Där världen kallas skog – Michael Tapper

I Arthur C. Clarkes roman Mot nya världar tog människan nästa steg i evolutionen, lämnade jorden och blev stjärnornas barn. Ursula K. LeGuin målade i stället upp andra planeter, där evolutionen utvecklat intelligenta varelser som inte såg makt och plundring som livets mening. Världar av filosofi och kultur utan kolonialismens andliga och fysiska miljökatastrof.

I fredags biovisades ett utdrag ur James Camerons megafilm Avatar. Han har kallat den en sammanfattning av all sf han någonsin läst. Fast som samma generations science fiction-slukande barn ser jag LeGuins prisbelönta roman Där världen kallas skog som tydlig förebild.

Förutom att planetens namn är Pandora, inte Athshe, och att varelserna inte är små och gröna hilfer utan är dryga tre meter höga och blå och kallas Na’vi är likheterna till LeGuin slående. Liksom romanen handlar filmen om en grupp hårdföra militärer och industrimän som kommer till en paradisisk och helt skogsklädd värld för att kolonisera den. Jakten på naturresurser är hänsynslös och hotar allt levande. Så småningom slår världen tillbaka.

Projektet startade i manusform redan 1994 men har legat på is tills Cameron ansåg att datoranimationstekniken motion capture för att överföra levande människors rörelsemönster till fotorealistiska virtuella varelser var tillräckligt bra. Det visade Peter Jacksons effektbolag WETA prov på med Gollum i Sagan om ringen, och de ligger bakom den till mer än 60 procent digitala Avatar.

Resultatet i 3D är imponerande. Det är kanske inte lika hisnande som att se Jurassic Parks dinosaurier för första gången. Den digitala världen känns fortfarande lite för polerad och doftlös. Och eftersom vi ännu inte besökt några planeter med andra livsformer är vi fortfarande fast i föreställningarna från vår egen evolution.

Na’vi är en idealbild av naturfolken liksom gudarnas jordiska inkarnationer (sanskrit: avatara) är ett destillat av våra bästa egenskaper. Pandora med dess myllrande liv är på samma sätt en fantasi om jorden som paradiset innan människans förstörelse.

Naivt (na’vi) kanske, men det är en dröm som jag tror att vi så innerligt behöver när vi uppgivet lunkar mot undergången i tron att människan är oförbätterligt ond. Fastän vi vet att vi som inget annat djur på jorden har förmågan att styra vårt eget öde. Så frågan är, som filmens huvudperson också ställs inför: Vad vill vi vara?