På en promenad längs huvudgatan i Austin, Texas, kommer man förbi delstatens politiska institutioner, universitet och mentalsjukhuset. Åtminstone om man får tro Richard Linklaters kommentarer till SLACKER. I samband med att jag recenserade hans underbara uppväxtberättelse BOYHOOD, släppte Criterion Collection denna genombrottsfilm på bluray med gott om extramaterial, bland annat super-8-långfilmen It’s Impossible to Learn to Plow by Reading Books (1988). Slacker är inspelad 1989 i 16 mm men distribuerades kommersiellt först 1991. Den är ett slags stafettfilm, där vi följer olika personer på en kaotisk rundvandring i staden. Kameran tar rygg på dem till synes helt slumpmässigt. Resultatet är, enligt regissören, en inblick i ett crossoversamhälle, där vi aldrig kan vara säkra på vem det är vi möter: En politiker? En mentalvårdspatient? En student?
Vid ridåfallet står det ändå ganska klart att de två sistnämnda kategorierna dominerar, och de är ibland svåra att skilja åt. I intervjuer vid filmens premiär menade Linklater att dessa till synes slappa existenser på väg mot ingenstans representerade Generation X, som inte aktivt tog avstånd från samhället de föraktar utan bara väljer att inte gör något alls under parollen: ”Withdrawing in disgust is not apathy”, en text på ett kort märkt ”Oblique Strategies”, inspirerat av Brian Enos samling maximer med samma namn. Citatet blev klassiskt när det användes av popgruppen REM i låttexten till ”WHAT’S THE FREQUENCY, KENNETH?”.
Själva strukturen på filmen, med avspänt berättartempo och endast 163 klipp på 100 minuter, ligger i fas med ämnet. Söker man något som tänjer på filmkonstens formspråksgränser, får man leta någon annanstans. Och den som retar sig på den närmast demonstrativa lättjan och de många pseudointellektuella nonsensdiskussionerna – smurfarna som hinduistisk propaganda, till exempel – bör tänka tillbaka på sina egna ungdomsår. Det experimentella ligger enbart i utmaningen av vår förmåga att se filmen som en mosaik, där alla bitarna tillsammans blir ett porträtt av en amerikansk generation på tröskeln till grungevågen. För att få en smak av den absurda ton som genomsyrar filmen kan man ögna igenom titlarna till låtarna som framförs: ”Disturbed Young Man (With a Tan)”, ”Jesus Is Coming Soon (to a Theatre Near You)” eller ”Ventricular Refibulation”.
Kort sagt har man ganska kul i sällskap med filmens ”slackers”. Själva begreppet plockades snart upp av konservativa som ett skällsord – inte helt olikt Jan Björklunds hatbegrepp ”flumskolan” – medan regissören såg det som ett honnörsord. Sett till de många andra filmer som Slacker inspirerade, gav populärkulturen honom rätt. Förutom kända exempel som Kevins Smiths Clerks (1994), fick den sitt kanske mest inspirerade uttryck i den genialt lågkomiska DODGEBALL (2004), och möjligen inspirerade Linklaters användning i finalen av leksakskameran Fisher-Price PixelVision till de tekniska greppen i den experimentella dokumentären LEVIATHAN (2012).
En mer udda slackerinjektion finns i den actionbetonade bergsklättrarfilmen VERTICAL LIMIT (2000), där två ständigt pårökta slappisar går från att vara komiska avbrott i den ödesmättade berättelsen till att bli något slags hjältar. Fast på sedvanligt manér i Hollywoods mittfåra straffas de förstås för sitt omoraliska leverne genom att dö på berget som ska bestigas under filmens räddningsaktion.
Slacker-irriterande är däremot kritikerhyllade Frank (2014), ett lätt förtäckt porträtt av musikern Chris Sivey, alias löshuvudförsedde Frank Sidebottom, och hans Oh Blimey Big Band. Det som ska var något slags obehagshumor i stil med Ricky Gervais pseudodokumentära tv-serie Life’s Too Short (2011–13) är egentligen gammal ohederlig förnedringskomik på den obegåvade slacker-musikern Jons (Domhnall Gleeson) bekostnad. Recensionerna är fyllda av referenser till diverse rockmusiker, vars mentalsjukdom tagits till intäkt för deras genialitet. Det är en banal och löjlig romantisering av konstnären som outsider. Än värre blir det för filmens del eftersom titelfiguren (Michael Fassbender) inte visar upp ett spår av talang. I stället förfaller filmen till en trist freakshow av narcissistiska skitstövlar och knäppa rockvrak.
Filmen blev inte bättre för att den spolierade en lördagskväll framför hemmabion i par med The Medusa Touch (1978), en filmatisering av Peter Van Greenaways roman med samma namn från 1973. Liksom Frank är det en extremt misantropisk berättelse, här om författaren John Morlar 
(Richard Burton), vars telekinetiska krafter har orsakat en lång rad förödande händelser under hans liv: flygolyckor, självmord etcetera. Först förefaller det som om han lider av sina krafter, men snart framkommer det att han vältrar sig i förtjusning över att skicka människor i döden, antingen för att de är kräk eller för att ond, bråd död helt enkelt bara ger honom en maktkick.
Romanen försöker ge händelseförloppet en moralisk dimension genom att göra Morlars psykiater Zonfeld till en överlevare efter Förintelsen, men i filmen är det helt borta. Kvar blir bara en förvirrad story om irrationella krafter med en skrattretande final i en katedral (Westminister Abbey, uselt spelad av Bristol Cathedral) som kollapsar över delar av den brittiska överklassen. Hade filmen haft en molekyl socialt perspektiv på huvudpersonens maniska hat mot allt och alla, kunde man möjligen ha begripit slutet. Nu begriper man ingenting. Kuriöst är också att filmen lanserades med Burton som affischnamn trots att han bara dyker bara upp i kortare återblickar.
Efter en sådan nedstigning i misantropins dummaste krets får man greppa efter nödutrustningen för mental hälsa: Looney Tunes. Warner Bros. har hittills släppt tre blurayboxar kallade Looney Tunes Platinum Collection med ett femtiotal filmer plus bonusmaterial i vardera boxen, och även om det mesta funnits tillgängligt på dvd tidigare finns det guldkorn att hämta. Som en samling av Tex Averys bästa filmer för MGM i box två: Red Hot Riding Hood, Swing Shift Cinderella, krigspropagandan Blitz Wolf med flera. Boxarna uppmärksammar också en rad figurer som har befunnit sig i utkanten av rampljuset på stjärnfigurer som Daffy Duck, Bugs Bunny (Snurre Sprätt), Elmer Fudd (Helmer Mudd), Porky Pig (Pelle Pigg) katten Sylvester och burfågeln Tweety (Pip).
En är den fruktansvärde revolvermannen Nasty Canasta, som är både Daffys och Bugs motståndare när de hamnar i vilda västern. En annan är Cecil Turtle, som förstås är Bugs rival i en rad filmer som anspelar på Aisopos klassiska fabel Sköldpaddan och haren. Franske förförarskunken Pépé le Pew, snabblöpande Mexiko-musen Speedy Gonzales, gamen Beaky Buzzard, machotuppen Foghorn Leghorn, häxan Hazel och den lustdestruktive Tasmanian Devil är några andra man samlar i egna avdelningar. Fattas gör den råbarkade guldgrävaren Yosemite Sam, kanske för att han är med i så många filmer.
Min favorit är den nördige och lätt storhetsvansinnige utomjordingen Marvin the Martian med hunden K-9. Chuck Jones skapade honom för en rad filmer inspirerade av efterkrigstidens guldålder för science fiction. Marvin började sitt liv 1948 som Commander X-2 i tvekamp mot Bugs i Haredevil Hare, men blev kanske mest känd i Daffy-filmerna om Duck Dodgers, en parodi på seriefiguren Buck Rogers. Återkommande är hans försök att förinta jorden med supervapnet Illudium Q-36 Explosive Space Modulator, som mest liknar en dynamitgubbe. Marvins motiv är att jorden skymmer sikten mot Venus.
I förra bloggen om film tog jag upp blurayboxen The Vincent Price Collection. Den 21 oktober får den en uppföljare i en box med filmerna House on Haunted Hill (1958), The Return of the Fly (1959), The Comedy of Terrors (1962), The Raven (1963), The Last Man on Earth (1963), Tomb of Ligeia (1963) och Dr. Phibes Rises Again (1972). Mer filmbloggeri om någon vecka eller så.
© Michael Tapper, 2014