Dokumentären German Concentration Camp Factual Survey (1945) producerades av det brittiska informationsministeriets filmavdelning under ledning av Sidney Bernstein. Syftet var dels att använda materialet som en del av åklagarens underlag vid krigsrättegångarna i Nürnberg, dels använda som upplysningsfilm för den tyska befolkningen vid återuppbyggnaden av landet. Under arbetets gång konsulterade Bernstein sin vän Alfred Hitchcock, som bland annat instruerade filmteamen som arbetade i koncentrationslägren under våren 1945 att använda långa tagningar och panoreringar i stället för klippning så att det inte kunde råda några tvivel om bildernas autenticitet.
Produktionen drog emellertid ut på tiden och lades slutligen ner i augusti 1945. Anledningen var att kalla kriget började torna upp sig, och den brittisk-amerikanska alliansen ville inte alienera den tyska befolkning som man nu sökte som bundsförvant mot Sovjetunionen. Tvärtom hade man runt om i Europa börjat rekrytera nazister och deras medlöpare för att bekämpa kommunistiska och socialistiska rörelser.
I Grekland beväpnade britterna därför inhemska fascister att bekämpa de kommunistiska partisaner som krigat mot de nazityska ockupationsstyrkorna och som vunnit så pass stor popularitet att de hotade ta makten vid krigsslutet. Och Italien blev det första testet på det nybildade CIA:s förmåga att med en omfattande skräck- hatkampanj mot kommunistpartiet påverka valresultatet till kristdemokraternas fördel. Nazister och fascister inkorporerades dessutom i flera av de NATO-finansierade så kallade Stay Behind-specialstyrkorna som i olika europeiska länder skulle utgöra den sista försvarslinjen vid händelse av ett tredje världskrig mot Sovjetunionen. Dessa styrkor blev basen för den högerextrema terrorism som blommade upp under 1960-talet i framförallt Italien, och sannolikt har de också utgjort kärnan i återuppståndelsen av en rad nazistiska och fascistiska rörelser i Europa mot slutet av 1900-talet.
Delar av German Concentration Camp Factual Survey användes i krigsrättegångarna, bland annat mot Bergen-Belsen-chefen Josef Kramer, som avrättades, och delar klipptes om till andra och kortare propagandafilmer för hemmafronten, bland annat Death Mills (1945) av Hanus Burger och Billy Wilder. Den samlade råfilmen på några hundra timmar från koncentrationslägren donerades 1952 till Imperial War Museum i London, och först 2014 plockades det fram igen. Med hjälp av manus och klippningsinstruktioner färdigställdes German Concentration Camp Factual Survey först 2014, och som en dokumentation Bernsteins projekt gjorde antropologen Andre Singer filmen Night Will Fall (2014, BFI).
Night Will Fall är alltså inte samma film som German Concentration Camp Factual Survey, utan en film om filmen. Den har visserligen visats på SVT, men dvd-utgåvan är värd att inhandla på grund av sitt rikliga extramaterial, bland annat Burger & Wilders Death Mills, klipp från krigsrättegångar och utmärkta intervjuer med överlevare, soldater och historiker. Bilderna från lägren har inte förlorat något av sin kraft, och intervjuerna kompletterar dem bra. Men vi får likväl bara se tolv minuter av den drygt 70 minuter långa German Concentration Camp Factual Survey. Varför inte inkludera originalet, som tydligen bara ska få begränsad distribution? Vad är anledningen? Kanske kommer den i en senare dvd-utgåva, men efter att ha sett Night Will Fall infinner sig likväl känslan av att ”bara” ha sett extramaterialet. Hur bra det än är.
Tia Lessin och Carl Deal har tidigare arbetat som producenter för Michael Moore men har nu själva satt sig i registolen till dokumentären Citizen Koch (2013, MPI Media). Filmen handlar om mångmiljardärerna David H. och Charles G. Kochs sponsring av Tepartyrörelsens kandidater inom Republikanerna, vilket alienerat många av partiets kärnväljare. Vi får bland annat se hur bröderna Kochs kandidater triumferar i olika delstatsval – Scott Walker i Wisconsin-valet 2010, till exempel – och sedan förses med färdigskrivna propositioner till lagar som sänker löner, försämrar arbetsvillkoren och underminerar fackföreningarna för offentliganställda löntagare. Syftet är förstås att krossa den lilla rest av arbetarrörelse som fortfarande existerar i USA.
I ett större perspektiv handlar det förstås om vad som händer med demokratin om kandidater och val kan köpas för pengar. Hur skulle världen se ut om storfinansen dikterade demokratins villkor? Och det är förstås ett ämne som inte bara berör USA utan hela världen. I Sverige har vi, som bekant, haft en uppslitande diskussion om att offentliggöra finansiärerna bakom valkampanjfonder, något som inte minst Moderaterna satt sig emot. I Citizen Koch får vi se hur ett utslag i den konservativt dominerade Högsta Domstolen gör det möjligt för bröderna Koch att gömma sina namn bakom en rad stiftelser och så kallade Super-PACs som inte har några begränsningar av bidragssummorna. Följaktligen är det deras kandidater, hjälpta av hundratals miljoner dollar i kampanjpengar, som kommer att sopa mattan med motståndarna i Republikanernas primärval 2016.
Vinner man presidentvalet väntar Koch-bröderna, liksom efter Wisconsin-valet, i kulisserna med en lång rad lagförslag och politiska reformer. Ett smakprov på det som kan bli aktuellt får man om man granskar Koch-brödernas sponsring av tankesmedjor, som inte bara sprider den sedvanliga nyliberala propagandan utan också aktivt motarbetar bland annat socialförsäkringssystemet, Obamacare och miljöreformer mot växthuseffekten. Det här är alltså en nyliberal och rent av libertariansk dagordning. Och den sammanväxt av stat och kapital som väntar om bröderna Kochs köpta kandidater vinner skulle bli identiskt med det oligarkiska system som finns i Ryssland under Putin.
Ironiskt nog stoppades delfinansieringen av Citizen Koch från amerikanska public service-tv-bolaget Public Broadcasting Services (PBS) dotterföretag ITVS efter påtryckningar från kanalens största sponsorer – gissa vilka? Produktionen räddades dock av en Kickstarter-kampanj och blev en av 2014 års festivalfavoriter i USA. En rysare och en varningsklocka som visar att inte bara välfärdssystemen och miljöreformerna hotas utan hela den moraliska och juridiska grunden för demokratin, om än aldrig så bristfällig.
Kihachi Okamotos The Sword of Doom (1966, Criterion Collection), efter Kaizan Nakasatos roman Daibosatsu toge (Det stora Bodhisattvapasset) har filmatiserats tre gånger tidigare, 1935, 1957 och 1960. Handlingen utspelar sig under första halvan av 1860-talet, då Japan stod på tröskeln till Mejierans våldsamma sociala och ekonomiska förändring från feodalism till kapitalism 1868–1912. Liksom i Akira Kurosawas Yojimbo (1961) anar man att filmens två huvudmotståndare, den amoraliske samurajen Ryunosuke Tsukue (Tatsuya Nakadai) och den traditionelle mästaren Toranosuke Shimada (Toshiro Mifune), är en allegori över kollisionen mellan det nya och det gamla Japan.
Likt många av sina japanska kollegor har Okamoto ett konstnärligt öga när det gäller bildkompositioner och fäktningskoreografi. Värre är det med själva berättelsen, som är osammanhängande och kan reduceras till en serie blodiga bataljer med några pauser där vi ser den oförklarligt onde Ryunosuke supa med glasartad blick i kyffet han delar med en bitter kvinna som han gjort på smällen. Inte heller mästaren Shimada lär vi känna mer än diffust, och filmen förnekar oss lite snöpligt den slutstrid mellan de två som den tycks bygga upp förväntningarna till. I stället fryses bilden mitt i ännu en av Ryunosukes masslakter, fast en där han ser ut att själv ha blivit dödligt sårad. Närmare än så här kommer nog samurajfilmen inte den berömda sammanfattningen av spaghettivästerngenren: Ingen handling, bara dödande.
John Huston har fler klassiker på sitt samvete än många av sina kollegor – Riddarfalken från Malta (The Maltese Falcon, 1941), Sierra Madres skatt (The Treasure of the Sierra Madre, 1948), Asfaltdjungel (The Asphalt Jungle, 1950) och åtskilliga andra – och även lättviktigare filmer som Afrikas drottning (The African Queen, 1952) är njutbara. Ett av hans älsklingsprojekt var Mannen som ville bli kung (The Man Who Would Be King, 1975; Warner Bros.), efter Rudyard Kiplings äventyrsnovell. Själv såg jag denna kritiker- och publiksuccé på bio, men hade fyrtio år senare alldeles glömt bort den när jag läste att Steven Spielberg använt Hustons film som förebild till Jakten på den försvunna skatten (Raiders of the Lost Ark, 1981).
Dessvärre tålde förebilden inte att ses om. För medan de rent koloniala aspekterna av storyn är oförminskade i filmatiseringen – de rasistiska stereotyperna och den underförstått naturliga överhögheten hos de vita som rättfärdigar våld, plundring och allmän skitstövlighet – hade tidens tand allvarligt gnagt på äventyrets underhållningsvärde. På omslaget citeras Roger Eberts omdöme om filmen som ”swashbuckling adventure in the hands of a master”, men av fäktningsdueller ser vi inte mycket, och när det blåser till strid hanteras inslagen med förbluffande valhänthet. Ofta är äventyren striderna över just som det håller på att bli spännande. Inte heller slår det några gnistor mellan Sean Connery & Michael Caine som de bromantiska medelålders buspojkarna. De är helt enkelt inte roliga och får nöja sig med att själva skratta tomt och ansträngt åt sina lama skämt. Synd på ett annars rasande vackert filmfoto i utmärkt blurayöverföring.
© Michael Tapper 2015. Endast för hemsidan michaeltapper.se 2015-02-15.