PREMIÄR: Syftet med bloggen är att den ska bli en samlingsplats för tankar om film och annat som inte präntas på annat håll. Försenad ett par veckor av bl.a. en bilolycka, skolmöten, filmdagar, datorhaveri och den mänskliga rätten till lättja – att vara filmkritiker är ett hårt och smutsigt jobb, men någon måste göra det (gammalt djungelordspråk) – inleder jag med en betraktelse över några filmer och tv-serier som rullat på hemmabion under sommarens arbete med arkivet.
Hittills har arkivet kommit upp i närmare 1 300 sidor och mer kommer, men nu är jag så långt tillbaka i tiden att materialsökandet har blivit ett detektivarbete och arkiveringen har tagit formen av att skanna och/eller att skriva in artiklarna på nytt från pressklipp eller kopior ur pressarkivet på Lunds universitetsbibliotek. Det finns också en drös mer material från perioden som redan är arkiverad. Så snart tid finns kommer resten på plats. Detsamma gäller efterkontrollen av allt skannat material. En del felaktiga skannerinläsningar har rättats, men mycket återstår. Nog om detta!
Två stora komikers oväntade död satte en sorgkant på de solkyssta månaderna: Rik Mayall (f. 1958) avled hastigt den 9 juni, och Robin Williams (f. 1951) tog sitt liv den 11 augusti.
Richard ”Rik” Mayall blev ett bekant ansikte för svenska tv-tittare först som den pompöse anarkisten Rick i tv-serien Hemma är värst (The Young Ones, 1982–84). Som det mesta han medverkade i, var serien en produkt av komediensemblen Comic Strip, och 1981–2012 tillhörde Mayall kärntruppen både som skådespelare och manusförfattare.
Deras anarkistiska lågkomik med vulgärknappen uppskruvad till elva har stått sig rätt bra. Min personliga favorit är den av Stephen Frears regisserade tv-filmen Mr. Jolly Lives Next Door (1988), där Mayall och ständige sparringpartnern Adrian Edmonson i sann 1980-talsanda har blivit egna företagare. Som ägare och enda anställda i Dreamytime Escorts säljer de sig själva till rika affärsmän. Eskorten består i att de på affärsmännens bekostnad låter sig köras runt för att supa och svina på diverse ”genuina engelska pubar”. På kontoret bredvid driver Mr. Jolly (Peter Cook) i samma nyföretagaranda en yrkesmördarfirma, Till smäktande toner från Tom Jones strupe låter han köttyxan gå varm, medan blodet sprutar upp på väggarna mot eskortservicen.
Mayall firade dock sin största publika triumf utanför Comic Strip, nämligen i rollen som den nyliberalt hjärtlöse Tory-parlamentarikern Alan Beresford B’Stard i Parlamentets svarta får (The New Statesman, fyra säsonger 1987–94). Här får man mest Mayall för pengarna. Skriven av sitcom-veteranerna Laurence Marks och Maurice Gran, var tv-serien med sitt återkommande tema om kontrasten mellan politikernas polerade offentliga image och den s
kamfilade verkligheten bakom kulisserna som skräddarsydd för Mayalls talang för snärtiga repliker och ironiska samspel med publiken genom ständiga blinkningar mot tv-kameran. Serien börjar lite trevande, men tar sig i säsong 2. År 2006 gjorde B’Stard en kort comeback som finansiären och hjärnan bakom New Labour i tv-filmen The Blair B’Stard Project.
Ett urval av Comic Strip-filmer för bio och tv finns i åtminstone tre olika dvd-boxar som dessvärre överlappar varandra, och The New Statesman-boxen innehåller inte comeback-filmen från 2006. Den tekniska kvaliteten på utgåvorna lämnar också mycket i övrigt att önska.
Jag instämmer i hyllningarna av Robin Williams, men slätstrukna filmer i mittfåran som Döda poeters sällskap (1989), Good Will Hunting (1997) eller den sockersentimentala Patch Adams (1998) är definitivt inte hans komiska testamente. Williams var som bäst i filmer som hotade att gå förlorade i det totala vansinnets utmarker eller tippa ner i förtvivlans avgrund.
Den enda riktiga själsfränden bakom kameran var nog Terry Gilliam. I Baron Münchhausens äventyr (1988) spelar Williams på sitt mest utflippade register när ha
n gestaltar den galne månkungen – a true lunatic – som bokstavligen inte får ihop ande och kropp, och i THE FISHER KING (1991) gjorde Williams sitt livs roll som den traumatiserade Parry på flykt in i fantasins land. Tyvärr fortsatte inte samarbetet med Gilliam, förutom ett kort gästspel som talande reklam i The Zero Theorem (2013). Till bådas förlust.
Scener och ibland hela sekvenser i filmer som Good Morning, Vietnam (1987), Cadillac Man (1990) och Disney-filmen Aladdin (1992, där Williams briljerar som anden i flaskan) ger en viss aning om den potential som så ofta hölls tillbaka, något som märks i THE ARISTOCRATS (2005) – en fläkt från hans glansdagar som ståuppkomiker. Men den komiska högtryckskokaren Williams får sällan tillfälle att explodera i full anarkistisk prakt. Endast små pysningar av komiska guldkorn läcker ut. Intressantare i hans senare karriär är då filmerna med betydligt mörkare teman.
En favorit är den kritikernersablade Toys (1993), där Williams spelar Leslie Zevo, rebellisk underhuggare till Michael Gambons psykopatiske militär, som lagt om familje
ns leksaksfabrik till vapentillverkning. Filmen tangerar mycket av Williams egen uppväxt som ensamt och inåtvänt barn till en chef på biltillverkaren Ford, och det märks på den fullödiga rollprestationen i en annars slarvigt hoptotad historia.
En nedstigning i den psykotiska natten gör Williams med påtaglig inlevelse i ONE HOUR PHOTO, INSOMNIA och Death to Smoochy (samtliga 2002). Den sistnämnda, i regi av Danny De Vito (även roll), sågades av den amerikanska kritikerkåren och gick den svenska biopubliken helt förbi. Men ryktet om dess uselhet är våldsamt överdriven. Visserligen repriserar Catherine Keener sin irriterande megabitchroll från I HUVUDET PÅ JOHN MALKOVICH (1999) och filmen som helhet lånar åtskilligt från Get Shorty (19995). Fast scenerna är där Williams medverkar som den nesligt sparkade barn-tv-stjärnan Rainbow Rudolph på hämnarstråt mot sin ersättare Smoochy the Rhino (Edward Norton) är tragikomedi i den högre skolan.
Typiskt nog Oscarbelönades aldrig Williams för någon komisk rollprestation, utan för den mainstreamdomesticerade birollen som psykoterapeut i Good Will Hunting. Liknande öde gäller alla hans kollegor i komedifacket, bland andra Jim Carrey, som spåddes få en i klassen Bästa Manliga Skådespelare för THE TRUMAN SHOW (1998) men han nominerades inte ens. Det trots att filmen, liksom Marc Evans briljanta thriller MY LITTLE EYE (2002), är en tidsenlig, om än banaliserad, kommentar till såväl det framväxande övervakningssamhället som freakshowindustrin med den grovt missvisande beteckningen reality-tv
Filmen fick emellertid en så stark populärkulturell genomslagskraft att den gav namn åt en ny psykos: The Truman Show Delusion, också kallad Truman Syndrome. Den drabbade tror sig vara en ovetande medverkande i en tv-show med dolda kameror som sänds dygnet runt. Om det kunde The New York Times rapportera i artikeln LOOK CLOSELY, DOCTOR: SEE THE CAMERA? den 28 augusti 2008. Något att bita i för de som forskar om filmpåverkan.
Bland de många internationellt uppmärksammade filmer som aldrig kom på svensk bio utan gick direkt till video-on-demand eller släpptes på bluray/dvd under sommaren fiskad
e jag upp Snowpiercer (2013; regi: Bong Joon-ho, manus: Bong Joon-ho & Kelly Masterson), Byzantium (2012, regi: Neil Jordan, manus: Moira Buffini efter sin pjäs), The Zero Theorem (2013; regi: Terry Gilliam, manus: Pat Rushin) och Under the Skin (2013; regi: Jonathan Glazer, manus: Glaser & Walter Campbell efter Michael Fabers roman). Tyvärr är ingen av dem konstnärligt oumbärlig, om än de alla har minnesvärda inslag.
Som så många filmer från Sydkorea, är Snowpiercer (byggd på en fransk serieroman) tekniskt sett en ren njutning. De visuella effekterna matchar det bästa från de amerikanska storbolagen, och ljudmixningen i surround är exemplarisk. Likaså imponerar den internationella rollistan, med namn som John Hurt, Ed Harris, Tilda Swinton, Song Kang-ho och Chris Evans i den drivande huvudrollen. Som dystopi är den emellertid inte bara fånig till sina premisser; den dramatiska spänningen faller också mot slutet för att avrundas i en rejäl antiklimax.
Handlingen utspelas år 2031, då hela jorden är istäckt på grund av klimatförändringarna. Kvar finns en människospillra på ett enormt högteknologiskt tåg – Snowpiercer – som rusar fram på en bana som går över alla kontinenter. Tvärs igenom öde storstäder och även genom utlöpare på de glaciärer som hotar att sluka banvallarna. Vagnarna i tågsetet är strikt avgränsade från varandra i ett klassystem, med de fattigaste i de sista vagnarna. Då och då gör militären räder mot de fattiga vagnarna och för bort några av barnen. Vad som händer dem är det ingen som vet, men missnöjet föder en revolution ledd av Curtis (Chris Evans).
Metaforiken om klassamhället och temat om en revolution som visar sig vara medvetet framprovocerad av den styrande överklassen är snarlikt Metropolis (1927), och liksom denna är syftet bara att göra en socialdarwinistisk gallring av befolkningen. När Curtis väl är framme vid tågets skapare Wilford (Ed Harris i en roll snarlik hans gestaltning av Christof i The Truman Sh
ow) får Curtis lära sig att den rådande ordningen är oundviklig för att förhindra pöbelvälde och undergång för hela mänskligheten. En kanske inte helt häpnadsväckande lektion i fatalism efter ett halvsekel av nyliberal restaurering av klassamhället. Ändå är antihumanismen slående.
The Zero Theorem har Terry Gilliam betecknat som den avslutande delen i hans dystopiska trilogi, som inleddes med Brazil (1985) och Twelve Monkeys (1995). Christoph Waltz spelar datorgeniet Qohen Leth, som i splendid isolation i en fastighet mitt i en brusande storstad med pratande reklamskyltar söker efter meningen eller meningslösheten med livet genom jakten på the zero theorem. Som alltid hos Gilliam är scenografin överväldigande i sitt lekfulla överdåd. Handlingen har till en början också många lovande likheter till Brazil, med Qohen som i sin nit och vilja att vara till lags ändå kommer på kant med sina totalitära uppdragsgivare. Slutets flykt in i en förkonstlad drömvärld har emellertid inget av det tragiska patos som finns i trilogins första film, kanske främst för att Qohen stannar vid en endimensionell seriefigur.
En liknande brist på gestaltning finns i Jonathan Glazers Under the Skin, i vilken Scarlett Johansson spelar en utomjording som landar i Skottland för att locka sexuellt utsvultna män till bokstavlig undergång. Hon kör runt i en alldaglig van, snackar lite lätt med
män längs vägarna och tar dem sedan till ett ensligt hus där männen nakna sjunker ner i ett svart golv och töms på sitt innanmäte. Snart väcks emellertid mänskliga känslor hos henne och hon kommer på kant med en annan utomjording i mänsklig skepnad som på motorcykel assisterar henne i jobbet.
Likt Gilliams film finns det både vackra och mardrömslika bilder i Under the Skin som dröjer sig kvar i minnet långt efter filmen är slut. Problemet är bara att patoset uteblir eftersom huvudpersonen är så oerhört vagt tecknad, Johansson tillhör knappast de mer mimiskt expressiva skådespelarna och bildspråket präglas av kyliga observationer som av ett laboratorieförsök med råttor. Den slutliga tragedin är visserligen elegant filmad och dramatiskt följdriktig, men förmår aldrig gripa annat som en idéskiss på ett papper.
Byzantium har samma blandning mellan det fantastiska och det solkigt vardagliga som Under the Skin. Clara (Gemma Arterton) och Eleanor (Saoirse Ronan) Webb är mor och dotter vampyr som slår sig ner i en engelsk kuststad. I filmen löper samtid och minnet av dåtiden samman när Eleanor blir alltmer desperat efter att berätta sin historia med trådar bak till Napoleonkrigens tidiga 1800-tal för någon, och hon skriver ner sina hågkomster som ett arbete i skrivarkursen på den skola där hon börjat. Särskilt skriver hon den för en sjuklig tonårspojke som hon blivit förälskad i. Berättelsen sprids emellertid bland skolans lärare, som oroas över Eleanors väl och ve. Samtidigt är ett vampyrbrödraskap med mord i sinnet Clara på spåren.
Till det yttre är filmen raka motsatsen till Neil Jordans succéfilm En vampyrs bekännelse (Interview with the Vampire, 1994). Miljöerna och människorna är grå och vardagliga, i både nutid och dåtid. Men förhållandet mellan den amoraliska livsnjutaren Clara och hennes samvetsplågade dotter ligger nära den föregående vampyrfilmen. Liksom denna går dock frågorna om moral, eti
k och människooffer i blodtörstens namn aldrig på djupet. Det stannar vid hetsiga skärmytslingar mellan mor och dotter och den senares svårmodiga blickar ut i fjärran. Likaså blir Eleanors kärlekshistoria med den sjuklige skolkamraten aldrig drabbande – varken extatisk eller plågsam. Allt stannar vid halvbakade och tafatta känslouttryck i en genomgående småtråkig produktion. Då föredrar jag till och med Tom Cruises patenterade poser i Jordans tidigare försök i genren.
Gemensamt för alla filmerna är att berättelserna saknar komplexitet, metaforerna är tomma och persongalleriet består av pappfigurer. Endast i formella enskildheter glimtar det till av liv: scenografin i Snowpiercer och The Zero Theorem, fotot i Under the Skin och delar av Byzantium. Men inte ens här finns någon experimentlusta, någon djärvhet att tala om. Som tröst flyr jag till KEN RUSSELs tv-filmer från 1960-talet i dvd-boxen Ken Russell at the BBC. Boxen släpptes redan 2008 men flög under min radar tills i sommar. Sex svartvita snabbproduktioner på låg budget 1962–68 vittnar om hur fantasins triumf över begränsningarna. Själv höll Russell sitt porträtt av målaren Henri Douanier Rousseau i Always on a Sunday (1965) som ett av sina bästa verk, en film han inte skulle ändra en enda ruta i.
Häromåret släpptes ett annat av hans bästa verk, den skandalomsusade Djävlarna (1971), på dvd i en fortfarande helt restaurerad version. Varför denna scenografiskt och bildmässigt oerhört välkomponerade film med idel kraftfulla rollprestationer inte även fick en anständig bluray-release är en gåta. På bluray finns däremot den visuellt lika halsbrytande men ojämna Altered States (1980). Manuset baserades på Paddy Chayefskys roman med samma namn, i sin tur byggt på neurofysiologen John C. Lilyls e
xperiment med hallucinogener och sinnesavskärmning i specialbyggda isoleringstankar på 1950- och 60-talen. Här visar Russel inte bara prov på sin talang för bildfyrverkerier, filmen har också nervkittlande thrillerinslag när forskaren Edward Jessup (William Hurt) börjar förlora kontrollen över sig själv i experimenten.
Det mest anmärkningsvärda med Russell är kanske ändå att han aldrig tappade lusten/viljan/förmågan/orken att spränga gränserna för vad som kunde gestaltas på film. Således hamnade han allt som oftast på kant med den borgerliga konvention som kallas god smak. Hans sista uppvisning i konsten att chockera var kortfilmen EIN KITTEN FÜR HITLER (2007) för webbkanalen Comedy Box. Den tillkom efter en vadslagning med programledaren för The Southbank Show, Melvin Bragg, som menade att Russell skulle bli lynchad om filmen visades offentligt. Döm själva.
Sommaren 2014 var förstås inte bara biotajm – alla årstider och varje tid på dygnet är i och för sig biotajm – utan också semester. På Gotland kunde familjen inte undgå att svänga in på Bergmancentret på Fårö. Biblioteket hade en föredömlig sortering bergmaniana, inklusive Vernon Youngs intellektuellt lyteskomiska hatmonografi om Bergman: Cinema Borealis (1971). Snarare än en bok om Bergmans filmer, är det en skräckkatalog om ett Sverige marinerat i alkoholism, självmord och perverst sex – ett resultat av den fruktansvärda jämlikhetssocialism som då rådde. Bergmans filmer är i sammanhanget bara en dokumentation av detta liv i jämmerdalen. Konstigt nog utgavs Youngs bok inte i svensk översättning av Timbro.
Själva utställningen om Bergmans liv och filmer var dock en uppvisning i trist, konservativ museiestetik: några texttavlor på svenska, en monitor där några bakomfilmer om inspelningarna på Fårö rullade, en monitor med filmklipp, ett rum med en del kostymer och scenografiska detaljer från Fanny och Alexander (1982) visades upp. Inträde: 80 spänn/person. Jag tyckte synd om den finska och den franska familj med småbarn som inte ens kunde läsa skyltarna eller förstå filmerna på monitorerna. Rundvandringen tog cirka tio minuter, fem för de icke-svenskspråkiga familjerna. Två dvd-filmer som jag inte kunnat få tag i tidigare hittade jag dock i receptionen: Fårödokument (1969) och Fårödokument 1979. Sevärda om än inte särskilt anmärkningsvärda. Dokumentären var inte Bergmans genre.
Jag har visserligen några nävar filmtitlar kvar från sommaren, men de får anstå tills nästa vecka. Målet är att från och med nu lägga in en blogg så ofta det finns tid och lust. Jag skrev här tidigare att det skulle bli varje vecka, men det kan bli både oftare och mer sällan. Temat kommer att variera: ibland politik, ibland film, ibland något helt annat.
© Michael Tapper 2014. Endast på hemsidan michaeltapper.se 2014-09-01.
