Den fula ankungen – Michael Tapper

Dan Callahan
Vanessa: The Life of Vanessa Redgrave
Pegasus Books

Skådespelarbiografier är ofta tröttsamma trivialiteter fyllda av antingen fjäskande lovsånger eller elakt skvaller. Därför är det uppfriskande att läsa en bok som förpassar privatlivet till bakgrunden för att sätta strålkastaljuset på konstnärskapet. Den amerikanske film- och teaterkritikern Dan Callahan har tidigare prövat modellen på sin biografi om hollywoodstjärnan Barbara Stanwyck, men slipat formuleringskonsten ytterligare i denna studie av 1900-talets mest lysande och kontroversiella affischnamn.

Som dotter till den store aktören Michael Redgrave tycktes Vanessas (född 1937) väg till stjärnorna vara utstakad, men hennes längd (1.80) och androgyna utseende krockade med 1950-talets ideal. Karriären inom klassisk balett lades på hyllan, och glamorösa roller på scen och i film låg utom räckhåll. Tills 1960-talets radikala uppbrott från traditionerna, då även den Stanislavskij-influerade skådespelarteknik som hon anammat blåste in som en frisk stormvind på den traditionstyngda brittiska scenen.

Efter en bejublad rolltolkning 1961 i Shakespeare-uppsättningen Som ni behagar fick hon sitt internationella genombrott med två Oscanominerade roller, båda i filmer regisserade av Karel Reisz: Morgan (1966) och Isadora (1968). Kring de trettio och ensamstående mor med två döttrar, blivande skådespelarna Natascha och Joely Richardson, gick Redgrave från ful ankunge till vacker svan för en ny turbulent tid.

Callahan jämför henne med Katherine Hepburn, och likheter finns i förmågan att med samma självklarhet som manliga skådespelare ta plats såväl inom som utanför film- och teatervärlden. Båda var orädda för att spela komplexa, problematiska, osminkade och även frånstötande rollgestalter på bioduken. Båda giftstämplades under en tid som ”osäljbara” av filmbolagen för att sedan göra bejublade återkomster. Och båda utnyttjade sina androgyna framtoningar för att göra sexuellt ambivalenta roller.

Ofrånkomliga är förstås raderna om Redgraves engagemang för palestinierna och i den kommunistiska sekten Workers Revolutionary Party (WRP). Särskilt utfallet mot de ”sionistiska huliganer” som protesterade mot hennes Oscar för Julia (1977) blev en belastning hon fick dras med i decennier. Behållningen av Callahans bok ligger dock främst i de ingående analyserna av hennes rolltolkningar.

Bland annat grottar han över flera sidor ner sig i Redgraves mimik, kroppsspråk och röstregister som den vanskapta klosterabedissan Jeanne i Ken Russells film Djävlarna (1971). Inga detaljer, som hennes ”oanständiga smekningar av en nyckel” eller hennes sarkastiska spottande av bokstaven p, går honom förbi. Det är som en guidad tur i hur en virtuos musiker utnyttjar hela vidden sitt instrument.