Ingenting går som man tänkt sig, så inte heller tiden. I stället för tätare och kortare uppdateringar serveras därför ännu en blogg med filmtitlar som gästat hemmabion sedan förra bloggen. Bättring lovas.
Chasing Ice (2012, Dogwoof) är en dokumentär om National Geographic-fotografen James Balogs arbete 2005–10 för att med ett stort antal datorstyrda kameror med uppsikt över glaciärer i Alaska, på Grönland och på Island dokumentera klimateffekten. Efter första året upptäcker man fel på flera av kamerorna och tvingas bygga om dem. Därefter tycks tekniken fungera perfekt. Resultatet är däremot nedslående då avsmältningen går betydligt fortare än beräknat. Flera av kamerorna tvingas man justera eller flytta för att de ska kunna fånga glaciärernas dramatiska tillbakagång.
Som väntat i en film om en fotografs arbete är fotot slående vackert, för att inte säga hisnande när man klättra upp och ner för höga isväggar eller fångar fantastiska isformationer bildade av väder och vind. I en scen vill Balog fotografera ner i ett stort svart hål, där tonvis med vatten forsar djupt ner för att ytterligare underminera glaciären. Han ålar sig fram mot avgrunden med livet som insats, och scenen får en oväntad thrillerskruvning.
Men det är förstås som dokumentation av de dramatiska klimatförändringarna under senare år som den har sitt största värde. I extramaterialet följer vi filmteamet till Sundancefestivalen. Där frågar man publiken om de ändrat inställningen till klimatfrågan efter filmen, och en förbluffande stor andel räcker upp händerna. Ungefär lika många kan också tänka sig att visa filmen för någon klimatskeptiker. Chasing Ice är också slående effektiv just därför att den låter budskapet förmedlas via bilderna, inte någon agitationsröst eller mängder av diagram. Den som vill veta mer om filmen och miljöarbetet som behövs för att bromsa den pågående katastrofen kan gå till CHASING ICEs HEMSIDA.
Brandon Cronenberg, son till David C., slog igenom 2012 med den skräckliga science fiction-thrillern Antiviral (Rhombus Media), om en nära framtid där kändiskulten nått så hysteriska höjder att folk äter kött odlat på cellodlingar från celebriteter och injicerar deras virus för att komma dem närmare. Det är en film berättad med en kliniskt kall och hård blick som påminner om både fadern och Stanley Kubrick. Kameran väjer varken för närgångna bilder på nålar som tränger genom hud eller på människor i både fysisk och psykisk förnedring. Effekten blir inte så mycket spänning och skräck som obehag och just äckel.
Men jag inte bli annat än fascinerad av en så genomtänkt och konsekvent konstnärlig vision, parad med ett proffsigt handlag ovanligt för en regidebut. God hjälp har Cronenberg junior från huvudrollsinnehavarna, Caleb Landry Jones (X-Men: First Class), med alabastervit och spröd kropp som svär mot den våldsamma intensiteten i utspelet, och Sarah Gadon (Cosmopolis) som modern sagoprinsessa i väntan på att någon bryter förtrollningen/sjukdomen som hon är fången i. De sekonderas av den alltid njutbare veteranen Malcolm McDowell. Enligt IMDb och andra källor har regissören ännu tre år efter debuten ingen ny film under produktion. Lite trist med tanke på kvaliteterna i Antiviral.
Shane Carruth slog igenom för tio år sedan med den smarta ultralågbudgetfilmen (7 000 dollar) Primer, som handlar om två uppfinnare som av en slump tillverkar en tidsmaskin i den enes garage och börjar ett komplicerat samspel med sina egna jag i olika ögonblick i tiden. Den vann en rad festivalpriser, bland annat det stora jurypriset på Sundance Film Festival. Hans andra film, Upstream Color (2013, New Video), är en berättelse i gränslandet mellan dröm och verklighet. Handlingen tecknar livscykeln för en hallucinationsframkallande parasit som vandrar mellan gris, människa och orkidé och som får två älskande att förenas i en gemensam psykos.
Men egentligen är filmen mer lik en sensorisk symfoni av bild- och ljudintryck som försätter åskådaren i huvudpersonernas tillstånd. En nyckel till filmen är de meningar som Kris (Amy Seimetz) rabblar från Henry David Thoreaus roman Walden (1854), där författaren söker stora livsupplevelser i det som vanligtvis ses som vardagligt och trivialt. Liksom Primer är Upstream Color ingen film för dem som nöjer sig med de vanliga berättarkonventionerna utan som längtat efter en modern experimentfilm i det längre formatet (90 minuter).
Än mer kaotiskt är det mentala landskapet i James Tobacks dokumentär Tyson (2008, Revolver Entertainment), där titelpersonen själv får berätta sitt livs historia. Det är en film som kan få den mest hårdkokta cyniker att gråta. För även om berättelsen är Tysons version, så väjer den varken för hans kriminalitet, psykiska problem, knarkmissbruk, övergrepp eller labila temperament. Inte oväntat börjar den i en hård uppväxt med knark, prostitution och gängkriminalitet i Bedford-Stuyvesant, New York City. Han berättar om mobbing som blev så outhärdlig att han såg våld som sin enda utväg. Rädslan och mindervärdeskänslorna vändes till drivkrafter för våld och kriminalitet.
Räddningen blev mötet med den legendariske boxningstränaren Cus D’Amato, som inte bara slipade Tysons råa brutalitet till en effektiv boxningsteknik utan också blev hans fadersfigur. De flesta matcherna vann Tyson på knockout i första ronden. Hans framgång byggde på intensiv attack från första sekunden till matchvinst, oftast redan i rond 1. Montagen från matcherna är överväldigande, och många av hans motståndare ser rädda ut redan när de går upp i ringen. I efterhand har dock många menat att Tyson överlag mötte ganska dåligt motstånd eftersom kvaliteten på tungviktsboxningen var usel. Och någon elegant tekniker i stil med Muhammed Ali var Tyson sannerligen inte.
Huvudsakligen är filmen emellertid intresserad av Tyson människa, och det är en kanske lätt förståndshandikappad, psykiskt skör, och kärlekstörstande liten pojke instängd i ett muskelberg av raseri vi möter. Genom sin världsmästartitel hamnade han i en absurd kändiscirkus med orgiastiska fester och blodsugande parasiter som ville åt hans stålar och glansen från kändisskapet. Eftersom D’Amato dog just vid genombrottet fanns det ingen som kunde hålla en beskyddande hand över den självdestruktiva spiral som Tyson sögs in i. Talande nog nämner han inte någon av sina föräldrar. Inte ens i en bisats. I stället blir han ett offer för krassa exploatörer som boxningspromotorn Don King, en person Tyson inte har tillräckligt med svordomar att beskriva sin avsky för.
Toback berättar filmen konventionellt utom under intervjuerna i Tysons hem, som han ibland fragmenterar i en rad omotiverade klipp och split-screenbilder som också mixar flera överlappande repliker till en svårtydbar soppa. Ibland fungerar det, men då handlar det om tankar – tvångstankar eller mantran – som surrar i Tysons huvud. Den som följt Tobacks karriär känner igen greppet från hans andra filmer vid den här tiden, som When Will I Be Loved (2004). Som helhet är Tyson ändå en högst sevärd och gripande film om en amerikansk tragedi.
På svenska biografer har det just varit premiär för en nyinspelning av James Tobacks debut som manusförfattare, den självbiografiska The Gambler (1974, Paramount), i regi av Karel Reisz. Likheterna till Tysons självförbrännande livsstil är slående, om än huvudpersonen här är mer av ett självmedvetet coolposerande machosvin (den spelmissbrukande litteraturlektorn Axel Freed, spelad av James Caan) som tror han inkarnerar en kvinnlig kåtdröm. Filmen räddas dock av lysande birollsinsatser från bland andra Jacqueline Brooks som Freeds tuffa men beskyddande mamma, Paul Sorvino som sympatiske gangstern Hips och James Woods som arrogant banktjänsteman. Antonio Fargas spelar hallick för femtioelfte gången i en sjuttiotalsfilm, och Lauren Hutton har filmens mest otacksamma roll som Freeds masochistiska dörrmatta och madrass. Storyn får dock ett passande slut, där huvudpersonen söker botgöring genom våld och får en kniv i nyllet som belöning. Att döma av synopsis på 2014 års upplaga har man här skippat denna blodiga final för ett konventionellt happy end. Gäsp.
I gangstermiljö utspelar sig (förstås) också Seijun Suzukis genombrottsfilm Youth of the Beast (1963, Eureka!), ett första försök till den serietidningsstilisering med pastellfärger, omsorgsfullt koreograferade våldsutbrott och visuella excesser som han vidareutvecklade i senare filmer som Tokyo Drifter (1966) och Branded to Kill (1967). Premisserna om en amoralisk gangster som spelar ut två yakuzagäng mot varandra liknar Akira Kurosawas samurajfilm Yojimbo (1961) men har dessvärre en huvudperson som inte riktigt kan bära den hårdkokta huvudrollen. Redan hans barnsliga ansikte dominerat av två enorma kinder som liknar jordekorrars kindpåsar spolierar intrycket av en slipad psykopat i stånd till vad som helst. Mest liknar han en ledsen liten grabb i trängande behov av en glass. Rekommenderas endast för fans Suzuki och av ett tidigt sextiotal i sagoversion.
John Carpenter är en återkommande bekantskap i bloggen, och det beror dels på att han trots en högst blandad kvalitet i filmografin tillhör mina favoriter, dels att han fått förnyad aktualitet som förebild för regissörer som James De Monaco (Purge-filmerna) och Jim Mickle (Cold in July). Min första filmuppsats handlade om Halloween (1978) och min andra om Assault on Precinct 13 (1976, Scream Factory). Titeln är faktiskt missvisande eftersom huvudpersonen, nyutexaminerade polisen Ethan Bishop (Austin Stoker), anvisas att över natten bevaka den nerlagda polisstationen i ”Precinct 9, Division 13”.
Carpenters manus till denna korsning mellan Howard Hawks västernfilm Rio Bravo (1959) och George Romeros kultskräckis Night of the Living Dead (1968) hette ”The Anderson Alamo” och regissören förslog även ”The Siege” som möjlig titel. Men finansiären J. Stein Kaplan tyckte att ”Precinct 13” lät mer olycksbådande och säljande. Logiken var i sammanhanget helt ovidkommande, och det gäller också för mycket i filmens serietidningsinspirerade handling: Ett gäng unga kriminella/revolutionärer/terrorister/monster gör en självmordsattack mot en rivningsfärdig polisstation med en nybakad polis, några sekreterare och en fångtransport som råkat hamna där just vid belägringen.
I en kort prolog och i upptakten till belägringen tecknas bilden av USA som en totalitär polisstat, särskilt som man på nyheterna medvetet vinklar polisens massaker på några medlemmar i ungdomsgänget i öppningsscenen till en ”shootout”. Därefter vänder filmer emellertid sympatierna genom en omsorgsfull demonisering av gänget som blodtörstiga psykopater, under av en Che Guevara-liknande ledare. Mot slutet har de blivit till helt avhumaniserade måltavlor för polisstationens (läs: nationens) försvarare, en etniskt och könsmässigt blandad grupp av ordinära jobbare helt i Hawks anda. Att kalla filmen för en reaktionär önskemardröm är knappast någon överdrift, och kvaliteterna ligger helt på den formella sidan.
Filmens välkomponerade vidfilmsbilder i 2,35:1-formatet, den exakta klippningen (av John T. Chance, en pseudonym för Carpenter själv hämtad från John Waynes huvudroll i Rio Bravo) som tajmas med regissörens minimalistiska synthesizermusik är en hantverksmässig triumf. Här finns mallen för Carpenters konstnärliga profil i färdig form, en finslipad actionform med närmre släktskap till Don Siegel än Howard Hawks. Vid USA-premiären 1976 fick dock filmen ett blandat mottagande och blev en kommersiell flopp.
Först efter ett bejublat mottagande vid London Film Festival 1977 vände den amerikanska kritikerkåren och publiken. En bidragande orsak var säkert genombrottet det året för blockbusterfilmer som Star Wars, där scenariot med amerikanska dygder som återupprättades i fantasivärldar ersatte efterkrigstidens samhällskritik och realism. Liksom Escape from New York (1981) passade Assault on Precinct 13 också in i trenden med actionfilmer placerade i urbana ödelandskap eller framtida världar efter en social kollaps och/eller ekologiskt haveri (The Warriors, Mad Max, Le Dernier Combat med flera) i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet.
Actionkollegan Andrew Davis har en lång meritlista av trist strunt som Steven Seagal-rullen Under Siege, men i ett par filmer lyckas han hitta både skådespelare och en story som visar hans bästa sidor. The Package (1989, Kino Lorber) är ett kallakrigsdrama om kalla krigets upplösning under glasnost/perestrojka-åren 1985–91. Den visar tidens oro för att grupper inom elitskikten på båda sidorna av Järnridån skulle kunna utnyttja sina maktställningar och färdigheter för att styra den politiska utvecklingen. Underofficeren Johnny Gallagher (Gene Hackman) och lönnmördaren Thomas Boyette (Tommy Lee Jones) är bondoffren i ett attentatsförsök mot Gorbatjov under dennes statsbesök i USA. Storyn och dramaturgin är allt annat än nya, men Davis berättar med föredömlig ekonomi, humanism och tajt klippning som lyfter en annars förutsägbar film. Ett uppfriskande inslag är också att Gallagher anlitar sin ex-fru och betydligt högre rankade officerskollega Eileens (Joanna Cassidy) hjälp för att undkomma militärens underrättelsetjänst och stoppa attentatet.
Sebastián Cordero är en ecuadoriansk regissör som gått från socialrealism i debuten Ratas, Ratones, Rateros (1999) till science fiction i den engelskspråkiga Europa Report (2013, Magnet). Trots att filmen gjordes på låg budget är inramningen till rymdexpeditionen till Jupiters ismåne, Europa, riktigt övertygande. Förebilden till interiören hämtades från internationella rymdstationen ISS, och tyngdlöshetsscenerna gjordes med vajrar. Skådespelarna är en internationell blandning, med bland andra sydafrikanen Sharlto Copley och svenske Michael Nyquist i två av huvudrollerna. Filmen har fått bra – i några tidningar lysande – kritik. Men trots hyfsade rollprestationer, tekniskt acceptabla effekter och en kort speltid på 90 minuter är den en tunn och seg historia byggd på det numera slitna berättargreppet med upphittat material från en förlorad expedition. Upplösningen med ett tentakeldjur utrustad med bioluminiscens som attackerar är ett fantasilöst grepp i genren som går tillbaka till 1950-talet.
Rowan Joffés (son till Roland J.) thriller Before I Go to Sleep (2014, Studio Canal) är en annan film som ser bra ut på papperet men som både blir seg och långsökt i takt med att ridåfallet närmar sig. Byggd på S.J. Watsons bästsäljare berättar den en story som i mycket påminner om Christopher Nolans Memento (2000). Nicole Kidman spelar Christine Lucas en fyrtioårig kvinna som vaknar upp varje morgon utan att minnas vem eller var hon är. Vid hennes sida finns en man (Colin Firth) som säger sig vara hennes make Bob.
Av en slump har hon kommit i kontakt med neurologen Dr. Nasch (Mark Strong), som utrustat henne med en kamera som hon kan använda som dagbok och för att uppdatera sig om vem hon är. Följaktligen ringer han varje morgon för att påminna henne om kameran och berätta om deras läkare-patient-relation. Kontakten är på Naschs uppmaning hemlig, och snart förstår vi att detta besynnerliga arrangemang är en nödvändig premiss för att storyn ska fungera snarare än motiverat av den psykiatriska behandlingen. Givetvis är inget vad det synes att vara, men varken filmens stora avslöjande av hur allt egentligen ligger till eller vägen dit är särskilt spännande. Kanske fungerade berättelsen bättre i romanform.
Timothy ”Speed” Levitch är sightseeingguiden från New York som blev en kultfigur genom Bennet Millers svartvita dokumentär The Cruise (1998, Lions Gate). Filmen skildrar hans ibland inspirerade, ibland knasiga, ibland både inspirerade och knasiga svada som guide på turistbussarna i The Big Apple. Detaljkunskaperna om storstaden är det inget fel på, men hans svårighet att sålla mellan väsentligheter och struntdetaljer gör att hans motormunsvada ibland blir direkt påfrestande, särskilt som han har en manierad satsmelodi och pipig röst. Mellan åkturerna följer vi honom runt i staden, där han har en bokstavligen intim, stundom direkt sexuell relation till broar och byggnader.
Vi får också reda på hans påvra levnadsförhållanden med en osäker och lågbetald anställning som gör att hans kläder är en samling trasor och som tvingar honom att sova hos vänner. Filmen vann en rad festivalpriser och gjorde Levitch känd. Han är numera en eftersökt gästartist i filmer och tv-serier och har publicerat flera böcker. Enligt uppgift är han sedan några år bosatt i Kansas City, där han startat om karriären som sightseeingguide, en närmast omöjlig tanke när man i The Cruise ser honom i erotisk extas över sin kära hemstad på Brooklyn Bridge.
© Michael Tapper 2015. Endast på hemsidan michaeltapper.se 2015-01-18.