Det har i flera år cirkulerat ett rykte om att Steve McQueen (12 Years a Slave) planerar att göra en långfilm om den nigerianske musikern och politiske aktivisten Fela Kuti (1938–97). Att döma av Alex Gibney’s dokumentär Finding Fela (2014, Dogwoof) skulle det bli en komplicerad historia. Genom hela filmens snitslade bana av intervjuer blandade med arkivmaterial märks Gibneys frustrationer över den svårfångade personen. Fela Kuti föddes in i en bildad och privilegierad nigeriansk familj, där mamman var en feministisk aktivist, pappan protestantisk präst och hans två bröder blev framstående läkare. Också Fela skickades till England för medicinstudier men valde snart bort studierna för att hänga på Londons fashionabla jazzklubbar. Mycket av den banbrytande musiken han hörde där – jazz, soul, rock, funk – tog han med sig hem för att mixa med Västafrikas populärmusik. Resultatet blev AfroBeat.
I det från kolonialismen nyss frigjorda Nigeria blev hans musik en plattform för politisk agitation om panafrikanism, socialism och det Fela Kuti uppfattade som en ursprunglig och därför sund nigeriansk livsstil, byggd på bland annat polygami och andetro. Hans arena hette Afrika Shrine och låg några hundra meter upp på gatan i Lagos där han hade sitt hus, kallat Kalakuta Republic, som han utropat till en självständig stat. Från hemmet till konsertlokalen marscherade Fela Kuti åren 1971–77 nästan varje dag i veckan tillsammans med sina bandmedlemmar i Africa ’70 och tusentals entusiastiska supportrar. Efter att militären 1977 attackerat Kalakuta Republic och förstört Afrika Shrine flyttade han konserterna tvärs över gatan till Crossroads Hotel.
Trots många avhopp från Africa ’70, två krävande valkampanjer under 1980-talet för att försöka få Fela Kuti vald till president och Kutis 20 månader långa, politiskt motiverade fängelsevistelse 1984–85 levde bandet vidare i nya skepnader fram till att sångaren, multiinstrumentalisten och låtskrivare drog sig tillbaka 1993. Decenniet innan hans död dalade populariteten något, men hans död i aids blev en världsnyhet och miljoner fans kantade gatorna i Lagos under hans likfärd till gravplatsen. Sedan dess har intresset för hans musik bara ökat, något som märks genom att Gibneys porträtt av Fela Kuti ramas in av scener från repetitionerna 2012 på Broadwaymusikalen Fela!
Det springande problemet är inte att det saknas fakta om Fela Kuti, utan att det ur detta överflöd är svårt att vaska fram en sammanhängande bild. Han sånger är ofta politiskt radikala krav på demokrati och social utjämning, men hans metaforer djupt personliga och i många fall obskyra. Andra låtar, som ”Mattress”, är brutalt sexistiska, och hans flirt med det han såg som traditionen verkar mest motiverad av att den passade för hans utsvävande playboyliv med knark och sex. Men det skiljer egentligen inte honom från samtida rockidoler som Bob Marley.
Avgörande var i stället att hans låtar var tjugoplus minuter långa och komplexa kompositioner som inte kunde reduceras och strömlinjeformas till treminutershits av de stora skivbolagen. Med en buskablyghet typisk för Fela Kuti jämförde han sig i det avseendet med Bach och Beethoven. Låtformatet gjorde dock att han aldrig fick något internationellt genombrott utanför Västafrika.
Tyvärr hittar Gibneys film, trots det ambitiösa upplägget och två timmars speltid, knappt mer än en skiss av personen eller kulturfenomenet Fela Kuti. I stället för att förstå honom i en större politisk och kulturell kontext sönderfaller filmen i en rad episoder upphängda på en smal biografisk tråd. Filmupplevelsen blir som att lyssna till en av Kutis låtar och höra utkasten till åtminstone tio hits, men där bara ett fåtal vidareutvecklas medan alla andra bara glöms bort på vägen. I båda fallen får man en känsla av att det både är för kort och för långt samtidigt.
The Raid 1 & 2 (2011 & 2014, Momentum Pictures), även kända som The Raid: Redemption (originaltitel: Serbuan Maut) och The Raid: Berandal (berandal = skurk), är något så ovanligt som en indonesisk världssuccé, om än regissören är en walesare: Gareth Evans. Enligt denne var filmen en fortsättning på hans spelfilm Merantau (2009), som kretsar kring landets kampsport, pencak silat. Vid premiären på The Raid växlade man anklagelser om plagiering med producenterna till den brittiska rebooten av Judge Dredd (2012), som har en identisk handling, men vem som egentligen stal av vem är ännu oklart.
Huvudrollsinnehavaren i Merantau, Iko Uwais, blev hursomhelst också stjärnan i The Raid, en till handlingen högst simpel historia om hur 20 specialtränade elitpoliser utkämpar ett blodigt slag mot en ökänd gangsterliga med högkvarter i ett 30 våningar högt hus. Ännu simplare blir den av det faktum att ett samtal till polishögkvarteret från någon mobiltelefon hade löst handlingens alla svårigheter. Slutet kompliceras något av att ett befäl avslöjas som korrupt, och trots de till synes fridfulla slutbilderna på de få poliser som överlever och lyckas ta sig ut tar The Raid 2 vid där ettan slutar med en ännu längre holmgång på två och en halv timme, nu mellan olika gangstergäng, korrumperade snutar och undercoversnutar. Vem som är fiende eller vän förblir länge oklart, och även vid slutet hänger flera frågetecken kvar outrätade.
Som framgår av det summariska referatet är filmernas tillgång inte intrikat thrillersnickeri, begåvad dialog eller sammansatta rollskildringar, även om tvåan har en något snårigare intrig där vi aldrig kan vara säkra på vem som är fiende eller vän. Redan menyerna är förvillande lika ett generiskt first-person-shooter-spel, och handlingen i åtminstone ettan är detsamma fast på autopilot och med en serie häpnadsväckande pencak silat-uppvisningar som ögongodis. Gareth Williams är kanske inte någon mästare i manusförfattande, men han förstår åtminstone vikten av att hålla tillbaka run-and-gun-impulsen med sjösjuk, närgången handkamera och amfetaminpåtänd klippning.
I stället har han gått tillbaka till klassisk Hong Kong-action – tänk: Bruce Lee-filmerna på 1970-talet – för att fånga kampsportens rörelsemönster och finesser i helbild. Och plötsligt får närstriderna en helt annan och vassare dynamik än det mesta i genren. Hoppas innerligt att andra regissörer i actiongenren tar intryck av denna undervisning i hur våldsbaletter ska koreograferas och filmas. Fast med mer substans än den här långa räckan av drabbningar, som trots all elegans och mästerskap blir väl monoton i längden. The Raid 3 får premiär 2016 och en hollywoodremake är förstås på gång.
Den australiske regissören David Michôds internationella succé 2010 med gangsterdramat Animal Kingdom (Optimum Home) gjorde att flera av skådespelarna i filmen men också regissören-manusförfattaren fick Hollywoods ögon på sig. Efter flera och frustrerande förhandlingar i drömfabriken återvände Michôd hem för att göra ännu en kriminalfilm i lågbudgetformatet: The Rover (2014, EOne). Den utspelas i en vagt definierad och dystopisk framtid någonstans på den australiska landsbygden. Storyn är en avskalad konstruktion som regissören gärna jämför med 1950-talets hämnarvästernfilmer, men på grund av att filmen kretsar kring våldsamma uppgörelser kring jakten på en bil har många sett den som nära besläktad med George Millers Mad Max-filmer.
Själv ser jag snarare den som en variant på 1970-talets vigilantefilmer av Death Wish-typ, en nihilistisk hyllning till misantropi med socialdarwinistisk nävrätt. Liksom dessa filmer, handlar The Rover om ett brott som utlöser en brutal holmgång av huvudpersonen. Hans brutalitet kan till en början förefalla omåttlig och sadistisk, men till filmens mordiskt ultrakonservativa morallektion hör att vi ska förstå den som motiverad av en grym, hård värld full av motbjudande och blodtörstiga halvmänniskor – gärna med ett udda och deformerat yttre. Fåtalet komplikationer på vägen från stölden av huvudpersonens bil till hans våldsamma slutuppgörelse med förövarna – en läkare som utför behandlingar gratis, till exempel – tillåts inte komplicera förloppet eller bryta genom huden på de lövtunna psykologiska porträtten.
Filmens största tillgång är två utmärkta skådespelare – Guy Pearce som enstöringen Eric och Robert Pattinson som Erics följeslagare, den utvecklingsstörde Rey (med en egendomlig och felplacerad sydstatsdialekt) – men deras repertoar är dessvärre högst begränsad på grund av det minimalistiska manuset. Särskilt Eric vandrar sällan utanför det entoniga jag-är-så-in-i-helvete-förbannad-sinnestillståndet, och filmen själv gör sitt bästa för att bekräfta alla hans värsta farhågor om världen är ett gigantiskt skithål som diarrésprutar ut vanskapta mordgalningar. Landskapet är gråmelerat och trist, utan den livliga palett och det muskulösa bildspråk som utmärkte George Millers filmtrilogi. I stället ser The Rover ut som en i mängden av ett otal snarlika dystopier. Med andra ord en helt förutsägbar och konventionell uppvisning i reaktionära klichéer.
© Michael Tapper 2015. Endast på webben michaeltapper.se 2015-02-04.