Den europeiska (mar)drömmen – samtal med Lars von Trier och Niels Vørsel (utkast)

Flera av hans filmer har vunnit internationella priser. Hans hittills mest kända verk, The Element of Crime (Forbrydelsens element, 1984), vann bland annat pris för bästa tekniska genomförande i Cannes, och hans kommande film, Europa, är en europeisk stor­produktion med välkända skådespelare som Barbara Sukowa, Jean-Marc Barr, Eddie Constantine, Udo Kier och Ernst-Hugo Järegård i huvudrollerna.

Jag har stämt träff med Lars von Trier och hans manusmedarbetare, förfat­taren Niels Vørsel, i mitten av oktober på Nordisk Films ateljéer ute i Valby – i utkanten av centrala Köpenhamn – där efterarbetet med Europa pågår för fullt. Den skall vara klar till premiären på Cannes-festivalen 1991. Förväntningarna tycks vara höga, men Lars och Niels utstrålar en lugn självsäkerhet när jag kommer in mitt i arbetsdagen för en timmes samtal om karriären, fascinationen för filmtekniken, nazismen och den europeiska kulturens förfall samt en del annat som kan vara intressant att veta om en ung regissör som gärna vill se sig som gossen Ruda i dansk film.

Så, vem är då Lars von Trier och varför har franska filmtidskrifter som La Revue du Cinéma och Positif så mycket mer att säga om honom än dansk och svensk press? Detta och mycket annat får ni inte svar på i den här artikeln, för von Trier är en försiktig general som inte avslöjar för mycket. Hans ståndpunkt är gång på gång att det är filmvetenskapens uppgift att analysera och inte hans, och det kan man ju ge honom rätt i. På grund av det och den ringa kännedomen om hans filmer i Sverige har jag därför inflikat kortare beskrivningar av filmerna i den mån jag kunnat se dem samt kortare kommentarer. Vad som alltså följer är snarare en samling ledtrådar till en väv som vi naturligtvis försöker se ett mönster i, en fascination för deduktiva labyrinter som tagen ur von Triers egna filmer.

Låt oss börja från början.

Det var en gång…

Lars Trier föddes 1956 och liksom Erich Stroheim tog han sig senare ett ”von” i regissörsnamnet. Redan tidigt hade han bestämt sig för att bli filmregissör. Därför tvekade han inte när han blev utvald att spela huvudrollen i den danska TV-serien Hemlig sommar (Hemmelig sommer, 1969), som även visats på svensk tv.

Lars von Trier: Jag var 14 år gammal, arbetade med 8 mm-film och hade en mycket stark fascination för filmtekniken. Under ett helt år efter inspelnin­garna brukade jag skolka från skolan för att smita ner till ateljéerna och plåga inspelningsteamen med frågor och kommentarer om kamerorna och ljussätt­ningarna tills jag blev utslängd.

Under de följande åren arbetade han ihop finansieringen till två 16mm-filmer. Men det var inte kortfilmer han gjorde utan timmeslånga spelfilmer: Orchidégart­neren (1976) och Menthe la bienheureuse (1979). Ingen av dem har visats offentligt, inte ens på amatörfilmfestivaler, och regissören själv är måttligt intresserad av att prata om dem.

LvT: Jag har inga direkta kommentarer annat än att jag inte vill se dem men att jag heller inte skäms för dem. De visades för övrigt för inte så länge sedan på ett filmvetenskapligt seminarium här på Köpenhamns Universitet. Jag har själv studerat filmvetenskap och hyser stor respekt för den. Det är självklart att när man studerar en regissör så vill man se de första trevande försöken på 16 mm för att undersöka dem och kanske hitta något man kan ha roligt åt.

Åren 1979–82 gick Lars von Trier på filmskolan i Köpenhamn, där han bland annat gjorde kortfilmerna Nocturne (1980) och Den sidste detalje (1981).

LvT: Nocturne är den viktigaste av dem och blev också prisbelönt vid filmfes­tivalen i München. Inspirationen till den fick jag när jag av en tillfällighet såg på den svenska filmkrönikan. Där visades ett avsnitt ur Andrej Tarkovskijs Spegeln. För en gångs skull höll Nils Petter Sundgren käften så att man kunde koncentrera sig på bilderna. Vad jag såg var en lång obruten tagning, en kameraåkning längs en väg. Det var helt otroligt. Det var som en uppenbarelse för mig. Då hade jag ju sett många olika slags filmer med olika slags estetik, och intresserade mig alltid för det avvikande – för det speciella – men bilderna från Tarkovskijs film tycktes mig komma från en helt annan planet.

Examensfilmen Befrielsesbilleder (1982) tycks också komma från en annan planet, åtminstone i jämförelse med den dominerande skandinaviska filmestetiken. Den är en drömsk – närmast hallucinatorisk – stämningsskildring av en tysk officers upplevelser under den dag då Danmark befrias av de allierade. Officeren vandrar handlingsförlamad i ruinerna av det tredje rikets illusioner medan hans danska flickvän i opportun desperation förråder honom och hjälper till att gillra en fälla för honom tillsammans med några danska motståndsmän.

Under handlingens gång klipper von Trier in sällan visade dokumentärbilder på tvångsklippningen av de danska ”tyskepigerne” och tyskvänliga administratörers gatlopp genom Köpenhamns centrum samtidigt som filmen gör helt klart att den danska motståndsrörelsen, liksom sina franska vapenbröder, inte var främmande för samarbete med ockupationsmakten.

Den medkännande skildringen av den tyske officeren och artikulationen av en sedan länge allmänt känd hemlighet i dansk historia gjorde att Befrielsesbilleder snabbt blev kontroversiell. I debatten anklagades von Trier t.o.m. för att romantise­ra nazismen. Trots det visades filmen kort därefter på dansk tv.

LvT: De hade köpt filmen innan den var färdig, och det var inga problem att sända den eftersom den var en ”konstfilm”. När en film är provocerande i sin form blir innehållet – även om också det är provocerande – sekundärt. En estetiskt provocerande film kan säga vad som helst. Det tränger ändå inte igenom… Nazismen är ju det stora europeiska traumat… Tja, vad ska jag säga om anklagelserna?.. Min egen mor var ju med i danska motståndsrörelsen… Vi får väl se vad som händer nu när Europa, som har mycket gemensamt med Befrielsesbilleder, kommer ut nästa år. Själv ser jag både nazismen och andra världskriget som en del av vår kultur och en logisk utveckling av drivkrafter inom den kulturen. Redan på trettiotalet gjorde många misstaget. att avfärda nazisterna som en slags serietidningsskurkar, men man blev ju klokare.

Det mest slående med von Triers examensfilm är det elaborerade form­språket; hans säkra stiliseringsteknik. Dekoren är grandiost förfallna miljöer, erot­iskt smekta av svepande kamerarörelser, något som närmast för tankarna till Vincent Minelli eller Max Ophüls. Skådespelarna agerar med en stram teatralitet, och som en ytterligare expressionistisk understrykning bäddar von Trier in land­skapet i en dominerande gul färgton från natriumlampor Befrielsesbilleder är i många avseenden en förstudie till The Element of Crime, von Triers kommersiella spelfilmsdebut.

The Element of Crime

LvT: Jag visste att det skulle bli svårt att hitta finansiärer till min första kommersiella långfilm. Det var nog ingen som ville se en ny Befrielsesbilleder. Omständigheterna banade emellertid vägen på ett oväntat sätt. Jag hade tur. Det hade precis anställts en mycket impopulär filmkonsulent som hette Chris­tian Clausen vid filminstitutet. Hela branschen avskydde honom. Normalt sett får filmkonsulenten in hundratals manus, men när jag kom upp med mitt projekt hade han inte fått in ett enda manus, så jag fick ett anslag direkt på synopsiset. Sedan lyckades jag få tag på producenten Per Holst som satsade resten av pengarna. Filmen ser påkostad ut men var faktiskt den näst billigaste produktionen i Danmark år 1984.

The Element of Crime är något så ovanligt som en dansk science fiction-thriller. Handlingen utspelas i en postapokalyptisk framtid, där såväl kulturen som klimatet kollapsat. Ett konstant regnigt Europa har förvandlats till en översvämmad sump­mark och Afrika håller sakta på att gå under för enorma sandstormar. Någonstans i Kairo sitter kriminalpolisen Fisher och genomgår hypnosterapi för att försöka minnas en utredning om de så kallade Lotto-morden, en serie sexmord på unga lottförsäljande flickor som troligtvis utförts av den gäckande och gåtfulle Harry Grey. I jakten på Grey använder Fisher en kriminologisk modell utarbetad av hans forne mentor Osborne i boken The Element of Crime och som föreskriver att polismannen via psykologisk identifikation med mördaren skall förutse dennes planer. Under jakten utkristalliseras först ett mönster som leder spåren till Osborne, vilken tar sitt liv, för att sedan förändras och peka mot Fisher själv.

Liksom Befrielsesbilleder är The Element of Crime en förfallsromantik i natrium­gulfärgade miljöer. Den är en ganska typisk postmodern 1980-talsprodukt med sin genreblandning och otaliga referenser till andra regissörer, filmer och klichéer. I korthet skulle man kunna sammanfatta den som en svart-gul film noir moderniserad till lågbudgeterad exploateringsfilm á la Roger Corman och iscensatt av Andrej Tarkovski De postapokalyptiska scenerierna har mycket gemensamt med en hel rad filmer som gjordes under samma tid: Mad Max-trilogin (1979–85), Flykten från New York (1981), Den sista striden (1983)…

LvT: …Stalker (1979), Bladerunner (1982)… Jo, filmen är en del av en hel modebölja. Nu analyserar jag inte var mina bilder kommer ifrån. Det är helt enkelt inte min uppgift. Strävan efter att inte låta sig inspireras av andra tycker jag länge har präglat mycket av den nordiska filmen och gjort att den paradox­alt nog blivit totalt konform, ungefär som de nya bilmodellerna där alla märken liknar varandra. Jag hoppas ju givetvis att mitt stöldgods har bearbe­tats och blivit något nytt. Jag strävar inte efter att mekaniskt reproducera mina inspirationskällor. Det verkar som om ångesten för att låta sig inspireras har släppt under 1980-talet och det tycker jag är bra, men jag känner mig definitivt inte besläktad med andra regissörer annat än genom att vi gör film under samma tid och kanske delvis berör samma inspirationskällor. Förutom alla intellektuella förklaringar – något som du säkert själv kan ge – till att jag valde just ett apokalypslandskap, så var den viktigaste anledningen för mig att bryta med den polerade danska filmen. Jag ville ha ett patinerat fiktionsland­skap, så vi skapade ett.

The Element of Crime var den första filmen som Lars von Trier skrev tillsam­mans med Niels Vørsel (född 1953), en även i Danmark relativt okänd författare till tre romaner utgivna på mindre förlag och några radiopjäser. Inget av hans produktion är översatt till svenska. Han betecknar själv sina böcker som konceptuell metalitteratur, skrivna med kylig distans.

Niels Vørsel: Jag träffade Lars under inspelningen av Befrielsesbilleder, i vilken jag var statist. Jag hade inte sett några av Lars filmer och han hade inte läst några av mina böcker, men vi började prata om en ide till en kriminalfilm som Lars hade. Det enda vi visste från början var att det skulle bli en film noir Lars hade tre bilder han absolut ville ha med, och jag föreslog att han skulle läsa Hammett som inspiration. Hammett är den helt oöverträffade inom detektiv­genren. Chandler är också en utmärkt författare, men hans kriminalintriger är mer ett alibi för romanskrivandet. Hammett – kanske för att han själv var Pinkerton-detektiv – är däremot äkta vara.

I samband med premiären på The Element of Crime publicerade Lars von Trier ett manifest mot de gamla, instutionaliserade regissörerna, de som han menar förr var ”de gamla sexualitetsmästarna” men som blivit ”impotenta” i sina opportuna publikfrierier – ”välmenande filmer med ett humanistiskt budskap” – deras tidigare ”passionerade kärleksaffärer” med filmen har förbytts till ”bekvämlighet­säktenskap”. Dreyer och Tarkovski förefaller vara sanktionerade från denna fördö­melse, men när vi kommer in på Ingmar Bergman verkar vi ha hittat skolexemplet på precis det som von Trier attackerar – en process som leder till estetisk likstelhet.

LvT: Jag har ett intensivt hat-kärleksförhållande till Bergman. Jag har sett igenom samtliga av hans filmer, och det är ju ett öde värre än döden. I sin ungdom och fram till slutet av 1960-talet gjorde han många mästerverk. Såsom i en spegel, Tystnaden och Persona har alla haft mycket stor betydelse för mig. På gamla dagar, från början av 1970-talet och framåt, har han emellertid bara gjort ren skit. Jag tycker att det är förödmjukande att se filmer som Fanny och Alexander och Ur marionetternas liv. I sina bästa stunder är de bara en matt avglans av fornstora dagar. Det är hemskt att se hur han hyllas och bärs upp som ett filmiskt geni först efter att han slutat göra angelägna filmer.

Min mor dog för inte så länge sedan, och jag hälsade på henne på sjukhuset där hon låg i respirator. Det var slangar överallt ut och in i hennes kropp. Plötsligt frågade hon vad klockan var och alla vi som stod där runt omkring tyckte det var som ett under, att hon kunde tala medan hon var döende. Det är så jag tycker Bergman betraktas, vilket är synd. Många av de tidiga filmerna tillhör världens främsta. Nu sitter han som en propp för svensk film. Det är först när han förlorat sin filmiska betydelse han får en sådan makt, ett mönster jag för övrigt tycker går igen överallt. Jag har föreslagit mina svenska kollegor att de skulle slå ihjäl honom, men än har de inte kommit till skott.

Att överleva som regissör

The Element of Crime blev en framgång för von Trier/Vørsel. Filmen såldes till 32 länder, vann pris för bästa tekniska genomförande vid Cannes-festivalen, där den hade premiär, och blev senare prisbelönt vid ett flertal andra festivaler. Efteråt kom naturligtvis dilemmat att hitta nästa filmprojekt. Le Grand mal – ett manus som färdigställdes 1985 – förblev dock orealiserat.

NV: Efteråt kom vi på att det skulle bli alldeles för dyrt att iscensätta. Tiden gick och vi såg att vi förmodligen inte skulle kunna få ihop pengarna för att realisera projektet så vi lade det åt sidan. Jag tror också Lars tröttnade på det, men jag tycker fortfarande att det är ett mycket bra manus. Jag skulle kunna tänka mig att göra den som tecknad serie om det bara fanns någon tecknare som var intresserad. Några omarbetade brottstycken av Le Grand mal återfinns för övrigt i manuset till Europa.

Medan de fortsatte arbeta gjorde Lars olika uppdragsfilmer för sin försörjning, och fram till intervjun gjordes har han hunnit med ett fyrtiotal industri- och reklam­filmer samt rockvideor. Det mest sedda alstret i produktionen är otvivelaktigt den flitigt MTV-visade videon till popbandet Laidbacks hitlåt Take It Easy, filmad i fritt fall några tusen meter ovanför marken. Men det var med en reklamfilm för en dansk kvällstidning som han åter skulle väcka uppmärksamhet.

Reklamfilmen kallades Gå i bad med Ekstra-Bladet (1986) och kan lämpligtvis sammanfattas som en parafras på Brian De Palmas voyeuristiska Hitchcockpastischer: En ung man kommer in i en herrbastu och sätter sig för sig själv lite avsides på den översta bänken. Han upptäcker en ventillucka i väggen, och när han försiktigt gläntar på den blickar han in i damernas, där unga kvinnokroppar uppenbaras i en drömliknande slow motion-koreografi. Plötsligt ser han en parant medelålders badvakterska stirra mot hans titthål. Klipp. Skamsna står männen i herrbastun uppradade för inspektion av den myndiga badvakterskan, som när hon kommer fram till huvudpersonen strängt blickar ned mot ett exemplar av Ekstra-Bladet vikt över dennes lustfyllt vippande erektion.

LvT: Uppmärksamheten berodde till stor del på att den inte fick visas i den nya danska reklam-tv-kanalen, TV2. Så när den blev förbjuden då blev ju alla intresserade av att se den. Förbudet blev omtalat i massmedia, den danska filmtidskriften Kosmorama publicerade bilder från den och den visades på de danska tv-nyheterna… Skandinavien är fascinerande! Fenomenet kunde inte ha hänt någon annanstans.

Epidemic

Det dröjde ända tills 1987 innan nästa långfilm signerad von Trier/Vørsel hade premiär, och denna gång var det en extremt lågbudgeterad svart-vit film om två unga män, regissören Lars och hans manusmedarbetare Niels, som fått projektpen­gar från Det Danske Filminstitut för att skriva ett manus. Problemen hopar sig emellertid när de en vecka innan presentationen av den färdiga slutversionen upptäcker att det kvar i datorns minne endast finns titeln – Kommissarien og luderet (Kommissarien och horan) – samt halva första meningen. I desperation försöker de snabbt skriva om manuset, men ingen av dem kommer ihåg vad det handlade om, vilket de i rörande enighet tolkar som att det måste ha varit så dåligt att det var lika så gott att det försvann. Alltså beslutar sig de båda för att åka ut i Europa och under veckan som återstår förlösa en ny film. Lars drömmer om ett heroiskt medeltidsepos där han som läkare skall försöka rädda en pestdrabbad stad medan Niels börjar berättar absurda episoder ur sitt liv.

Epidemic är den första och hittills enda filmen som producerats på von Trier & Vørsels eget produktionsbolag, Elementfilm, som startade 1986. Lars och Niels spelas av von Trier och Vørsel själva, i något som förefaller vara en dokumentär om deras eget liv.

LvT: Epidemic är min egen favoritfilm. Den handlar nämligen om det vi själva kämpat med – filmproduktionens villkor. Vi var våra egna producenter, sekreterare, klippare, kameramän, ljussättare etc. Med undantag för min medeltida episod där Henning Bendtsen fotograferade i 35 mm gjordes filmen i 16 mm med i stort sett helt obemannade kameror eftersom vi själva var framför. Det ser ut som en dokumentär men är en dramatisering av dokumen­tära händelser, inspirerat av förarbetet till The Element of Crime. Det var en rolig inspelning och budgeten på en miljon danska kronor räckte faktiskt långt, men det är arbetsamt att vara anställd på alla posterna samtidigt så det dröjer nog innan vi gör en ny Element-film.

Epidemic skiljer sig totalt från allt annat von Trier & Vørsel gjort. Här finns en anarkisk lekfullhet med vilda svängningar mellan svulstig, wagneriansk tragedi och lågmäld vardagsfars. Filmens komiska höjdpunkt är en iscensatt berättelse ur Niels Vørsels liv: Vid drygt 30-års ålder inleder han en brevväxling med en amerikansk tonårsflicka under förespeglingen att han själv är lika gammal. Efter att ha kramat ur varenda blodsdroppe ur hennes statusfixerade själ genom att tvinga henne att om och om igen i detalj beskriva material, design och pris på varje inredningsdetalj i föräldrarnas villa, tror sig Niels slutligen ha tråkat ut henne när hon plötsligt ringer honom från ett hotell i Köpenhamns centrum, där hon och hennes föräldrar bokat in sig. Han lyckas inte slingra sig utan tvingas klä ut sig (bland annat i en löjlig peruk, se ovan) för att försöka se ut som en tonåring när han träffar henne.

Medea

På våren 1988 sändes von Triers hittills enda tv-produktion i dansk tv (visad drygt ett år senare i svensk tv), en filmatisering av Euripides drama Medea. Liksom i Europa står Lars von Triers namn auktoritativt inskrivet ovanför titeln, även om von Triers och Preben Thomsens manus utgår från Dreyers aldrig filmatiserade projekt om Medea i vikingamiljö.

LvT: Medea är baserat på ett av de många inte filmatiserade manus som återfanns i Dreyers dödsbo. Jag var fascinerad av hans speciella icker kring färgfilm, något han ju aldrig realiserade eftersom han inte gjorde någon färgfilm. Medea spelades in på video, fördes över på film och sedan åter på video. I redigeringen skapades de speciella färgkvaliteterna med bland annat chroma key för att få fram de effekter jag ville ha. I övrigt försökte jag ge filmen en närmast arkaisk karaktär, som en gammal stumfilm.

Medea är en färgfilm som närmar sig det monokroma, bruna och blågrå färgtoner dominerar. När klarare färger (till exempel eldsflammor, blå himmel) bryter in får det närmast en chockeffekt på åskådaren, helt i linje med Dreyers idé om ett landskap format av konstnären och inte naturen. Ett annat grepp som drar uppmärk­samhet till det artificiellt filmiska är von Triers ovanliga användning av bak- och frontprojektion. I en scen sitter Medea och samtalar med en annan kvinna i sitt hus. Längre bort i rummet ser vi hennes barn sova under en fäll. Medan Medea lägger fram sin tragiska plan för att mörda barnen förändras rummet omkring henne så att en närbild på barnen till slut fyller hela bakgrunden. Det realistiska rummet övergår i ett mentalt med hjälp av bakprojektion.

LvT: Jag använder inte bak- och frontprojektionerna som illusoriska hjälpme­del utan som estetiska uttrycksmedel. Greppen finns redan i Menthe la bien­hereuse och förekommer flitigt i Europa. Annars använder alla mina filmer mest traditionell filmteknik. Färgmanipulationen i Befrielsesbilleder och The Element of Crime gjordes ju inte i laboratoriet utan av natriumljussättningen som skapade en speciell färgskala.

I Medea har von Trier skapat sitt mest helgjutna verk (Europa osedd). Med hjälp av sina andliga fädrar formar han här både aktörerna och sina oändligt vackra och expressionistiskt främmande landskap. Den återhållsamt transliknande skådes­pelarstilen är Dreyers. De associativa klippen mellan till exempel böljande hår, gräs och vatten är Tarkovskijs, och i likhet med den sistnämnde använder von trier vattnet som central symbol. I såväl The Element of Crime som i Epidemic och Medea använder von Trier vattnet i den klassiskt psykoanalytiska meningen – som en bild av det omedvetnas regioner där våra urdrifter, sexualiteten och aggressionen, härskar. Det är här filmen börjar, i vattnet där Medea låter sig omslutas av böljorna efter att ha fått reda på Jasons äktenskapsplaner med kung Kreons dotter.

Tillsammans med The Element of Crime är Medea von Triers mest framgång­srika film. Den har sålts till många länder, och i Frankrike – där von Trier verkar ha sina flesta anhängare – tilldelades Medea Jeanne d’Arc-priset, något som säkert hjälpte till att bana vägen för den internationella finansieringen av Europa.

Europa

När vi börjar tala om Europa får jag reda på att ett utkast till en trailer för filmen just blivit klar och vi sätter oss för att titta på den. En mässande röst tonar in för att med hypnotiskt suggestiv nedräkning föra åskådaren tillbaka till efterkrigstidens Tyskland, ett klaustrofobiskt labyrintlandskap för såväl huvudpersonen som åskå­daren att gå vilse i.

Handlingen börjar på järnvägsstationen i Frankfurt alldeles efter krigsslutet 1945. Amerikanen Leopold Kessler anländer för att hjälpa till att bygga upp sina föräldrars forna hemland. Genom sin disciplinbesatte tyske farbror får han arbete som konduktör på järnvägsföretaget Zentropa. Hans naiva idealism och blåögda visioner om ett nytt och bättre Tyskland gör honom till det perfekta offret för manipulationer från alla som deltar i maktkampen efter tredje rikets fall.

Associationerna till Hitchcocks thrillrar understryks flera gånger genom be­toningen på spänningseffekter, bedrägliga illusioner och användandet av Bernard Herrmanns musik till Studie i brott (Vertigo, 1958). Det sistnämnda är intressant som referens till von Triers återkommande fascination för Richard Wagners musik. Herrmanns komposition är nämligen en parafras på Wagners opera Tristan och Isolde och passar väl till en historia om ”liebestod”; Leopolds passion för Tyskland och Europa sammansmälter med hans kärlek till den till synes oskuldsfulla men för honom så fatala kvinnan Katharina Adler, dottern till Zentropas direktör. Som i alla wagneroperor slutar dramat i en djupt tragisk och samtidigt estetiskt skön död.

Likheterna till The Element of Crime är många – thrillerintrigen, Europa i ruiner – men utan den pastischartade självironin och med en mer renodlad handling avskalad från stickspår. Kort sagt: mer konventionell.

LvT: Europa är nog min mest kommersiella film, vilket jag inte har något som helst emot. Tvärtom. Jag har haft en enorm frihet att utveckla mina idéer trots att den kostat 26 miljoner danska kronor och alltså är fem gånger så dyr som The Element of Crime, min annars hittills dyraste produktion.

Jag påminner om att han strax efter The Element of Crime deklarerade sitt ointresse för att berätta en historia, något jag tolkade som ett motstånd mot litterära manus och romanfilmatiseringar.

LvT: Ja, så kände jag tidigare, men som alla andra så förändras jag. Nu har jag inget emot att berätta en historia eller något som kan återberättas som en historia. Många av de bästa filmer jag sett är romanfilmatiseringar, och min gode vän Dreyer till exempel gjorde enbart filmer efter litterära förlagor.

Det nihilistiska skymningslandet efter gudarnas död, nazismen och Europas förfall både mentalt och fysiskt associerar jag med Hans-Jürgen Syberbergs besatta sökande i Tysklands andliga arv i filosofiskt episka undersökningar som Hitler – en film från Tyskland (Hitler – Ein film aus Deutschland, 1977) och wagneroperan Parsifal (1982). Befrielsesbilleder, The Element of Crime, Epidemic och Europa är alla filmer som rotar bland samma ruiner. Sysslar inte von Trier delvis med samma projekt?

LvT: Av hans filmer har jag bara sett just Hitler och Parsifal, och de tyckte jag var mycket intressanta. Visst finns det många paralleller mellan mina och Syberbergs filmer, men han arbetar givetvis från ett tyskt perspektiv medan jag ser på Europa från Danmark och på Tyskland från ett Danmark som varit ockuperat av Tyskland. Jag är också en mer kommersiell regissör, jag har ju exempelvis inte gjort några sjutimmarsfilmer. Syberbergs fascination är att hitta och fånga den rätta bilden, den rätta metaforen. Min fascination är däremot själva filmtekniken.

Att han benämner sitt perspektiv som danskt är kanske något förvånande då von Trier tidigare gärna framhållit sig som odansk, isolerad från den övriga filmpro­duktionen. De största kontroverserna i hans karriär var varken kring ämnesvalet för Befrielsesbilleder eller den explicita nakenheten i reklamfilmen för Ekstra-Bladet utan hans val att göra The Element of Crime på engelska med engelska skådespelare med motivationen att kriminalgenrens språk måste vara engelska. Detsamma gäller Europa, en engelskspråkig produktion där han samlat en internationell ensemble från Frankrike, Tyskland, USA, Sverige och Danmark till en internationellt finan­sierad film, bland annat med bidrag från de svenska och danska filminstituten samt ­passande nog – från Europarådets Eurimages Fund.

LvT: Jodå, jag ser mig fortfarande som odansk och det trivs jag bra med. Jag ser överhuvudtaget inte mycket ny film, och av det jag ser är det inte mycket jag tycker om. Samtidigt kan jag inte tänka mig mina filmer utanför Danmark. Jag tror inte de kunde blivit till någon annanstans. Dreyer kände sig inte heller hemma här, så han åkte iväg. Rent geografiskt behöver jag ju inte arbeta i Danmark. Jag kan t.ex tänka mig att arbeta i Japan, där jag just blivit erbjuden att regissera en större produktion av min vän Barbet Schroeder. Fick jag bara total kreativ frihet skulle jag inte ha något emot att göra en film som Die Hard 2, fast då skulle den nog inte likna Die Hard 2. Jag har redan fått ganska många erbjudanden, men manusen är så jävla dåliga. Dessutom trivs jag för tillfället med att arbeta i Danmark

Med sin förkärlek för expressionistiskt stiliserade landskap, visuella fingerfär­digheter och ofta marionettliknande skådespelarregi ter sig von Trier som den totala motsatsen till 1960-talets estetik i kölvattnet till den franska nya vågen. Är impro­visation överhuvudtaget möjlig med den estetiken?

LvT: Jo, om det fungerar är det bra, men alla bilder, repliker och detaljer i till exempel Europa är planerade i förväg i ett 600-sidors scenario och ett bildmanus på cirka 800 inställningar. Redan när vi skriver manus håller vi strama tyglar. Niels här, han fastställer antalet sidor som skall skrivas varje dag.

Som jag tidigare nämnt har ju von Trier attackerat sina äldre kollegor för kreativ impotens. Hur är det egentligen med hans egen nu för tiden?

LvT: Min lösning är fascination, och min fascination för film har jag försökt odla i trilogin genom att i varje film utveckla och förnya min teknik. Som du själv sett så liknar ingen av mina filmer varandra. I Europa till exempel använder jag mycket front- och bakprojektioner, dubbelexponeringar och tydligt koreo­graferade kamerarörelser för att bryta sönder den realistiska ramen. Visser­ligen lånar jag här för ett ögonblick Hitchcocks kamera och placerar den i ett landskap av Tarkovskij, men det händer något i processen.

Till Epidemic publicerade von Trier ännu ett manifest där han skisserar på den filmtrilogi om Europa som avslutats just med filmen Europa, och där varje del får sin underrubrik: The Element of Crime (substans, oorganisk), Epidemic (substans, organisk) och Europa (substans, konceptuell). Trots ihärdiga försök att få von Trier att förklara vad underrubrikerna betyder viftar han bort det.

LvT: Vi ville att de tre filmerna i trilogin skulle vara totalt olika rent estetiskt. Filmernas underrubriker står närmast som en slags arbetshypoteser och navi­gationspunkter för arbetet. Både idéerna och vi själva har ju förändrats under arbetets gång så jag vet inte om beteckningarna är relevanta längre.

NV: Som jag ser det ger trilogin med de tre totalt olika filmerna om Europa en reliefverkan, där de tre filmerna speglar och kommenterar varandra.

LvT: Alltså, alla tre delarna handlar om precis samma sak – att logik och förnuft är en sak och att vetande och insikt är något annat. När publiken i Sverige kommer till biografen för att se Europa behöver de inte veta något om de två andra delarna. Istället ska de lämna allt sitt vetande vid kassan när de köper biljetten.

Till sist något om framtiden.

LvT: Vi har inga bestämda planer just nu förutom att det inte ska ta fyra år till nästa långfilm. Jo, jag skulle gärna vilja komma till Stockholm vid premiären på Europa och Niels som arbetat med sin fjärde bok sedan 1978 skulle behöva hitta punkttangenten på sin skrivmaskin.

© Michael Tapper. En längre version av intervjun publicerad i Chaplin 233, nr. 2 (april/maj), 1991, s. 14–21.

Fotnot: Den 30 april inleder Lars von Trier och Niels Vørsel sitt nästa projekt ­Dimension. Det år en film som ska spelas in med samma skådespelare under 30 år – 3 minuter varje år – med avsikten att skapa ett monument över det nya Europa. Premiären är beräknad till den 30 april 2024!

Filmografi

Orchidégartneren (60 minuter, 1976)
Menthe la bienhereuse (60 minuter, 1979)
Nocturne (8 minuter, 1980)
Den sidste detalje (längd okänd, 1981)
Befrielsesbilleder (60 minuter, 1982)

The Element of Crime (Forbrydelsens element, 1984)
Regi Lars von Trier, Manus Lars von Trier & Niels Vørsel Foto Tom Elling Klipp Thomas Gislason Arkitekt Peter Holmark Musik Bo Holten. Med Michael Elphick Fisher Me Me Lei Kim Esmond Knight Osborne Jerold Wells Kramer Astrid Henning-Jensen Osbornes hushållerska m.fl. Producent Per Holst för Per Holst Filmproduktion i samarbete med Det Danske Filminstitut. Danmark 1984. Längd 100 minuter Engelskt tal. Färg. 35 mm.

Epidemic (1987)
Regi Lars von Trier Manus Lars von Trier & Niels Vørsel Foto 35 mm Henning Bendtsen Foto 16 mm Kristoffer Nyholm, Lars von Trier, Niels Vørsel, Cæcilia Holbek, Susanne Ottesen Klipp Lars von Trier & Thomas Kragh Musik Peter Bach, Richard Wagner. Med Lars von Tyier Lars Niels Vørsel Niels Udo Kier Udo Leif Magnusson Leif m.fl. Producent Jacob Eriksen för Elementfilm för Det Danske Filminstitut. Danmark 1987. Längd 106 minuter. Danskt och engelskt tal. Svart-vit och färg. 35 mm stora delar filmad i 16 mm.

Medea (tv-film 1988)
Regi Lars von Trier Manus Lars von Trier & Preben Thomsen efter Carl Theodor Dreyers manus efter Euripides drama Foto Sejr Brockman Klipp Finnur Sveinson Arkitekt Ves Harper Musik Joachim Holbek. Med Udo Kier Jason Kirsten Olesen Medea Henning Jensen Kreon Solbjørg Højfeldt amman Baard Owe Aigeus Ludmilla Glinska Glauce m.fl. Producent Bo Leek Fischer för Danmarks Radio DRTV1. Danmark 1988. Längd 75 minuter Danskt tal. Färg. 35 mm/video.

Europa (1991)
Regi Lars von Trier Manus Lars von Trier & Niels Vørsel Foto Henning Bendtsen Edward Klosinsky Klipp Herve Schneid Arkitekt Henning Bahs Musik Joachim Holbek. Med Jean-Marc Barr Leopold Kessler Barbara Sukowa Katharina Adler Udo Kier Larry Eddie Constantine Överste Harris Ernst-Hugo Järegård farbror Kessler Max von Sydow berättaren m.fl. Producent Peter Aalbak Jensen för Nordisk Film & Gunnar Obel Film i samarbete med Gerard Mital Productions PCC & Telefilm med bidrag från Det Danske Filminstitut Svenska Filminstitutet & Europarådets Eurimages Fund. Danmark/Frankrike/Tyskland/Sverige 1991. Längd 112 minuter. Tyskt och engelskt tal. Färg. 35 mm.

Samt ett fyrtiotal uppdragsfilmer reklamfilmer och rockvideor.