Den tunna blå linjen – ingen oskyldig symbol

Det har blivit populärt att i hyllande ordalag prata om ”den tunna blå linjen” som den heroiska gränsposteringen mellan hederliga och brottslingar. Säkert i all välmening användes den som symbol i Helsingborg när vänner, anhöriga och en mc-kortege manifesterade sin sorg över polisen som mördades i tjänst i Göteborg. Den figurerar även i profilbilder på sociala medier och återfinns i sitt engelska original, ”thin blue line”, som namn på en webbsajt för försäljning av bjåljusrelaterade produkter.

På allvar etsades begreppet in i det svenska medvetandet som titel på en populär tv-serie, och nu dyker det allt oftare upp i journalistiska texter. I Expressen beskriver krönikören Fredrik Sjöshult linjen som ”en symbol för den sköra barriär mot brottslighet som varje polis har samhällets uppdrag att vara”. Och i Dagens Nyheter talar Lasse Wierup, kriminalreporter och författare till böckerna Svensk maffia 1 och 2, om linjen som ”en ödesfråga för regeringen”.

Men varifrån kommer ”den tunna blå linjen”? Ursprungligen var begreppet en variant på ”den tunna röda linjen”, myntat 1854 för en brittisk försvarslinje under slaget mot Ryssland vid ukrainska staden Balaklava. Överfört till polisen som ”den tunna blå linjen” mellan laglydiga och kriminella blev det ett populärt uttryck i amerikansk kriminaldebatt på 1960-talet, då Richard Nixon med flera högerpolitiker manade till ”krig mot brottsligheten”.

Liksom i Ronald Reagans retorik kring ”krig mot knarket” på 1980-talet menade kritiker som juridikprofessorn David A. Harris att ”den tunna blå linjen” här fick en oroande bibetydelse av befäst mur mellan ”vi”, mestadels vita välbärgade, och ”dom”, fattiga i  andra etniska grupper. Det kan bekräftas av att afrikanamerikaner idag utgör 6,5 procent av befolkningen men 40 procent av alla fångar. De döms också genomgående till betydligt hårdare straff än vita förövare som begår samma typ av brott.

Rasprofileringen märks till och med när man i såväl USA som i Europa utvärderat datorkonstruerade fantombilder eller AI-datorstyrd ansiktsigenkänning av misstänkta kriminella. Orsaken är den mänskliga faktorn; programvaran skrivits av en person med  medvetna eller omedvetna fördomar. Rättssystemets försvarare, som alla vi andra, påverkas av den bild av kriminalitet  som sprids av massmedier och i populärkulturen. Och här passar varken nyanser eller djupare analyser in i en dramaturgi som med bred pensel söker fånga publikens uppmärksamhet.

I stället har ”ondska” blivit ett spänningshöjande flumbegrepp för såväl orsak som motiv bakom en irrationell och därför obegriplig kriminalitet. Underförstått är alla vi andra ”de goda” i denna svartvita värld av innanförskapets ”vi” och utanförskapets ”dom”. Det har gjort den ”den tunna blå linjen” till en symbolladdad linje tvärs över de svartvita amerikanska flaggor som dykt upp i högerextrema manifestationer runt om i USA.

Vi såg dem jämsides med nazistfanor i Charlottesville 2017, och de syntes under Trump-supportrarnas stormning av Capitolium den 6 januari i år. Då misshandlades för övrigt en svart polis just med den flaggan. Även andra nationsflaggor, inklusive den svenska, har gjorts om på samma sätt och med samma innebörd.

En organisation som tagit flaggan som sin egen  kallar sig ”Blue Lives Matter” och lobbar för att brott mot blåljuspersonal ska jämställas med hatbrott. Den leds av före detta Las Vegas-polisen Randy Sutton, och har pekat ut ”Black Lives Matter” som sin huvudmotståndare. Man talar uteslutande om BLM:s demonstrationer i termer av ”belägringar” (”sieges”), som för att frammana bilden av västernfilmernas fort under attack från blodtörstiga indianer.

Organisationen har fått poliser i några städer där ”Black Lives Matter” manifesterat att sätta flaggan på bilar eller uniformer; enstaka stationer har även hissat flaggan på sina tak. Andra städer har däremot förbjudit all användning av såväl flaggan som symboler med ”den tunna blå linjen”. Den anses med viss rätt vara en politiskt provokativ symbol förknippad med både rasism och med skuggsidan av kårandan – ”the blue wall of silence” – att aldrig rapportera om polisövergrepp eller vittna mot kollegor.

Att inte ett spår av den amerikanska debatten kring ”den tunna blå linjen” som begrepp och symbol har gjort avtryck i Sverige är häpnadsväckande. Det kan förstås bero på okunskap, men annars är vi ju synnerligen kunniga när det gäller kulturströmningar över Atlanten. Kan en förklaring vara att även vår bild av kriminaliteten blivit svartvit?

© Michael Tapper, 2021. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2021-07-13.