Jägarna sågs 1996 på bio av 765 445 personer. Det är de högsta publiksiffrorna någonsin för en svenskproducerad barnförbjuden långfilm. Sedan ett år tillbaka står den parkerad på videobutikernas hyllor över mest uthyrda titlar. Kjell Sundvall (född 1953) har blivit ett varumärke som säljer, och även på hans tre uppdragsfilmer i Beck-serien (1997-1998) står hans namn ovanför skådespelarnas.
Följande text är ett koncentrat av två intervjuer Den första gjordes på kvällen den 2 mars i Malmö, timmarna efter pressvisningen av Sundvalls nya film: Sista kontraktet. Intervjutiden var emellertid begränsad. Det fanns inte utrymme att utveckla många av frågorna.
Därför kom vi överens om att följa upp med en längre telefonintervju någon månad efter filmens premiär. På så sätt skulle vi även kunna diskutera den debatt som Sundvall och många väntade sig när väl Sista kontraktet, efter den hemlighetsomgärdade filminspelningen, hade haft premiär. Intervjutillfälle nummer två inträffade den 26 april, sju veckor efter premiären, och kom också att handla om Kjell Sundvalls tjugoåriga filmkarriär.
Filmhäftet Du är tidigt mycket omskriven i hemstaden Luleås lokalpress som vänsterdebattör och aktivist i ungdomsföreningen Kul 67, Clarté, DFFG (= De förenade FNL-grupperna), skivbolaget Manifest med flera. Du fick frisedel från lumpen och kom rekordung – 22 år gammal – in på Dramatiska Institutets regilinje 1975.
Kjell Sundvall Jo, det var oerhört ovanligt då. Jag var nog den yngste som kommit in på DI. Helst skulle man ha varit 30 år och skrivit två-tre tegelstensromaner. Jag hade bara gjort några Super-8-filmer hemma i Luleå under tonåren, jobbat ett tag på lokalradion och varit anställd som regiassistent – vilket egentligen var en allt-i-allo – på Norrbottensteatern.
Filmhäftet På DI träffade du Börje Hansson och Kjell-Åke Andersson [född 1949], två personer som sedan följde dig länge i karriären.
Sundvall Börje gick ljudlinjen och Kjell-Åke började på fotolinjen året därpå, men vi blev snart ett team som gjorde allt arbete tillsammans, inklusive examensfilmen Bussen (1977; visad i SVT/TV2 året därpå). Bussen finansierades delvis av TV2-teatern och såldes av SVT till de andra skandinaviska länderna. Året efter finansierade TV2-teatern även filmen Restaurangen, som jag skrev och regisserade. Bägge filmerna handlar om unga män flyttar in från landsbygden till storstaden – i den första filmen tar huvudpersonen jobb på SL, i den andra på en restaurang – och känner utanförskapet. Det föll sig naturligt för mig att skriva om detta eftersom jag själv flyttat ned från Norrbotten. Och Kjell-Åke, som var medförfattare till Bussen, kom ju till Stockholm från Värmland.
Filmhäftet I början av 1980-talet gjorde du, Börje Hansson och Kjell-Åke Andersson en rad uppmärksammade, ofta repriserade, långfilmslånga tv-filmer: Vi hade i alla fall tur med vädret (1980), Jackpot (1980; vinnare av Prix Italia 1981), Oldsmobile (1982) och Dom unga örnarna (1982) – de två sistnämnda producerades av ert egna bolag, Tiger-Film. Det förefaller som om ni i dessa filmer anknöt till en annan tv-regissör som gjort sig känd som arbetar- och arbetarrörelseskildrare, nämligen Lars Molin. Men ni verkar ha haft en svartare syn på såväl socialdemokratin som välfärds-Sverige.
Sundvall Molin såg vi som en själsfrände, en jävligt bra och kärleksfull skildrare av så kallat vanligt folk, nu senast med Den tatuerade änkan [1998]. Det var så vi ville göra i Jackpot och Oldsmobile. Nu är ju Molin några år äldre än jag och Kjell-Åke. Och han är uppväxt i arbetarrörelsen medan både jag och Kjell-Åke präglats av 1970-talets vänsterrörelse utanför socialdemokratin. Vi var mycket mer aggressiva och det märks inte minst i Dom unga örnarna, som är närmast ett koncentrat av allt vi tyckte var åt helvete: bidragsfusk, svartjobb, nyfattigdom, pampvälde, brist på ideal och så vidare.
Filmhäftet Mycket av det är ju sådant som diskuterats mer de senaste åren.
Sundvall Jo, verkligheten hann ikapp.
Filmhäftet Men riskerar inte de här skildringarna att kantra över till reaktionära propagandanummer om ”sosse-eländet”?
Sundvall En del socialdemokrater blev i alla fall inte glada. Hemma i Norrbotten tyckte dom att det filmerna tog upp var sådant som tillhörde internkritiken. Jag vill naturligtvis inte fördöma de här människorna eller spela moderaterna i händerna. Tvärtom. Men, va fan, det är vår förbannade skyldighet att tvätta byken offentligt.
Filmhäftet Du har skrivit sex längre filmer tillsammans med Kjell-Åke Andersson. Hur jobbade ni ihop?
Sundvall Det var mycket på instinkt. Ibland tog vi saker från hans hemtrakter ibland från mina. Oldsmobile tror jag vi baserade på hans gamla farmor, plus att vi snackade en hel del med läkare som sysslade med senil demens. Vi hade inte någon särskild uppdelning mellan oss utan följde varandras idéer.
Filmhäftet Den sjätte långfilmen ni skrev ihop var också den första biograffilmen: Lyckans ost (1983), en film som fick mycket bra kritik men som bara drog 10 907 besökare.
Sundvall Ja, den hjälpte nog att få Europa Film på fall. Vi och Birgitta Svensson [Två solkiga blondiner, 1984] gjorde filmer som floppade rejält det året. [Sundvall glömmer dock Europa Films kostsammaste flopp: Mats Arehns Kalabaliken i Bender, 1983.] Jag kände en enorm besvikelse inför de dåliga publiksiffrorna. Det fanns ju svenska biofilmer under de här åren som drog över en miljon [Sällskapsresan, Göta Kanal], publiksiffror som vi hade på våra tv-filmer. Framförallt Vi hade i alla fall tur med vädret blev ju talk-of-the-nation dagen efter den sänts. Och nu stod man där. Vi trodde att det räckte att göra biofilm som var som våra tv-filmer – med samma värme och äkthet – men det gjorde det inte, det var ju helt uppenbart.
Filmhäftet Fram till och med Lyckans ost följde du ganska väl upptrampade stigar, med en igenkännbar svensk dramaturgi och anknytning till en social kritik som etablerats i svensk film och TV-teater under 1960- och 1970-talen. Men med I lagens namn (1986) skedde ett stilbrott, och det med den du, Kjell-Åke Andersson och Börje Hansson gick skilda vägar.
Sundvall Vi hade kört en svensk linje och en Sundvall-Andersson-stil, men när Lyckans ost fick sådana katastrofala publiksiffror så drog Kjell-Åke och jag olika slutsatser av det. Det var här vi börjar växa isär. Jag drömde om att göra film på liv och död, filmer som ställer engagerande och dramatiska frågor. Kjell-Åke utvecklades åt ett annat håll. Åren mellan Lyckans ost och I lagens namn blev en mellanperiod då vi experimenterade lite med stumfilmer i stil med den engelska slapsticken Plankan och gjorde rockvideor bland annat för ABBA.
Sedan fick vi plötsligt ett telefonsamtal, inte från Hollywood, utan från Tokyo. Det var producenterna bakom några av Kurosawas filmer [Saibu Saison Group] som imponerats av Jackpot under Prix Italia. De ville att vi skulle göra film på den japanske författaren Kobo Abes pjäs Friends [1967]. Det här tror jag var i slutet av 1984 eller början av 1985, och jag tyckte inte att det var något för mig. Men Börje och Kjell-Åke hoppade på den här märkliga, internationella jätteproduktionen, som drog ut över flera år [premiär i Japan 1987; i Sverige 1988]. Hur många såg den på bio i Sverige? Sexhundra? Trehundra? I vilket fall floppade den rejält och blev jävligt dyr i slutänden.
De körde in på konstfilmsstilen, medan jag stötte på Hans Iveberg och erbjöds att göra I lagens namn för produktionsbolaget Spice. I lagens namn var precis en sådan film jag ville göra: Cinemascope, kraftfullt manus med dramatiska motsättningar, action, vapen – på liv och död helt enkelt.
Filmhäftet I en recension av I lagens namn anmärkte Jan Aghed på att du använde och missbrukade en ”kulturellt främmande dramaturgi”, det vill säga en amerikansk berättarstil. Den här anmärkningen återkom tio år senare igen i flera av recensionerna av Jägarna.
Sundvall Jo, men jag känner ibland att jag inte passar i Sverige. Det kanske är i Amerika jag hör hemma. Jag insåg att jag inte var Kieslowski – och det intresserade mig inte heller – utan jag ville göra sådana filmer som jag själv gick och såg på bio. Det ska vara en fysisk upplevelse, en blyspark i magen så att åskådaren går ut ur salongen helt jävla uppskrämd och svettig. Det tog lång tid för mig att formulera detta för mig själv, men när jag väl spelade in I lagens namn så kände jag det som om jag kommit hem, och jag njöt varje sekund. Det var det här jag skulle göra.
Filmhäftet Det finns många likheter mellan I lagens namn och brittiska och amerikanska 1980-talsfilmer. Den lämnar 1970-talets socialrealism för en stiliserad dramaturgi med till exempel mättade färger, utstuderade bildkompositioner och kameraåkningar som ofta inte är motiverade av handlingen i bilden.
Sundvall Visst finns här en grad av stilisering. Och det var ju, som jag sade tidigare, ett uppbrott från det gamla. Detta var första gången jag jobbade med filmfotografen Peter Mokrosinski och vi experimenterade mycket med Cinemascope-formatet [2,35:1]. Sedan dess har det blivit två filmer till i det formatet. Det är inte så vanligt i Sverige.
Filmhäftet Du gick nu mot en mer actionbetonad filmstil, men i en intervju från slutet av 1980-talet var dina favoritregissörer Charlie Chaplin, Milos Forman och Francis Ford Coppola.
Sundvall Coppola är ju för all del stundtals oerhört våldsam i sina filmer. Formans Det brinner min sköna [1967] har hängt med sedan ungdomen. Den tillhör fortfarande mina största filmupplevelser.
Filmhäftet Trots att du i en intervju 1989 förklarade att du inte skulle kunna tänka dig att regissera tv-serier som Varuhuset eller Dallas så var det just det du gjorde fram till din nästa biofilm, Jägarna. Bland annat regisserade du avsnitt i Rosenbaum, Snoken, Rederiet, massor av Jonas Gardell-program och flera andra serier. Dessutom gjorde du också en egen tv-serie, Husbonden (1989), och var med om att skapa Lorry (start: 1989).
Sundvall Mats Wahls bok, som han själv skrev om till filmmanuset Husbonden, var helt i min smak; en oerhört våldsam och dramatisk historia under början av 1800-talet om en gotländsk pirat som arrangerade så att skepp havererade under stormväder. Skeppsbesättningen mördades och lasten plundrades. Men inspelningen av Husbonden under 1988 var rent ut sagt ett helvete med kyla och storm och jävelskap, och fastän det blev otroligt bra tittarsiffror när den väl sändes, kände jag mig helt slut.
Efter det ville jag göra något enkelt. Gå till jobbet. Stämpla in. Stämpla ut. Kvittera ut lönen. Så det var perfekt när jag fick i uppdrag att dra igång Lorry tillsammans med Peter Dalle, Rolf Börjlind och Sven-Hugo Persson. Efter det blev det en jävla massa serier och tv-program. tv och uppdragsjobb som Beck-filmerna är mitt dagliga bröd, en fabrik där det ska produceras en sisådär sju minuter film om dagen, inte ett ställe för att förverkliga sig. Det får man göra i biofilmerna.
Filmhäftet Något år innan Jägarna regisserade du en pjäs som hette Mannen från Malmberget, skriven av Svante Lindqvist.
Sundvall Det är min första och hittills enda teaterregi. Pjäsen bestod av en lång monolog som spelades upp av Göran Forsmark. Den skickades till mig av Svante efter det att den refuserats av Norrbottensteatern som alltför manschauvinistisk. Pjäsen var så rolig och så jävla bra att jag kände mig tvungen att göra den. Sedan dess har Göran säkert spelat den en fem-sexhundra gånger, och jag tror fanimej att han spelar den än.
Filmhäftet När du sedan gjorde Jägarna hade det gått tio år sedan din senaste biograffilm.
Sundvall Jägarna hade funnits som idé ganska länge, och jag kommer ihåg att jag och Kjell-Åke var uppe i Norrbotten i början eller mitten av 1980-talet och träffade släktingar till mig som sysslade med tjuvjakt. Men Kjell-Åke tände inte på uppslaget. Vi hade nog redan då börjat växa isär.
Filmhäftet Finns det någon koppling till den så kallade Kalix-härvan, som det skrevs så mycket om under 1983?
Sundvall Jovisst finns det det. Min farsa har ju en stuga i Kalixtrakten där vi brukar vara då och då, så visst hörde jag alla de historierna och många andra. Jag menar, den storyn bar jag ju omkring i över tio år och försökte sälja till olika producenter. Jägarna är resultatet av jävligt många historier under de här åren och karaktärerna har drag av flera personer som jag känner.
Vad som hände 1994 var att jag blev kontaktad av producenten Ingemar Lejonborg för att regissera biofilmen och TV-serien Vendetta [1995]. Och då tyckte jag att det var ett så stort projekt att jag ville dela regiarbetet med någon annan. Det var ju så man gjorde Fiendens fiende [1990], där Jon Lindström och Mats Arehn regisserade olika delar. Jag föreslog Mikael Håfström som regissör tillsammans med mig och det var alla nöjda med. Men bara några månader innan inspelningsstarten fick vi beskedet att de internationella finansiärerna inte ville ha två regissörer till Vendetta. Då åkte jag ut – brutalt och med kort varsel.
Jag var både lessen och förbannad. Tack och lov hade jag ett kontrakt som gav mig pengar även om jag inte jobbade på filmen, så med några hundra tusen på fickan började jag skriva på Jägarna istället. Producenten Björn Carlström på Spice blev intresserad och fungerade också som en slags dramaturg under manusarbetet; han föreslog till exempel att jag skulle slå ihop olika karaktärer eller utveckla någon av dem på ett visst sätt. Arbetet med Björn förlöste den här historien som snurrat i skallen i över tio år, men mycket av energin i filmen kom ur den här jävla förnedringen som jag upplevde då jag sparkades från Vendetta.
Filmhäftet När du gjorde Jägarna var dina förebilder knappast Forman eller Chaplin. Vad var det för filmer som inspirerade dig här?
Sundvall Det jag tycker är jävligt bra amerikansk film är sådant som för det mesta gjorts på 1970-talet: Midnight Cowboy [1969], Den sista färden [Deliverance, 1972]. Fat City [1972] av John Huston är för jävligt bra, kanske den allra bästa. Det är den amerikanska realismen jag gillar.
Filmhäftet Men det var knappast den stilen du använde i Jägarna.
Sundvall Nej, men jag ville vara lika grovkornig och rå såväl i bilderna som i samhällsskildringen och karaktäriseringen människorna på botten. Och jag ville framförallt göra nyanserade porträtt även av de som är mördare och psykopater. Publiken ska förstå deras motiv också, kanske till och med tycka om dem, eller i alla fall tycka synd om dem.
Filmhäftet Du har beskrivit Jägarna som ett bibliskt drama eller som en grekisk tragedi.
Sundvall Från början var huvudpersonen en polis som flyttade upp från södra Sverige för att göra en snabbare karriär och hamnar i en värld av oskrivna lagar, men det manuset blev för mycket av en schablonmässig uppdelning i goda och onda som man ibland ser i amerikansk mainstream-film. När jag istället gjorde om honom till en bybo som flyttar tillbaka efter flera år i Stockholm och genom sitt jobb hamnar i en fejd med sin bror, blev det mer av en tragedi och ett Kain och Abel-drama. Det var det som gjorde filmen intressant.
Filmhäftet Hur går det med den amerikanska nyinspelningen av Jägarna: Wild Horses?
Sundvall Jo, jag tycker den blir ganska bra, särskilt som de behållit den centrala broderskonflikten. Handlingen är flyttad till öknen i Nevada och handlar om jakt på vilda, fridlysta mustanger som äter upp gräset för böndernas boskap. Och så kommer det några rangers dit och ska reda ut det hela. Manuset är bara så jävla pratigt och fattigt på dramatiska, våldsamma händelser.
Men det är svårt att några klara besked från ett amerikanskt filmbolag. Det är så förbannat mycket snack. De är emellertid mycket vänliga och skickar alla manusversionerna till mig och min medförfattare Björn Carlström. Och jag har sagt att jag gärna hjälper till att få den gjord och det inkluderar att regissera filmen. Jag åker gärna över till USA och gör Wild Horses om den inte blir för jävla dålig eller exakt likadan som Jägarna.
Filmhäftet Jägarna fick ju ett efterspel med debatt om att filmen skulle få folk i resten av Sverige att tro att norrbottningarna är en samling bidragsfuskande tjuvjägare och försupna psykfall. Och bland de märkligare fenomenen i kölvattnet på filmen är den turistvåg som drabbade inspelningsplatsen Älsbyn, särskilt av kvinnor som vill träffa den slags män som skildras i Jägarna.
Sundvall Att påstå att människorna med den livsstilen och den attityden som jag beskriver i Jägarna inte finns är rent jävla strunt. Senast häromveckan var jag uppe och körde snöskoter i trakterna och jag stötte på det hela tiden. När jag träffar folk utanför Arvidsjaur eller Arjeplog så kommer de fram till mig och säger ”Fan, Sundvall. Jägarna var ju precis på pricken som det är här uppe.” Tror du att de vet vad en 75:a kostar på Systemet? I helvete heller! Men det vill ju inte fisintellektuella kultursnobbar låtsas om.
Om det var massmedierna som blåste upp det där med kvinnorna vet jag inte, men visst ringde det en del. Jag tror det är samma typer som söker sig till grova brottslingar och mördare utan att ha en aning om hur de här människorna egentligen är. En kvinna från södra Sverige skulle knappast stå ut ett dygn i en by, på en gård, hos en medelålders man med den livsstilen som grabbarna i Jägarna har. Hon skulle snabbt som fan ta första bästa flyg ut från Kalix.
Filmhäftet Det pratades mycket om den produktplacering som Moviola gjorde i Jägarna. Vi ser varumärken i flera scener, och nu har Spice också gjort Hamilton (1998) med nästan absurt understruken bildreklam i var och varannan scen.
Sundvall Produktplacering passade väldigt bra i en film som Jägarna. Det gör det inte i en film som Sista kontraktet; inget företag vill associeras med Palme-mordet. Under inspelningen av Jägarna hade Peter Carnello [som skötte produktplaceringen] antecknat på de ställen i manus där han tyckte att det var lämpligt att exempelvis visa en bil eller en bensinstation, men jag spelade ändå in det som jag hade tänkt scenen utan att ta hänsyn till produktexponeringen. Varorna bara finns där och det ser jag som den bästa reklamen. Hamilton gjorde produktplaceringen helt jävla grotesk. Folk satt ju och skrattade när Peter Stormare gick omkring med ett Statoil-kort i käften. Det är väl ingen bra reklam.
Filmhäftet Snart två månader efter premiären på Sista Kontraktet kan jag konstatera att den debatt som både du och många journalister förutspådde skulle uppstå uteblev.
Sundvall Ja, det blev ju ingenting. Jag märkte snabbt att journalisterna blev oerhört frustrerade över att jag gjorde en så dyr film utan att peka ut någon skyldig anstiftare typ Peter Wallenberg, utan att peka ut någon på Säpo, utan att lösa Palme-mordet. All sensationalism försvann ju direkt efter premiären. Jag hade hoppats att det skulle bli en debatt, inte om Palme-mordet, utan om hatet mot Palme, mot den kollektiva skulden vi alla har för det hatet och om samhällsutvecklingen efter mordet. Tyvärr blev det inte så.
Filmhäftet Så här i efterhand, skulle du gjort filmen på ett annat sätt?
Sundvall Alltså, Palme-mordet var ju jävligt laddat. Jag kanske skulle undvikit att göra något som direkt handlade just det mordet och inte plockat in en Palme-kopia till statsministerns roll. Då hade kanske debatten kunnat föras på ett mer principiellt plan. Nu blev det en massa snack om var vittnena stod vid mordtillfället, och att det inte gick till si eller så. Jag tycker ändå att vi gjort en slagkraftig politisk thriller, och den har lockat en hel del utländska köpare, bland annat i Japan, Sydafrika, Italien, Frankrike och hela Sydamerika. Den har ännu inte fått någon premiär i utlandet, men jag tror att den kommer att gå upp till hösten.
Filmhäftet Hur ser de svenska publiksiffrorna ut för tillfället?
Sundvall Just nu ligger det väl på en 120 000. Det är hyfsat men inte precis Jägarna-draget. Som jag ser det beror det på en felaktig redaktionell publicitet. Precis när filmen hade premiär var det en enorm uppståndelse. Tidningarna skrev om Palme, Palme, Palme. Många ungdomar inbillade sig därför säkert att det rörde sig om en trist politisk rulle. De äldre läste däremot alla de där krönikorna som handlade om att Sundvall inte löste mordet eller att det var en osannolik film. Filmen förlorade många besökare på det här.
Filmhäftet Din ambition att spegla Palme-hatet får inte mycket utrymme i filmen. Du har endast några korta scener med en grinig bartender, en liten samling städade nynazister och en skymt av skumraskorganisationen EAP.
Sundvall Jag tycker jag visar mer än så. Under förtexterna har jag exempelvis med den här 4:e oktoberrörelsen mot löntagarfonderna. Det var ju en fråga som väckte starka känslor i högerkretsar. Och jag hade med hans försök att göra Sverige och Norden till en kärnvapenfri zon, något som måste ha fått ryssarna att jubla och CIA att bli förbannade.
I manuset fanns det från början med fler scener med uttalade Palme-hatare, men vi strök ned dem för att det blev för mycket upprepningar och alltför frånstötande. Vi ville undvika många utvikningar. Filmen skulle i första hand vara en thriller, så handlingen koncentrerades till de två huvudpersonerna: yrkesmördaren John Gales (Michael Kitchen) och polisen Roger Nyman (Mikael Persbrandt), som är honom på spåren. Själva intrigen är tillräckligt snårig; fler utvikningar skulle bara gjort att fördjupningen av huvudpersonerna hade blivit lidande och att publiken därmed hade tappat intresset för dem.
Och även i koncentrationen på yrkesmördaren och polisen har vi gjort ett val. Mats Arehn tyckte från början att bägge skulle vara likvärdiga huvudpersoner, men jag såg det som omöjligt. Publiken måste ha en person att identifiera sig med. Då föreslog Mats att vi skulle välja mördaren, men det var jag helt emot. Kanske i en annan film, men inte en om Palme-mordet – det hade blivit corny. Istället byggde vi ut Rogers karaktär och hans familj.
Filmhäftet Sista kontraktet har jämförts med Oliver Stones JFK (1991). Stone menade att hans film skilde sig från en vanlig mordthriller genom att vara en why-done-it istället för en klassisk who-done-it. Han ville alltså beskriva samhällsklimatet och några av de krafter som kunde ha begått mordet och som kanske också gjorde det. Du ville ju också göra något av en why-done-it med din film, men jag tycker ändå att den fastnar i en who-done-it.
Sundvall Problemet med Sista kontraktet är detsamma som med till exempel Schakalen [The Jackal, 1973 och 1997]. Bägge historierna handlar om yrkesmördare och i bägge fallen vet vi hur det ska sluta. Vi vet att de Gaulle inte blir skjuten i Schakalen, likväl är det en spännande thriller där man också får med en politisk bakgrundsbeskrivning av exempelvis OAS [ = Organisation de l’armée secrète, en fransk högerextrem terrororganisation av militärer] och besvikelsen bland uppsatta militärer efter Algeriet-kriget. Jag ville i första hand göra en thriller, och det är möjligt att det har gått ut över en bakgrundsbeskrivning.
Filmhäftet Till skillnad från vad Stone gjorde inför JFK utförde du inga efterforskningar om Palme eller mordet innan du började filma Sista Kontraktet.
Sundvall Nej, och jag läste inte heller boken, utan valde att låta Börje Hanssons och Mats Arehns manus styra filmens utformning. För mig handlade det om att följa det – i mina ögon – sannolika scenario som manuset skildrade. Så fort projektet annonserades överhopades jag av fax och telefonsamtal som strömmade från privatspanare. Det var diagram och klockslag och stjärntecken och fan vet allt; det finns ju hur många teorier som helst om mordet. Till en början läste jag en del av det, men sedan slängde jag alltihop och bestämde mig för att koncentrera mig på den story jag hade.
Filmhäftet Pseudonymen John W. Grows bok Kontraktet, som din film bygger på, har en svensk affärsman, kallad Lennart Waldenström, som anstiftare till mordet och pekar ut Säpo som en organisation av Palme-hatande högerextremister. Säpo deltar i och för sig inte aktivt i mordet men betraktar skeendet med kunskap om vad som ska hända och med ett tyst instämmande i mördarens handlingar. I filmen tonas allt detta ned. Vi ser visserligen en samling affärsmän i öppningsbilden, men bokens affärsman – som pressen tolkade som ett porträtt av Peter Wallenberg eftersom hans motiv att hyra en uppdragsmördare grundar sig på att Palme vill förstatliga bankerna – finns inte med i filmen. Av den väldokumenterade högerextremismen på Säpo ser vi ingenting. Palme-hatarna begränsas istället till två isolerade individer: chefspersonen Bernard Lange (Johan Lindell) och den civilklädde polisen K.G. (Per Ragnar), som passivt medverkar till mordet.
S
undvall En anonym författare kan dra på betydligt hårdare. Han kanske också vet mer om Palme-mordet än jag. Men jag tycker inte att jag kan göra mer i filmen än vad jag kan stå för. Jag vill inte peka ut någon svensk affärsman eller spekulera om Säpo, för jag vet ingenting om detta. Det hade kanske varit mer sensationellt och satt igång en massa snack, men jag tyckte inte att jag hade täckning för det. Mats Arehn och Börje Hansson, som skrev manuset, lämnar hela tiden en massa lösa pusselbitar som åskådaren sedan får lägga ihop. Vi vet till exempel inte hur insatt Säpo-agenten K.G. är när det gäller mordplanerna. Historien innehåller ju personer som både medvetet och omedvetet agerar i det här mordscenariot.
Hade mina egna spekulationer om mordet blivit alltför uppenbara i filmen tror jag att dramatiken hade gått förlorad. Jag är tveksam till en mer omfattande samhällskonspiration, även om jag vet att det finns högerextrema grupper både inom polisen och Säpo som mycket väl kan ha varit inblandade i Palme-mordet. När vi gjorde I lagens namn var vi inne på VD1 [= Vaktdistrikt 1, Stockholmspolisen] och där satt det Palme-nidbilder på varenda jävla skåp. Dagen efter mordet var de borta.
Men hade jag gått in på polisspåret eller Säpo-spåret eller något av de andra uppkörda stigarna i debatten hade det blivit onyanserat. Jag ville hålla öppet för att det kunde vara enskilda individer inom de här organisationerna som agerade – aktivt eller passivt. Det framkommer också i dialogerna mellan Roger Nyman och hans kollega Bosse Ekman (Reine Brynolfsson) ute i stugan.
Det fanns en rad andra spår som hade varit minst lika intressanta att följa upp. Varför inte ta Bofors-spåret till Indien med den där Algernon som hamnade under ett tunnelbanetåg? Det är egentligen ingen som på allvar gått vidare på det.
Filmhäftet Om man ser till huvudspåren – undantaget Bofors-spåret – så försöker i alla fall både boken och pjäsen knyta ihop trådarna från alla möjliga teorier och göra en slags well-made play.
Sundvall Det var det jag tyckte var så jävla bra med den här intrigen. Den tar komponenter som är välkända för svenska folket och sätter ihop dem så att de passar med varandra på ett helt nytt sätt. Och det är där jag menar att filmen blir trovärdig och sannolik. Händelseförloppet blir jävligt logiskt, och det var det jag tyckte var tillfredsställande. Om någon har en annan teori eller tycker att det ska göras annorlunda, så får de väl göra sin egen film.
Filmhäftet Du nämnde under den första intervjun att det var två scener i filmen som du ville ändra. Den första är en dialog mellan John Gales och hans svenska älskarinna, journalisten Lisa (Cecilia Ljung). Den andra är slutscenen, där du låter hustrun till en svart medbrottsling som Gales anställt och sedan mördat i Sydafrika dyka upp med en revolver för att skipa rättvisa. I boken är det sonen till en svart fackföreningsman som bevittnat Gales mord på fadern som hämnas efter ett tips från CIA. Mordet på Gales blir där dessutom ett sätt för CIA att sopa igen alla spår som skulle kunna misstänkliggöra dem för inblandning i Palme-mordet.
Sundvall Den första scenen utspelas efter det att Roger Nyman sökt upp Lisa i jakten på Gales. När Gales och Lisa träffas frågar Lisa varför polisen söker efter honom. Vi ser Gales titta på henne och sen klipper vi. Boken gjorde den scenen så att Gales på ett förföriskt och charmigt sätt övertygar Lisa om att det bara är ett trivialt ärende. Vi får därmed ett bättre, mer fördjupat porträtt av Gales än i filmen. Scenariot med fackföreningskämpens son som först blir vittne till sin fars mord och sedan hämnas hade också fungerat bättre. Dessutom hade CIA:s roll i mordet blivit tydligare.
Filmhäftet Det är inte bara tyst om din film utan även om Palme. Förutom Expressens minnessidor om Palme och Palme-mordet på nätet och några sporadiska artiklar då och då i pressen är han märkligt frånvarande i svensk debatt.
Sundvall Ja, det är en jättefråga, inte minst socialdemokratins förändring efter Palme. Han var ju illa omtyckt av grupper även inom sitt eget parti. Men jag är nog inte rätt man att tackla detta. Jag hade ju hoppats på någon jävla debatt efter Sista kontraktet, men det var ju helt tyst; inga insändare om Säpos roll i mordet; inte ens proffsskribenterna hakade på. Det måste vara någon slags psykologisk spärr, ett trauma eller en utmattning som sätter stopp för alla diskussioner.
Jag stötte på mycket uppdämd aggression när Sista kontraktet skulle gå upp: ”Varför spekulerar du i Palme-mordet när du inte kan lösa det?” och ”När ska du göra en film om Estonia-katastrofen, då?”. Det började väl med Sten Anderssons utfall och sedan blev det som ett jävla tabu att göra något om Palme. Alla mina ambitioner misstänkliggjordes såsom rå spekulation. ”Din jävel!”, var undertexten i många reaktioner.
Filmhäftet Det har skrivits en del de sista åren om hur historiska filmer påverkar synen på historien, och efter Sista kontraktet pratades det en del om hur filmen skulle påverka synen på Palme-mordet. Hur ser du på filmens roll i den offentliga debatten?
Sundvall Det är klart att jag försöker göra så suggestiva och övertygande filmer som möjligt. Samtidigt är publiken idag oerhört avancerad. Reaktionerna från de som går och ser Sista kontraktet skiftar alltifrån de som tycker som jag, att det är ett möjligt och trovärdigt scenario, till de som avfärdar filmen som osannolik eller överdriven. Det är klart att folk förstår att det handlar om fiktioner och debattinlägg.
Filmhäftet Leif G.W. Persson sade om filmen I lagens namn att man måste offra komplexiteten för att kunna göra action. Hur tycker du att du förvaltar samhällskritiken i dina senare, mer thrillerbetonade filmer?
Sundvall Jag tycker att jag lyckas ganska bra med att kombinera en samhällsskildring och en thrillerintrig i Jägarna. Här finns ju till exempel skildringen av gängets bidragsberoende och socialdemokratins kris, som kommer fram i scenerna i Folkets Hus, utan att thrillerintrigen försvinner. Det klart att det är svårare att göra dramatiska filmer med mycket vapen och samtidigt skildra vanligt folk.
Oftast är det ganska speciella människor som hanterar vapen, exempelvis yrkesmördaren i Sista kontraktet. I Jägarna lyckades jag däremot förena de här sakerna. Och man kan ju tänka sig ett växelbruk. Nästa film, som är under planering men som jag inte vill säga något närmare om, kommer förmodligen inte att innehålla ett enda vapen. Jag vill undvika att dra in för mycket politik i en film. Vill jag göra ett politiskt statement skriver jag en pamflett eller ett manifest. Nu gör jag spännande, dramatiska filmer, inte Jean-Claude Van Damme-action, men thrillers. Samtidigt tror jag att alla märker var mina sympatier ligger, att jag inte är en djupt konservativ person.
Filmhäftet Men om man ser till Beck-serien, där du gjort tre filmer (Vita nätter, Öga för öga och Pensionat Pärlan), så bygger det på en kriminalromanserie med ett mycket uttalat social och politiskt patos. Filmerna är däremot kliniskt rensade från detta.
Sundvall De gjorde jag som ett beställningsjobb innan inspelningen av Sista kontraktet, så det är något du får ta med producenterna och manusförfattarna till den serien. Producenterna har köpt rättigheterna av Maj Sjöwall och låtit Rolf Börjlind skriva nya manus, och det tycker jag han har gjort bra. Beck i de nya filmerna ska inte blandas ihop med Sjöwall-Wahlöös Beck-böcker.
Filmhäftet Hur ser du på att det är så få av de 25-30 svenska filmer per år som når en större publik?
Sundvall Jag har all respekt för de som vill göra konstfilmer för en mindre publik. Jag tycker Sverige har råd med ett par tre filmer om året som kanske inte spelar in sina kostnader. Men när den största delen av de filmer som görs bara ses av några få biobesökare då är filmpolitiken åt helvete. Film är jävligt dyrt och kräver mycket arbete. Jag vill göra film som kommunicerar med en bred publik. Ser jag att det misslyckas då börjar jag syssla med något annat – köra Taxi kanske.
Filmhäftet Vad tror du om att göra som Lars von Trier, det vill säga regissera europeiskt producerade engelskspråkiga filmer för att konkurrera internationellt?
Sundvall Jovisst, varför inte? Men jag tror inte det fungerar att göra sådana filmer i Sverige. Det fungerade inte med Friends och svensk action på engelska blir nästan alltid som Mats Helges [Olsson] småländska rullar. Man kan ju också se att de olika europeiska länderna är dåliga på att köpa in varandras filmer. En belgisk uppköpare skulle garanterat välja bort till exempel Jägarna för att istället köpa in en snarlik amerikansk film. Man kan konkurrera med action- och thrillerfilmer på sitt eget språk i sitt eget språkområde; belgare vill se belgiska skådespelare som pratar franska eller flamländska, svenskar vill se svenska skådespelare som pratar svenska.
När man gör internationella storproduktioner för en världsmarknad är det engelsk dialog och engelskspråkiga skådespelare som gäller. England eller USA är därför de länderna som är aktuella.
Filmhäftet Om vi ser till de få svenska filmer som lyckats, exempelvis Mitt liv som hund [1986].
Sundvall Då talar vi om några få konstfilmer och filmer som är oerhört personliga, och det är det valet man får göra. Chansen att nå en internationell publik med svenskspråkiga filmer är att satsa på den slags filmer som till exempel Kjell-Åke Andersson gör: Min store tjocke far [1991] eller Juloratoriet [1997]. Ska man däremot konkurrera med amerikansk populärfilm inom landet då ska man satsa på den typen av filmer som jag gör. Och ska man nå en internationell masspublik då blir det till att göra film i USA.
© Michael Tapper, 1998. Filmhäftet, vol. 26, nr. 2 (#102), s. 29–37.