Cormac McCarthys USA är en kolonial kuliss byggd på ett folkmord

Den amerikanske författaren Cormac McCarthy dog på tisdagen en naturlig död vid 89 års ålder i sitt hem i Santa Fe, New Mexico, meddelade hans son John via förlaget Alfred A. Knopf i en pressrelease. McCarthy var aldrig någon publikfriare som myste i tv-sofforna, ingen trivselförfattare med pekfingret i de opportunistiska litteraturvindarna.  Kanske just därför var han älskad av många författarkollegor, från Saul Bellow till Stephen King. Många höll honom som en given kandidat till nobelpriset i litteratur trots den sparsmakade produktionen på endast tolv romaner, fem filmmanus, tre noveller och två dramer.

Han gav väldigt få intervjuer, och i dem var han oftast lakoniskt kärnfull i sina formuleringar. I en av få sammanfattade han sin livssyn för New York Times med orden: ”Det finns inget liv utan blodspillan”. Alla som läst hans verk vet att han inte bara uttalade sig metaforiskt; våld och ond grym död färgar hela hans författarskap inspirerad av föregångare som Herman Melville, Fjodor Dostojevskij och William Faulkner.

I ett land som, i motsats till Tyskland, gjort allt för att glömma ett blodigt förflutet där landet byggdes på folkmord, gick han mot strömmen 1985 med sin genombrottsroman Blodets meridian (Blood Meridian). Den berättar om namnlöse pojken ”The Kid” (”Ynglingen” i Ulf Gyllenhaks översättning) som 1833 rymmer hemifrån för att ansluta sig till olika rövarband med mord och plundring av urinvånarna som sitt levebröd. The Kid och hans kumpaner är skuggsidan av den officiella historieskrivningen om att bryta upp från den gamla världens ondska och bygga en ny och bättre värld på demokrati, jämlikhet och utbildning. McCarthys USA är ett kolonialt kulissbygge på ett fundament av miljontals slaktade indiankroppar.

Cormac McCarthy föddes som Charles Joseph McCarthy 1933 och växte upp i Knoxville, Tennessee. Han hoppade av en universitetsutbildning för att under fyra år ta värvning i USA:s flygvapen. År 1959 började han skriva och ändrade enligt legenden då sitt förnamn till Cormac för att undvika sammanblandning med den berömde buktalaren Edgar Bergens docka Charles McCarthy.

Han publicerade sin första roman 1965, The Orchard Keeper, författad på den skrivmaskin av märket Olivetti Lettera 32 som skulle bli hans arbetsredskap livet ut. År 2009 sålde han sin första maskin på auktionsfirman Christies för 245 000 dollar, som han donerade till det akademiska nätverket Santa Fe Institute. Och ersatte den omgående med en exakt likadan för endast 19,95 dollar plus frakt. En anekdot som kunde ha hämtats från en av hans berättelser.

Redan från början hade han en egenartad litterär stil, stram och sparsmakad både i berättande och dialog, ofta med långa meningar utan interpunktion som flätades samman med konjunktioner. Tonen var oftast melankolisk, dyster och i de brutalaste beskrivningarna hårdkokt saklig. Att skriva om och på liv och död var hans ledstjärna i karriären. Inga andra författarskap intresserade honom.

Ett tiotal av hans verk finns på svenska. Men många känner honom bättre från filmatiseringarna av hans romaner med början i Dessa vackra hästar (All These Pretty Horses, 2000), en romantisk och ljus historia publicerad 1992 som bryter av från hans övriga produktion. Mer typisk för hans författarskap var Oscarsbelönade noirthrillern No Country for Old Men (2007), i regi av bröderna Coen, om den kallblodige yrkesmördaren Anton Chigurhs (Javier Bardem i oförglömlig pottfrisyr) jakt över lik efter en väska full av pengar i västra Texas solhamrade ökenlandskap.

För mig var emellertid den grymma apokalypsromanen VÄGEN (The Road, 2006), filmatiserad 2009, McCarthy när han är som bäst. Här samsas kannibalism, våldtäkt, tortyr och andra övergrepp i dödens landskap med en fars försök att bevara sin humanism och rädda sin son till en ny framtid. Romanen speglar så tydligt författarens egen kamp mot misantropi och cynism att den kan betraktas som hans nyckelroman. En kampskrift för hopp i en amerikansk kultur som gått förlorad i en ond spiral av våld och död.

© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-06-14.