Dokumentären i kulturkriget

I det pågående kulturkriget mellan liberala och konservativa politiska krafter i USA spelar filmen en central roll, men fram tills för några år sedan var den ekonomiskt och publikt marginaliserade dokumentärgenren ointressant som slagfält. Det var spelfilmen, i synnerhet blockbusterproduktionerna från Hollywood, som den kristna högern ville göra mer ”pro-family” och ”pro-American”. Med allierade filmhjältar som Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger har de däremot sällan haft något att säga om blodiga våldsskildringar. Såvida flaggviftandet finns med.

2003

Vändpunkten kom 2003. Michael Moore hade inte bara fått ut den bästsäljande debattboken Korkade vita män i snart sagt varje supermarket i USA, han blev dessutom en av Oscar-historiens i särklass mest ihågkomna vinnare för sitt brandtal mot Irak-invasionen till miljardpubliken under prisöverlämnandet. Men än mer irriterande för högern var att Bowling for Columbine dragit in rubrikskapande 20 miljoner dollar. För en dokumentär. På bio. Enbart i USA. Och det till en produktionskostnad på futtiga fyra miljoner dollar. Money talks, så Hollywoodbolagen och andra filmfinansiärer lystrade.

Plötsligt fanns det riskvilligt kapital till projekt som traditionellt befunnit sig längst ner i filmens näringspyramid: den samhällskritiska dokumentären. Nu DVD-aktuella titlar som Control Room, Outfoxed: Rupert Murdoch’s War On Journalism, The Yes Men och The Corporation uppgraderades emellertid inte bara som investeringar, de fick också en marknadsföring och distribution som de annars inte skulle sett röken av tidigare.

2004

Men 2004 blev ännu bättre. Det var året då även dokumentären blev en blockbuster, närmare bestämt räknande en som räknade in sensationella 119 miljoner dollar i amerikanska biointäkter. Fahrenheit 9/11 blev mer än en film, den blev ett kulturfenomen vars effekter på väljarna inför det förestående presidentvalet som snart sagt ingen journalist kunde ignorera. Moore hade visat att både dokumentärgenren och han själv inte var några dagsländor. Med sig på framgångsvågen tog han bland annat Morgan Spurlocks Super Size Me och Errol Morris’ Oscarvinnande The Fog of War – båda visade även på svenska biografer.

Mot ett sådant hot måste högern förstås reagera. De vanliga massmediekanalerna för deras propaganda var emellertid inte tillräckliga. Tvärtom hade just villiga Bush II-propagandister som mediekungen Murdoch och hans Fox News varit måltavlan för en av de mest uppmärksammade dokumentärerna det året. Medieimperiernas tidningar, radio och TV var satta under en kritiskt granskande lupp. Återstod att ordna egna filmfestivaler, som Renaissance i Dallas och Liberty i Hollywood. Och för att ha något att visa samlade man via bland annat religiösa organisationer ihop finansiering till diverse attacker på den kulturella fienden.

Att döma av det man kan se av filmerna på diverse nätsajter har Moore och de andra emellertid inte mycket att frukta. Konstnärligt och intellektuellt förefaller festivalfilmerna endast matchas av de fåniga titlarna. Vad sägs exempelvis om Fahrenhype 9/11, Celsius 41,11: The Temperature at Which the Brain Begins to Die eller den ärkebanala Michael Moore Hates America?

Den filmintresserade bör då istället hoppas på att något av årets uppsjö politiskt kritiska dokumentärer letar sig hit. Flera av dem vänder blicken mot en samhällsföreteelse som anmärkningsvärt sällan granskats ens av de mest hängivet antikapitalistiska föregångarna i genren, nämligen de alltmer globaliserade storföretagen. Redan i mars i år smög digitala Kunskapskanalen upp den flerfaldigt festivalprisbelönade The Corporation som TV-serie under titeln Bolagen som styr oss. Repris utlovas i SVT under augusti.

I skrivande stund går en serie om sex utmärkta och konstnärligt högst olika amerikanska politiska dokumentärer i SVT2. Hetast i debatten på hemmaplan är Eugene Jareckis genomlysning i Why We Fight (sändningsdag: 31/7) av det som president Eisenhower kallade det militärindustriella komplexet, det vill säga vapenindustrins sammanväxt med Pentagon och det ständiga behovet av att hitta nya konflikter för att testa de senaste produkterna i fält.

Andra redan nu omtalade dokumentärer under distribution ut i världen är Enron: The Smartest Guys in the Room, The American Ruling Class och den tredelade dokumentärserien The Power of Nightmares, som tar det provokativa greppet att dra en parallell mellan de fundamentalistiska världsbilderna hos kristna och islamska högerextremister.

Michael Moore kommer i höst med Sicko, en undersökning av det amerikanska sjukvårdssystemet som direkt när det aviserades offentligt fick läkemedelsindustrin att skicka ut PM som varnade personalen för att prata med honom. Och efter att, enligt den egna hemsidan, först ha varit så deprimerad att han inte lämnade sin New York-lägenhet på en vecka efter det nerslående resultatet i senaste presidentvalet, meddelade Moore att han skulle fortsätta gräva i förbindelserna mellan oljeklanerna Bush och bin Laden i Fahrenheit 9/11 ½, preliminärt premiärsatt till 2007.

Om filmdistributörerna och TV-kanalernas programinköpare tar sitt ansvar kan vi fram emot en spännande dokumentärrepertoar under den närmsta framtiden.