Den svenska filmhistorien är i ett avseende särskilt anmärkningsvärd: vi har det mesta av vår produktion från 1897 fram till idag bevarad. Trots nitratfilmsbränder. Trots usel lagring under många år.
Men som den Oscarbelönade regissören, filmhistorikern och filmrestaureraren Kevin Brownlow poängterade i en intervju jag gjorde med honom: ”Filmerna finns egentligen bara om de visas.” Det billiga dvd-formatet borde ha öppnat för en omfattande utgivning av svenska klassiker, som dock begränsat sig till i och för sig lovvärda rännilar, som Sandrews filmpärlor eller Klubb Super 8:s inventering av svensk ligist-, skräck- och porrfilm.
Vi har inte ens en anständig nationalupplaga av Ingmar Bergmans samlade verk med högkvalitativa digitalöverföringar på bluray/dvd som inkluderar kommentarer och extramaterial utformat i samarbete med forskningen på området. De titlar som finns med sådana ambitioner har utgivits av amerikanska Criterion. Talande. Och beklämmande.
För den intresserade har därför SVT:s matinévisningar varit räddningen, man också där är utbudet nästan uteslutande hämtat från 1940- och 1950-talen. Många titlar återkommer dessutom gång på gång, ofta dåtidens kassavältare. Av de 20 planerade sommarmatinéerna är 17 välbekanta från de senaste åren. Jag vet eftersom jag har sparat kopior av dem i mitt privata arkiv.
Jag ringer upp Agneta Perman, långfilmsinköpare på SVT, som förklarar att filmerna köps i paket och att urvalet av tidsperiod görs med tanke på att den tänkta målgruppen är dagens pensionärer som vill återuppleva sin ungdoms biobesök. I takt med tiden kommer därför tidsaxeln att förskjutas framåt mot 1960- och 1970-talen. Undantaget någon enstaka visning av Erotikon (1920) eller Körkarlen (1921) förblir således hela stumfilmsepoken osynlig. När det gäller Sveriges tradition av natur-, dokumentär- och experimentfilm hänvisar Perman till att det ansvaret ligger på andra redaktioner inom SVT.
Vad är då vitsen med ett filmhistoriskt mer diversifierat och genomarbetat utbud på dvd och tv? Flera skäl: att belysa en konstarts utveckling, att lyfta fram bortglömda konstnärskap eller att kasta ljus på och levandegöra den svenska historien. Det sistnämnda är inte minst intressant även för dem som bara hyser en ljum kärlek till filmen.
Ta till exempel den svenska antisemitismens historia, ett dessvärre fortfarande inte avslutat kapitel. Här skulle kommenterade visningar/utgåvor av titlar som komedin Pettersson & Bendel (1933) eller paranoiathrillern Panik (1939) kunna åskådliggöra mytbildningen som ligger till grund för sådana föreställningar.
Eller varför inte göra en feministisk exposé bakåt till Norrtullsligan (1923)? Eller göra ett nerslag i Sandrews projekt 1969 med internationella produktioner av Susan Sontag och Peter Watkins? Möjligheterna är outtömliga.
© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-07-15.