Den 7 oktober 1988 återgav The New York Times ett uttalande från president Bush, där denne skröt om hur Reaganadministrationen lyckats föra bort USA från 1960- och 70-talens ”normlöshetsfilosofi”, från ett samhälle som hyllade Easy Rider till ett som föredrog Dirty Harry. Uttalandet var förmodligen höjdpunkten i amerikanska högerns kärleksaffär med Clint Eastwood och det enkla budskap man såg i hans filmer: den ensamme stålmannen som rustad med en reaktionär världsbild och en Magnum.44 bekämpar såväl förbrytare som andra av högern utnämnda hot mot samhället: feminister, medborgarrättskämpar, fredsaktivister, revolutionärer, bögar eller liberala mjukisar.
Att vänsterliberala kritiker som Pauline Kael stämplat Dirty Harry som fascistisk blev för högern en positiv bekräftelse på att Eastwood var John Waynes rättmätige arvtagare. Hans folklighet och popularitet i motsats till kritikernas morranden om vulgär, hjärndöd populism gjorde honom till ett perfekt politiskt slagträ: den tysta, konservativa majoriteten mot den kulturella, liberala eliten. Clint Eastwood hade blivit en mediekliché. I intervjuer var han fåordig, föreföll antiintellektuell och tycktes sakna konstnärliga ambitioner.
Det var först när de europeiska kritikerna skrev uppskattande om västernfilmen Mannen utanför lagen (1976) och Orson Welles ansåg honom vara den mest underskattade regissören i världen som bilden av den tidigare så föraktade ”neandertalaren” sakta började förändras. Nu strömmar böcker om Clint Eastwood och hans filmer ut på marknaden. Tre sinsemellan mycket olika akademiska alster är särskilt intressanta: Edward Gallafents Clint Eastwood. Actor and director, Dennis Binghams Acting male: Masculinities in the Films of James Stewart, Jack Nicholson and Clint Eastwood och Paul Smiths Clint Eastwood: A Cultural Production. Dessutom finns det en oerhört välgjord dubbel-cd-rom från Starwave med mycket information och en del rolig trivialia om såväl regissören som hans filmer.
Gallafents bok är en traditionell men välskriven tematisk närläsning av Eastwoods filmer. Bingham studerar mansbilder på film utifrån tre jämförande exempel. Och Smith diskuterar Eastwoods filmer i ett större kulturellt perspektiv, bland annat filmgenrernas konventioner och 
den politiska debatten i USA. De tre författarnas framställning av Clint Eastwood ansluter sig till de liberala kritikernas syn, det vill säga: I början av sin karriär gjorde han reaktionära filmer (Coogan’s Bluff, Dirty Harry) som var sexistiska, homofoba, antiliberala och, ja just det, fascistiska. Sedan blev han reformerad till bättre tankar och kom att undergräva sin image till den grad att Bingham utnämner honom till vår tids mest subversiva Hollywoodstjärna, långt mer utmanande än den i liberala kretsar så hyllade Jack Nicholson.
Alldeles nyutkommen är Time-filmkritikern Richard Schickels biografi Clint Eastwood, där vi av naturliga skäl kommer närmare personen. Schickel är sedan flera år tillbaka vän med sitt studieobjekt, vilket på gott och ont syns i boken. Vi får oss till livs en del skvaller om Eastwoods för Hollywoodstjärnor inte ovanliga överflöd på sängkammaräventyr, både som gift man och som ensamstående. Och vi får i huvudsak höra hans version av de i USA mycket omskrivna rättstvisterna efter separationen från den medelmåttiga skådespelerskan Sondra Locke, som hade framträdande roller i sex av hans filmer och med vilken hade ett långt och mycket märkligt förhållande.
Viktigare är emellertid den problematiska och ofta motsägelsefulla bilden av Clint Eastwoods politiska hållning som boken ger. Det är ju svårt att se honom som särskilt liberal när han backar upp Reaganadministrationen eller hyllar invasionen av Grenada i Heartbreak Ridge (1988). Men Schickel gör allt för att nyansera porträttet genom att låta Eastwood uttala sig på tvärs mot konservativa värderingar i flera av den amerikanska högerns hjärtefrågor.
Han är till exempel för fri abort, vapenkontroll och jämställdhet mellan könen. Och han ångrar glorifieringen av Grenadainvasionen, som han beskriver som korkad, men försvarar sig med att marinkåren, vars medverkan var en förutsättning för filmen, inte tolererade någon ironi över krigsföretaget. ”Talk is cheap”, är dock det Eastwoodskt avsnoppande svar man skulle kunna kontra med. Det är inte genom läpparnas bekännelse utan genom sina handlingar en människa ska bedömas; i Eastwoods fall de filmer han gjort. Och precis som de tidigare nämnda författarna finner Schickel här sina bästa argument för hur Eastwood från att ha varit Nixons och Reagans gullgris med tiden blivit en synnerligen obekväm idol för den amerikanska högern.
Det magiska ögonblicket då Eastwood blev denna idol och ett politiskt begrepp i amerikansk debatt inträffade, enligt Schickel, i Dirty Harry, närmare bestämt i den scen då Harry Callahan håller den beryktade monologen om sin Magnum.44:s förmåga att blåsa bort skallen på en människa för att sedan le och fråga bankrånaren han siktar på: ”Do you feel lucky?”
Från den stunden blev Eastwood ett med Harry Callahan, och alla senare roller han spelade kom att uppfattas som variationer på Harry. Eller till och med som om det var Harry, spelad av Eastwood, som spelade rollerna.
Detta gjorde det ironiskt nog mer verkningsfullt då han i senare filmer ifrågasatte just de konservativa ideal som projicerades på denna symbolladdade rollfigur genom att helt enkelt bryta ner Harrys image. Ingen kunde ju anklaga den ”fascistiske” Harry/Eastwood för att vara en liberal vekling, och dessutom nådde han ju den rätta målgruppen och inte bara de urbana liberaler som är stamgäster på de senaste Woody Allen-filmerna.
I en av sina många skarpa iakttagelser av Hollywood skriver manusförfattaren William Goldman om den oskrivna grundregel som lyder: ”Filmstjärnor kommer aldrig att spela svaga.” Men det var just vad Eastwood gjorde, ofta till förmån för handlingskraftiga kvinnor som blir filmernas verkliga drivkrafter, till exempel i Hetsjakten (1977), Sudden Impact (1983) eller A Perfect World (1993).
Allra längst i dekonstruktionen av ”Harry” gick Eastwood i filmen Tightrope (1984), där han spelar snuten Wes Block på jakt efter en seriemördare med tortyrmord av prostituerade som specialitet. Problemet är bara att Block själv lider av ett sexuellt mindervärdeskomplex till följd av en skilsmässa och förmår inte ha en ”normal” sexuell relation med kvinnor. I stället går han till prostituerade för att köpa sig bondagesex, där han kedjar fast kvinnorna under samlagen.
Strax därefter hittas kvinnorna ihjältorterade av seriemördaren. Misstanken om att Block och seriemördaren är samma person förstärks upprepade gånger genom bildspråket och:genom att Eastwood med lätt förställd röst själv talade in mördarens repliker. Filmens hjälte blir här åter en kvinna, den feministiska våldtäktsterapeuten Beryl, som till slut förmår Block att konfronteras med sina mörkare sidor.
Här hade den ursprungliga men inte använda affischtexten till Dirty Harry passat väl: ”Dirty Harry och mordgalningen. Harry är den som har polisbricka.” Den skiljelinje mellan hjälte och skurk som redan i den filmen var tunn blir i Tightrope helt utsuddad. Och vad värre är, polisen som ska skydda de konservativa idealen mot ”normlöshetsfilosofin” visar sig vara den mest omoraliske. Ironin är sublim i sin grymhet. Ungefär som en händelse för några år sedan i Storbritannien, då den konservative parlamentsledamot som skulle leda det moraliska korståget för så kallade traditionella familjevärderingar hittades död iklädd nätstrumpor efter en alltför våldsam sexlek med en prostituerad.
Med illa dold förtjusning konstaterar Richard Schickel i slutet av sin biografi att cirkeln sluts då de ultrareaktionära filmskribenterna Michael Medved och Richard Grenier fördömer Eastwoods A Perfect World. Anledningen är inte svår att förstå. Regissören försöker här för första gången sätta kriminaliteten i ett socialt sammanhang och finner orsakerna i kärnfamiljen, plågad av en sadistisk far och en skoningslös religiositet. Dessutom framställs brottslingen Butch Haynes, spelad av Kevin Costner, med stor förståelse och sympati. Äcklade avfärdar Medved och Grenier sin forne idol med högerns främsta skällsord: politiskt korrekt, en term som knappast någon av de liberala recensenter som upprördes av Dirty Harry trodde skulle användas om Clint Eastwood.
© Michael Tapper, 1997. Aftonbladet 1997-05-30.
Böcker
Richard Schickel Clint Eastwood. A Biography London: Jonathan Cape, 1996.
Edward Gallafent Clint Eastwood. Actor and Director London: Studio Vista, 1994.
Dennis Bingham Acting Male. Masculinities in the Films of James Stewart, Jack Nicholson and Clint Eastwood New Brunswick, NJ: Rutgers University Press, 1994
Paul Smith Clint Eastwood: A Cultural Production London: UCL Press, 1993
Cd-rom Clint Eastwood, dubbel -cd-rom från Starwave.