”The Dirty Harry problem” är den amerikanske polisforskaren Carl Klockars benämning på korruption inom poliskåren, med hänvisning till filmklassikern från 1971. Vanligen tänker vi girighet när vi ordet. Men för Klockars är korruption ett större moraliskt problem som också handlar om hur poliser med sitt sanktionerade våldsmonopol begår rättsövergrepp i tron att de bekämpar brott mer effektivt. Det kan handla om att stjäla knarkpengar, plantera bevis och göra inbrott men också begå våldsbrott som misshandel, tortyr och mord
Amerikansk polishistoria är kantad av ”Dirty Harry”-skandaler, och manusförfattarna bakom The Wire (2002–08), David Simon och George Pelecanos dramatisering av kriminalreportern Justin Fentons reportagebok We Own This City handlar om ett sådant fall i Baltimore 2017. Då dömdes sju poliser vid polisens elitstyrka i knarkkriget, Gun Trace Task Force (GTTF), till mellan sju och 25 års fängelse för en lång rad grova brott i tjänsten.
Härvans centralfigur är GTTF-chefen Wayne Jenkins, spelad av Jon Bernthal med en pojkaktig spefullhet som snabbt slår över i aggression och våld på gatan. I kåren är han en hjälte för sina hårdföra metoder och många arresteringar. Hans imponerande uppklarningsstatistik gör honom immun mot de många anmälningarna om stöld, övergrepp och förnedring från hans utvalda offer i slumkvarteren.
Samtidigt är han stans största gangster, som med försåtliga medel suger in kollegorna i sin kriminella trollkrets. I knarktillslagen men också godtyckliga ingripanden mot hederliga medborgare är det han som lockar sina underhuggare att ta för sig av sedelbuntar, narkotika och annat smått och gott de hittar i jobbet. Någon bonus i jobbet ska man ju ha, och snutars ord i tvister är det få i rättssystemet som ifrågasätter.
År 2015 inträffade dock något som blev början till slutet för Jenkins och hans kumpaner: dödsmisshandeln av 25-årige Freddie Gray i en polispiket. Alla sex inblandade poliser friades visserligen i domstol, men de federala myndigheterna under president Obama började syna Baltimores politiska ledning och poliskår i sömmarna. Bland annat skickade avdelningen för medborgarrättigheter på justitiedepartementet juristen Nicole Steele (Wunmi Mosaku) till Baltimore, och hon blir seriens privatdeckare som ställer både poliser och politiker mot väggen.
We Own This City har mycket gemensamt med The Wire: Baltimore, den osminkade miljörealismen och ett imponerande naturalistiskt skådespeleri från ensemblen kring den både skrämmande och karismatiske Bernthal. Regissören Reinaldo Marcus Green (King Richard, 2021) rekonstruerar de verkliga händelserna som en okonstlad dramadokumentär, till den grad att han ibland glömmer thrillernerven i kameraarbetet och klippningen. Däremot välkomnar jag hans beslut att befria serien från den ständigt malande musiktapeten som förstört så många produktioner i genren.
I dagens enfaldiga kriminaldebatt är serien en hälsosam påminnelse om att brott är ett symtom på ett sjukt system snarare än individuell ondska. Återblickarna till Jenkins hundår som färskingsnut strax efter millennieskiftet visar hur han drillas i den kriminella kårandan av äldre kollegor. Där lär han sig hota, misshandla, ljuga och bedra i jobbet utan att ens ett stråk av dåligt samvete syns i ögonen.
Inskolningsprocessen liknar den bland motorcykelgäng och andra gängkriminella. Brotten svetsar snutarna samman, ju värre brott desto större sammanhållning. Och som eftertexterna i sista avsnittet visar, är den politiska makten i stan inte bättre. Undra på att folk på gatan i Baltimore såg rättssystemet som ett institutionaliserat rövarband.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-04-26.
We Own This City
Miniserie i sex avsnitt på HBO Max. USA 2022. Skapad av: David Simon och George Pelecanos efter Jusin Fentons reportagebok We Own This City: A True Story of Crime, Cops and Corruption (2021). Regi: Reinaldo Marcus Green. Med: Jon Bernthal, Wunmi Musaku, Jamie Hector, Darrell Britt-Gibson, Dagmara Dominczyk. Längd: 0.58/avsnitt. Premiär: 2022-04-26.