Den vimsige ängeln – Michael Tapper

Komikern och filmskaparen Jacques Tatischeff (1908-82) alias Tati var en levande anakronism. Som 1900-talets främsta konstform, har filmen ofta hyllat industriålderns modernitet, en teknologisk och social revolution som filmen själv har varit en så stark del av. Ny teknik. Nya livsstilar. Nytänkande. Ständiga innovationer. Utveckling. Rationalisering. I frontlinjen gick filmfabriken Hollywood, som under taylorismens ledstjärna dominerade världen med sin massproduktion och högeffektiva marknadsföring. Tati gjorde tvärtom och blev världsstjärna mot alla odds.

På 25 år gjorde denne ryskättade mimartist endast sex långfilmer. Besatt av kontroll, av att planera, styra och äga varenda sekund av sina egna verk, arbetade han långsamt och omständligt. Inspelningarna blev utdragna och enormt kostsamma när Tati letade efter den exakta detaljen, nyansen eller ljuset. Allt för den komiska precisionens skull.

De ingående produktionsförberedelserna och den långsamma inspelningstakten gjorde att det gick lång tid mellan verken: fyra år från långfilmsdebuten Fest i byn (1949) till det internationella genombrottet med Semestersabotören (1953), sedan fem till Oscarvinnaren Min onkel (1958), nio till hans mest komplexa verk, Playtime (1967), fyra till den bleka Trafic (1971) och sedan tre till den än blekare finalen, den delvis svenskproducerade och på Cirkus i Stockholm inspelade Parade (1974).

Även filmkonstnärligt var Tati en särling ur takt med tiden. Två decennier efter ljudfilmens genombrott börjar han göra stumfilmer med ljudeffekter. Mänskligt tal är ofta reducerat till meningslöst – ibland helt ohörbart – babbel. Ljudefffekter, just sådana som unge biobesökaren Tati hört till förebilderna Charlie Chaplin och Buster Keatons slapstickfarser på 1920-talet, återupplivades och framhävdes på ljudbandet. Samspelet i Semestersabotören mellan den exakta bildkompositionen då en tennisboll träffar ett huvud och plopp-ljudet som då uppstår är nyckeln till särdraget i Tatis filmiska komediform.

Föga förvånande är förstås också Tatis favorit-alter ego, M. Hulot, en anakronism. Och då menar jag inte enbart hans alltför korta byxor, fåniga lilla hatt och urmodiga trenchcoat. I de fyra bästa Tati-filmerna spankulerar makligt denna – med André Bazins formulering – ”vimsiga ängel” fram som en enmanskatastrof, med naiv blick och disträ nyfikenhet. På honom biter inga högteknologiska lösningar (Min onkel) eller bokstavligen fyrkantiga kontorslandskap (Playtime). Han utmanar dem alla som en mild Kapten Stofil, en långsamhetens och lekfullhetens Don Quijote i kamp mot den moderna tidens stresstempo och förkvävande konformism.

Själv slutade Tatis enmansshow 1974, då det ständiga konkurshotet slutligen blev verklighet. Hans tvingades sälja ut alla filmrättigheter men fortsatte ändå arbeta med ett nytt projekt, som dock aldrig hann påbörjas vid hans död. Det hade, talande nog, arbetsnamnet Förvirring.

Semestersabotören har premiär idag på Spegeln och Kino. Senare i sommar kommer dessa biografer även att visa Fest i byn, Min Onkel och Playtime.