Dinofeber

Stora, skräckinjagande och ut­döda. Skrämmande men på ett betryggande avstånd, närmare bestämt 66 miljoner år. Kan det förklara varför vi fascineras av dinosaurier?

För nu är det nämligen dags för dinofeber igen. Inte mindre än tre storproduktioner är aktuella: Disneys Dinosaurier på bio, BBC-serien Dinosauriernas tid (vars fjärde avsnitt sänds på SVT 1 ikväll) och den hemlighetsomgärdade Jurassic Park III, som kommer nästa år.

Länge förhärskade bilden av dinosaurierna som ett slags tröga, dumma och bisarra jättereptiler. Bron­tosaurier och andra stora växtätare påstods inte ens kunna bära upp sin egen vikt, utan avbildades såväl på skolplanscher som i standardverken betandes sjögräs halvt nedsänkta i träskvatten.

Nonsens naturligtvis, men vi lever fortfarande kvar i en judisk-kristen världsbild där människan är skapel­sens krona. Där­för är det viktigt att i synnerhet en så dominerande djurart som dinosaurier­na framställs som avvikande, en natu­rens nyck och återvändsgränd i evolutionen.

Man kan dra en parallell till de många populära skildringarna av ro­marriket – på film i till exempel Quo Vadis? (1951), Ben-Hur (1959) och Romarrikets fall (1964) – som alla läser in tecken på det oundvikliga i det enorma imperiets fall flera hundrals år innan ens söndervittringen började. Även här spökar vårt religiösa arv när antikens Rom skildras som korrupt, dekadent och barbariskt.

Om de tidigare högkulturerna underförstått var moraliskt out­vecklade så var dinosaurierna lika underförstått biologiskt ofullgång­na. Historiskt respektive evolutionärt sett var båda således dömda till undergång på grund av inneboende defekter. Att denna uppfattning fort­farande råder visar sig så sent som i den annars så nydanande Jurassic Park när matematikern och kaosteoretikern Ian Malcolm (Jeff Gold­blum) plötsligt och tvärtemot sin egen filosofi börjar yra om att dinosaurierna dog ut därför att naturen valde ut dem till undergång.

Den amerikanske paleontologen Ro­bert T. Bakker – förebilden till Jurassic Park-forskaren Grant (Sam Neill) – kallar detta för däggdjurschauvinism: Däggdjuren och människan tog över helt enkelt därför att de evolutionärt sett var förutbestämda på grund av biologisk överlägsenhet. I sin ban­brytande bok Dinosauriemas gåta (1986) beskriver Bakker både roande och skrämmande hur man inom hans forskningsområde länge höll fast vid en föråldrad bild av dinosau­rierna som reptiler.

Mot all logik och kunskap om biologiska konstruktioner samman­fogades skeletten felaktigt. Till exem­pel sattes lårbenen hos den jättelika Diplodocus rakt ut från kroppssidorna såsom på en ödla. Följden blev att djurets bröstkorg hamnade under marknivå, och således skulle det endast kunna förflytta sig över djupare diken och kanaler.

Men tack vare Bakker och andra forskare börjar vi få nya insikter. Dinosaurierna har förvandlats från orörliga, stenkorkade och gråtrista titaner till varmblodiga, snabba, färg­sprakande och intelligenta djur i alla storlekar som utvecklades parallellt med däggdjuren, hade undergrupper i så gott som samtliga ekologiska nischer och dominerade över andra djurarter under svindlande 165 miljo­ner år. Dinosaurierna var alltså allt annat än en evolutionär återvänds­gränd dömd till undergång.

Om fascinationen tidigare mest handlade om storlek och avvikande biologisk konstruktion så är dagens dinosaurier, enligt zoologiprofessorn Steven Jay Gould, en outsinlig tolk­ningsskatt för den postmodema människan. I Jurassic Park finner vi föga förvånande hela registret från politiskt korrekta växtätare som omtänksamt vårdar sin avkomma till inkarnationen av 1980-talets yuppieideal i den omättliga, hänsynslösa och listiga rovdinosaurien velociraptor.

Dinosaurier­nas tid har tagit det roande greppet att utfor­ma avsnitten – de sex ut­spridda nedslagen i trias-, jura-och kritaperioderna – som moder­na naturprogram. Vi får exempelvis se hur en tyrannosauriehona tar hand om sina ungar, snarlikt hur en naturfilm i Mitt i naturen för några år sedan skildrade en gepardhona och hennes kull. Och hos Disney har dinosauriema blivit så humanistiska att de i gruppsolidarisk anda möter yttre fiender i en enad front.

Men de nya dinosaurieteorierna innebär också att vi måste omvärdera vår tidigare så självklara plats som naturens härskare för att få ett bättre och mer balanserat per­spektiv på oss själva och på vår plats i evolutionen och ekologin.

Den omvärderingen föder kanske ett genuint intresse som befriats från dägg­djurschauvinism.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-11-22.

Här kan man läsa mer

Det finns två hemsidor – den första auktoriserad av producenten Universal, den andra inte – med information om Jurassic Park III (regi: Joe Johnston, premiär i juli år 2001): jurassicpark.com och jp3hq.com.

SVT:s hemsida om Dinosauriemas tid: svt.se/inkop/dinosaurier

BBC:s hemsida om Dinosauriernas tid (Walking with Dinosaurs): bbc.co.uk/dinosaurs/tv_series/index.shtml