Kritikern och författaren Kim Newman gästar Fantastisk Filmfestival och jag bläddrar hans bok Nightmare Movies från 1988. Den är skriven i en tid när den goda smakens väktare fortfarande höll snörpmunnen i hög beredskap, då subversion ännu var subversivt och det politiskt inkorrekta inte
blivit motsatsen. Sedan dess har tusen onda blommor blommat i finrummen. Skräckellitteratur har blivit en angelägenhet för kultursidorna. Högkulturella författare spetsar sina romaner med en sensationalism som matchar videovåldsdebattens hatobjekt. Vampyrer och zombier har kramats ihjäl av kulturindustrin.
I filmindustrin har utvecklingen gått allra snabbast: Sjuttiotalets blockbusterfenomen Som Hajen och Star Wars uppgraderade B-filmen till A-Film. När slasherserier som Fredagen den 13:e och skräp-sf som Mars Attacks! blev filmbranschens galjonsskepp flyttades forna tiders attraktioner från drive-in-bio och midnattsvisningar till storbiografernas ordinarie repertoar. Snart är det premiär för två hårdlanserade korsningar av slakthus och mjukporr i kulisserna, Machete och Piranha 3D; grindhousefilmen har slutligen blivit en rumsren knähund hos de stora filmbolagen.
Därför är det intressant att gå tillbaka till Newmans försök att redan då – bortom de gamla kategorierna – sortera bland det bra, det dåliga och det likgiltiga. Ta bort kulturkanonfiltret och se filmerna, vilket inte minst har blivit angeläget i genrehybridernas tidevarv.
Ta till exempel den japanska filmserien From Nippon with Gore på FFF. Action-sf-skräckisen, Alien vs. Ninja, är som Resident Evil: Afterlife och andra sentida actionrullar, ett pärlband av stridsscener där medeltida ninjas ställs mot utomjordingar – punkt. Mutant Girl Squad och Robogeisha är polerade efterföljare till Shinja Tsukamotos avantgardistiska Tetsuo-filmer filmer för 20 år sedan. Men till skillnad från originalets genuint oroande människa-maskin-mutationer – en industriell mardröm som så här i backspegeln förebådade det japanska ekonomiska undrets fall – stannar de nya filmerna vid den kittlande ytan av sexiga actionchicks med tuffa vapen.
Det handlar alltså om det gamla vanliga problemet: en story, en vilja att göra något mer än bara en snygg underhållningsförpackning. Kort sagt: ett manus. När genrefilm är som bäst lyckas den i populär form fånga det som kallas tidsandan: tickande ångestföreställningar, politiska underströmmar, modern folklore. Skräcken i Mary Wollstonecraft Shellys Frankenstein utgick från det tidiga 1800-talets vetenskapliga och industriella revolution, Bram Stokers Dracula från den globaliserade spekulationsekonomi som växte fram i slutet av samma sekel.
Newman hittar senare tiders motsvarigheter hos George Romeros zombier, som i Night of the Living Dead flyttar Vietnamkriget till den amerikanska mellanvästern. Som kontrast ställer han en analys av 1980-talets likformiga serieproduktioner av typen Fredagen den 13:e och kallar dem ”safe and silly”, en tendens som dessvärre bara förstärkts sedan dess. Var är genrefilmen när vi behöver den som bäst?
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-10-02.