Den svenske Hollywoodkinesen

Oland: Sveriges bortglömda Hollywoodstjärna
Kim Khavar Fahlstedt
Apell

Den 10 september 1925 utökades Hollywoods svenskkoloni när Greta Garbo, Mauritz Stiller, Lars Hanson och Karin Molander steg av tåget i Los Angeles för att välkomnas av Victor Sjöström. Vid sidan av festmottagningen och utanför fotografiet som förevigade ögonblicket stod Warner Oland, född Werner Ölund 1880 i Västerbotten och känd för sina filmroller som ondskefull kines. Framgångsrik men pank på kulturellt kapital.

Sannolikt var det därför han som outsider i den finkulturella kretsen självmant höll sig i marginalen. Sannolikt är det också förklaringen till att han idag är bortglömd även inom den akademiska filmforskningen. Oland var varken en del av den svenska stumfilmens guldålder eller en av de starkast lysande filmstjärnorna på drömfabrikens himmel.

Kim Khavar Fahlstedt, lektor vid Örebro universitet, vill med sin Augustprisnominerade biografi råda bot på glömskan. Han har med smittande entusiasm skrivit en biografi om en drömmare som på ålderns höst tvingas konstatera att ”konsten måste offras för aptiten”. Den tidiga skådespelarkarriärens misslyckade försök att popularisera August Strindberg på Manhattans teaterscener drev honom över floden till den snabbväxande filmindustrin i Fort Lee, New Jersey. När filmen flyttade till Hollywood under första världskriget, flyttade han efter.

Där hamnade han med sin rondör och sina sömniga, lätt sneda ögon i skurkfacket, oftast som mordgalen gangsterboss i Chinatown. Under en konstnärligt besjälad regissör som Josef von Sternberg i Shanghai Express (1932) fick världen en glimt av Olands verkliga förmåga som skådespelare. Men vid det laget hade han passerat de femtio och den stereotypa kinesmasken var omöjlig att kasta av.

De sista åren fram till döden 1938 i skrumplever blev en sorglustig blandning av professionell framgång och personlig katastrof. I sexton löpandebandsproducerade b-filmer om den kinesiske mästerdetektiven Charlie Chan vann Oland sitt livs största berömmelse. Samtidigt sjönk han allt djupare ner i en alkoholdränkt depression som tog kål på äktenskapet och därefter honom själv.

Det kan låta som deprimerande läsning, men Khavar Fahlstedts bok är ett spännande stycke filmhistoria betraktad från golvet. Med Oland jagar vi jobb mellan Broadway och de många tidiga filmbolagen, följer med till ett Hollywood i förvandling från byhåla till världsmetropol, ser stumfilm ersättas av ljudfilm och hur filmindustrins kommersiella strategier formas.

Ibland kör författaren fast i stickspår, bland annat om sovjetisk montageteori, och stundvis pyntar han texten med onödigt krångliga ord som ”iteration” (upprepning, återfall). Men det är marginalanmärkningar i en välskriven bok om ett skådespelarlöfte som blev offer för den typecasting som var filmstjärnesystemets baksida.