lämnar emellertid de fy­siska förvandlingsnum­ren för en psykologisk verklighetsförvrängning med sexualiteten som drivkraft.

J.G. Ballard ser sig gärna som science fic­tion-författare, men han har en alldeles egen genredefinition. För honom handlar genren inte om den yttre rymden utan om den inre, och det är nuet snarare än framti­den som han vill beskri­va. Hans tre romaner Crash (1973), Concrete Island (1974) och High-­Rise (1975) kallas ofta ”the urban disaster trilo­gy”. Trilogin utspelar sig i ett nutida väster­ländskt storstadsland­skap, igenkännligt men blottlagt till ett mentalt landskap av alienation, barbari och teknologisk-­fetischistiska sexfantasier.

Trots generationsklyftan – Cronenberg är född 1943, Ballard 1930 – har de många gemensamma nämnare, konstnärligt och privat. De är båda före detta medicinstuderande som intresserat sig för den bortträngda poesi som vårt viktorianska arv undanhåller oss från att se i kroppen och dess ut­söndringar. I Cronen­bergs Dubbelgångare ta­lar den ena av de två gy­nekologerna som är fil­mens huvudpersoner med regissörens röst om de inre organens skön­het. Ballard dröjer i Crash ofta vid sensuella beskrivningar av ärrbildningar, sperma och blod.

Som ung var Bal­lard besatt av flygplan, något som många kän­ner igen från den delvis självbiografiska Solens rike (Empire of the Sun, 1984, filmatiserad av Steven Spielberg 1987), och var en kort tid på 1950-talet flygare i RAF. I sina romaner, främst Crash och Con­crete Island, flyttar han över sin besatthet till bi­len och gör den till den yttersta symbolen för det västerländska konsumtionssamhället. Cronen­berg är en passionerad bilsamlare och amatörracerförare, vilket ingen som sett hans racerfilm Fast Company (1979) kan undgå att märka.

Deras gemensam­ma värld är en rationalistisk mardröm, där vetenskap och tek­nologi ger näring åt fiktioner för en mo­dern värld. Och på grund av att världen i så hög grad konstrue­ras som en fiktion via olika medier blir världen ett med fiktionen.

I romanen Skapelsens dag (The Day of Creation, 1987) låter Bal­lard en av huvudperso­nerna, Senger, filma om­världen med en trasig ka­mera för att göra en imaginär dokumentär. I en dialog förklarar Senger sin gärning: ”Tv-mediet ljuger inte, det hittar på en ny sanning. Förr eller senare blir allt tv.” Replikerna skulle kunna vara hämtade ur Cronenbergs Videodrome.

Både Cronenberg och Ballard befinner sig i ett kulturellt ingenmansland. De är inte tillräckligt renläriga för att science fiction-puritanerna ska ta dem till sina hjärtan, och samtidigt sitter genrebeteckningen som en finkulturell giftstämpel på deras verk. I gengäld har de fått en all­deles egen subkultur av anhängare, som ger ut fanzines och publicerar hemsidor på Internet. Nyheten om 1996 års förening av de två egensinniga konstnärerna fick fansen i bägge lägren att tala om ”a marriage made in heaven”.

© Michael Tapper, 1996. Aftonbladet 1996-11-29.

Här hittar du Cronenberg och Ballard på nätet

Adressen till David Cronenberg-fansens hemsida är netlink.co.uk/users/zappa/cronen.html, och J.G. Ballard-dyrkarna hittar ni på simons-rock.edu/~craigs/ballard.html. Här finns filmografi och bibliografi över deras respektive verk samt litteratur om dem. På Ballard-hemsidan kan man notera en länk till något som kallas ”Abandonded Car” (adress: vuw.ac.nz.80/~millarc/ac/p2.html), där den som fått sexuell inspiration av Cronenbergs film kan dregla över bilder av krockade och övergivna bilar. Intervjuer med Ballard och Cronenberg i samband med filmatiseringen av filmen Crash finns i internet-tidningen KGB nr. 7 på adress: kgbmedia.com/wav/.

Nästan allt som publicerats av J.G. Ballard, fjorton romaner och nitton novellsamlingar, finns fortfarande i tryck. Sju av romanerna finns i svensk översättning: Kristallvärlden (The Crystal World, 1971), Drömbolaget (The Unlimited Dream Company, 1981), Solens rike (Empire of the Sun, 1986), Skapelsens dag (The Day of Creation, 1988), Pangbournemassakern (Running Wild, 1988), Kvinnors godhet (The Kindness of Women, 1992, en fri fortsättning på Solens rike) och Krigsfeber (War Fever, 993). Hans senaste roman är Rushing to Paradise (1995). Det finns också flera böcker om Ballard. Undergroundförlaget RE/Search har i tidskriftsserien med samma namn samlat intervjuer med Ballard i vol. 8/9 (1984), som kan beställas från förlagets hemsida: postfun.com/research/archive.html. Om Cronenberg finns essäsamlingen The Shape of Rage (1984), intervjusamlingen Cronenberg on Cronenberg (1992, kom i svensk översättning häromåret) och biografin David Cronenberg: A Delicate Balance (1984).