Den kanske viktigaste filmen som någonsin gjorts

”Film kan inte förändra världen.” Det är filmbranschens vanligaste maxim alla kategorier. En cynisk så kallad sanning om att film, och underförstått andra konstarter också, inte är något mer än en stunds förströelse. En liten krydda i vardagen. Underhållning.

Men så ibland kommer det en filmskapare som ställer resonemanget på huvudet. Någon som med sina filmer på ett enkelt och klargörande sätt belyser viktiga politiska frågor och som lyckas få publik genomslagskraft. Idag heter han Michael Moore, och han har på ett unikt sätt lyckats förvandla sin undersökande journalistik till kioskvältande dokumentärfilmer, pratshower och pocketböcker.

För snart fyrtio år sedan var namnet på allas läppar Peter Watkins, en prisbelönt brittisk amatörfilmare som anställts av BBC. Med dramadokumentärerna Culloden (1964) och The War Game (1965) skrev han för alltid in sig i tv-historien. Men till skillnad från Moore har Watkins inte lyckats göra sina politiskt utmanande filmer till en säljande industri.

I stället har han sedan 1967 levt i konstnärlig exil och på låg budget genomfört en rad ambitiösa filmprojekt som uppmärksammats av ett fåtal kritiker men som annars konsekvent ignorerats av massmedierna. Nu finns de två ovannämnda genombrottsverken i dvd-utgåva från Brittiska Filminstitutet och till hösten kommer de på utgåvorna medverkande filmforskarna Patrick Murphy och John Cook med Watkins-biografin Freethinker. Kanske kan detta bli en senkommen upprättelse.

Det skulle inte vara en dag för tidigt. För här slumrar en regissör minst lika angelägen för oss som någonsin Moore. Och hans verk ser lika fräscha och omedelbart påträngande ut idag som 1964, då han, tjugoåtta år gammal, förnyade tv-mediet med den osminkade och allt annat än heroiska krigsskildringen Culloden. Precis som det senaste verket, den nästan sex timmar långa La Commune (2001) om Pariskommunen 1871, är skådespelarna en inspirerad amatörensemble och berättartekniken lånad från det samtida nyhetsreportaget i tv.

Watkins filmer är både drabbande och förmedlar på ett självklart sätt hur historia och dagsaktuell nyhetsförmedling är medvetna ideologiska konstruktioner, inte ”objektiva sanningar”. Samtidigt låter han historiens glömda människor bland bönder och arbetarklass tala direkt in i kameran till den förmedlande ”reportern” och vidare ut till oss åskådare. ”Glöm inte att titta in i kameran; det här är inte Hollywood,” uppmanar han under sina inspelningar.

Den viktigaste filmen är emellertid den som tar bort den historiska inramningen, vår sista möjlighet till distansering. The War Game är fyrtiosju skakande, oförglömliga minuter om konsekvenserna av ett kärnvapenkrig på ett litet brittiskt samhälle. Med plågsam ironi ställer Watkins här myndigheternas klämkäcka hållning i civilförsvarsbroschyrer mot forskningsrapporter från bland annat det atombombade Hiroshima. Samtidigt ser vi hur en vanlig vardag förvandlas till ett brinnande helvete med traumatiserade, radioaktivt smittade och döende människor framför våra ögon.

Producerande BBC lyckades aldrig förklara varför man drog in tv-sändningen. Först tyckte man att den var alltför våldsam och närgången i sin krigsskildring. Sedan kallades den obalanserad”. Till sist: ”ett konstnärligt misslyckande”. Det var strax innan den vann en rad festivalpriser, tog hem en Oscar för bästa dokumentärfilm år 1967 och den ansedde konstkritikern Kenneth Tynan menade att detta kunde vara ”den viktigaste filmen som någonsin gjorts”.

På dvd-utgåvan kan emellertid Murphy och Cook med hjälp av frisläppta regeringsdokument berätta sanningen: tv-sändningen av The War Game förbjöds på direkt order från premiärminister Harold Wilsons Labour-regering. Filmen ansågs som alltför utmanande för den officiella kärnvapendoktrinen om ömsesidig förgörelsekapacitet, absurt nog kallad MAD (Mutually Assured Destruction), och för den allmänna krigsmoralen. Det var, med andra ord, en farlig film. En film som kunde få folk att tänka efter. Sådana filmer kan förändra världen.