Idag börjar den andra säsongen av HBO-serien Black Sails (2014– ). Som väntat i en serie med Michael Bay som en av producenterna saknas varken explosioner eller utdragna sjöslag med både blodig manspillan och materiell massförstörelse orkestrerade via digitala effekter. Men åtminstone i första säsongen skymtade något annat, ett försök att också skildra piraternas bakgrund och motiv i ett brutalt brittiskt klassamhälle. Det går vidare i första avsnittet av säsong 2 genom en tillbakablick på avrättningen av en pirat i London kring sekelskiftet 1700 som seriens blivande kapten Flint betraktar i sällskap med en aningslös aristokrat i flottan.
Själva serien utspelas kring 1715, då den karibiska piratverksamheten stod på sin höjdpunkt. Det som på 1500-talet hade börjat som brittiska kungamaktens sanktionerade kapare eller fribytare – adelsmän som Sir Francis Drake under Elizabeth I:s tid med rätt att röva spanskt guld på vägen från Sydamerika till Europa – hade under 1600-talet förbytts till ett socialt uppror av det brittiska imperiets förtrampade: matroser från den europeiska underklassen, politiska flyktingar (bland annat från den förlorande sidan i 1660-talets återinförande av enväldesmonarkin efter revolutionsledaren Oliver Cromwells död), kolonialfolk (inklusive irländare och skottar) och slavar.
I piraternas led fanns det en hel del kvinnor med skinn på näsan, till exempel Anne Bonney och Mary Read som båda seglade under Jack Rackham, alias Calico Jack. Dessa tre levde i vad som med moderna termer kan kallas ett polyamoröst förhållande, något som gjorde att båda kvinnorna var gravida när de fängslades. Därmed undslapp de avrättning, men Mary Read dog i barnsäng. Anne Bonney lyckades däremot rymma till ett okänt öde – kanske återgick hon till livet som pirat igen.
Många kända piratnamn är med i serien, men det finns inga större ambitioner att hålla sig till historiska fakta. I stället är serien en prequel-story om kapten Flint och hans skatt som den åldrade Long John Silver försöker hitta i Robert Louis Stevensons roman Skattkammarön (Treasure Island, 1882). I mycket är Black Sails en motbild till romanens hyllning av det brittiska klassamhället och dess kolonialism – bland annat får den absolut demokratiska och jämlika ordningen i piratsamhällena stor plats – men åtminstone i hemmahamnen Nassau är den lite väl lik västernserien Deadwood (2004–06), bland annat med Anne Bonney (Clara Paget) som Nassaus svar på Calamity Jane.
Liksom Deadwood tecknar Black Sails en osmickrande bild av hur den framväxande kapitalismen underminerar den alternativa livsstil som kunde ha växt fram i civilisationens utmarker. Framförallt göder den ett moraliskt virus genom att idealisera och belöna individualism och girighet. Men serien förfaller också till en hel del tomma rebellposer, där gymtränade skådespelare visar upp sina tvättbrädesmagar och välinoljade armmuskulaturer samtidigt som man gärna med tillgjord röst väser hårdkokta repliker. Första säsongen var likväl lovande, men det återstår att se hur man tänker vidareutveckla – alternativt avveckla – dessa ansatser i säsong 2.
Man skulle kunna säga att serien står vid samma vägval som Masters of Sex (2013–), också den på HBO. Om än i lokalt perspektiv (Saint Louis, Missouri) och med fokus på repressiva strukturer kring sexualitet, blandar också den dikt med historiska fakta för att försöka väva samman personliga livsöden med större samhällsförändringar i tiden. Här finns djupare ambitioner än den sedvanliga försoningen med livets villkor (läs: mer eller mindre entusiastiskt knäfall för den rådande samhällsordningen och dess normer), men de hotas oavbrutet av att serien förlorar sig i såpamelodramatiska detaljer om rollfigurernas kärleksbekymmer.
Den under hösten avslutade säsong 2 har just sådana problem. Där vältrar man sig i huvudpersonernas sexuella eskapader med åtföljande själssmärtor, främst i en långdragen cliffhanger om Masters (Michael Sheen) förhållande med Johnson (Lizzy Caplan) ska avslöjas offentligt av Masters fru Libby (Cailtin Fitzgerald) eller av Johnsons exmake George (Mather Zickel) och vilka konsekvenser det ska få för deras privatliv och karriärer. En del skralt skrivna och knackigt spelade episoder har också dragit ner intrycket av den energimättade och djärva kombination av makt- och sexstudie av 1950-talets amerikanska mellanvästern som präglade säsong 1. Trots inslag som sex över dåtidens segregationsgränser i Libbys affär med medborgarrättsaktivisten Robert Franklin (Jocko Sims) har säsong 2 dessvärre blivit betydligt blekare och menlösare än ettan. Även om också den fått översvallande kritikermottagande är det inte med några större förväntningar jag ser fram emot säsong 3 under 2015.
Chilenskfödde anarkisten, serieförfattaren, ateistiske mystikern, teater- och filmregissören med mera, Alejandro Jodorowsky (född 1929), långfilmsdebuterade med den skandalomsusade Fando y Lis (1968), följd av absurdistiska kultfilmsklassiker med lite LSD-krydda, som El Topo (1970), The Holy Mountain (1973, alla tre utgivna av ABKCO Films), Santa Sangre (1989, Mr. Bongo) och The Dance of Reality (2013, ABKCO Films). Men mest intressant i hans filmografi är kanske försöket att under åren 1975–78 filmatisera Frank Herberts episka science fiction-roman Dune (1965). I dokumentären Jodorowsky’s Dune (2013, Sony Pictures Classics) kallas den för ”the greatest film never made”. En överdrift förstås med tanke på hur många liknande projekt som av olika anledningar inte blivit av genom filmhistorien. Orson Welles tog med sig en hel drös i graven, och bara att döma av de årliga listor som publicerades i den numera avsomnade tidskriften American Film över filmer som fastnat i det Hollywood kallar ”manuscript hell” går det minst ett värdefullt men nerlagt filmprojekt på varje skitfilm som spelas in i USA och säkert annorstädes också.
Med det sagt är Jodorowsky’s Dune en inspirerande dokumentär om den konstnärliga processens rikedom, om än Frank Pavichs dokumentär saknar Jodorowskys djärva berättargrepp och bildstormande infall. Efter framgångarna med El Topo och The Holy Mountain, som trots att de fick en ganska begränsad distribution ändå vann stor ryktbarhet, tycktes steget upp till den internationella regissörseliten vara helt logiskt för Jodorowsky. Det var på vippen att det hade varit han och inte George Lucas som med ett science fiction-epos lagt världen för sina fötter. Regissörskollegan och vännen Nicolas Winding-Refn anmärker helt riktigt att om Jodorowsky hade varit först ut med sin film, så skulle utvecklingen inom filmindustrin förmodligen tagit en helt annan vändning än den gjorde under blockbustereran.
Visserligen var också Lucas experimentfilmare, men hans Star Wars-serie fick en både konstnärligt och tematiskt djupt konservativ prägel av i sin hyllande tillbakablick på koloniala allegorier som Blixt Gordon och beundrande filmcitat av fascistiska filmare som Leni Riefenstahl. Slutscenen i den första Star Wars-filmen har med rätta jämförts med skildringen av de nazistiska partidagarna i Viljans triumf (Triumph des Willens, 1935), och filmserien som helhet hyllade en feodal samhällshierarki under en monarki skyddad av en riddarklass. Jodorowskys Dune var däremot ett anarkistiskt kollektivprojekt kring en roman om ett uppror mot koloniala exploatörer med likheter till de franska och amerikanska revolutionerna, alltså inte en nationell utan en social och ekonomisk samhällsomvandling.
Bland dem som skulle stå för scenografi och rekvisita fanns Jean Giraud (alias Moebius), avantgardistisk serietecknare i Metal Hurlant/Heavy Metal, H.R. Giger, vars surrealistiska konstverk på tema människa-maskin-symbios just slagit igenom med skivomslaget till Emerson, Lake & Palmers album Brain Salad Surgery (1974) och Dan O’ Bannon, John Carpenters medförfattare och effektdesigner i den kultförklarade lågfilmen Dark Star (1974). Musiken skulle göras av Karlheinz Stockhausen, Pink Floyd, Henry Cow med flera. Och framför kameran skulle legender som Salvador Dalí, Orson Welles och Gloria Swanson samsas med nyare förmågor som David Carradine, Mick Jagger och Amanda Lear.
För att skaffa finansiering i Hollywood gjorde man helt rätt, åtminstone på papperet. Jodorowsky och Giraud sammanställde ett detaljerat bildmanus över hela filmen, och tillsammans med skisser över scenografin och rekvisitan från Giger och O’Bannon gjorde man en bok som i detalj presenterade projektet. Sedan kuskade man runt på filmbolagen för att med hjälp av boken pitcha projektet. Vad exakt Jodorowskys Dune föll på förblir oklart, men dokumentären antyder att mötena blev till frontalkrockar mellan filmmakarnas vilja att berätta en bra story i ett fantasieggande och nyskapande bildspråk och hollywoodbolagens fixering vid att se stora filmprojekt i termer av förpackning och marknadsföring. Hursomhelst kom det fleråriga arbetet att påverka många andra och mer kända populärkulturella fenomen, som Jodorowsky & Girauds stilbildande serieromansvit Inkalen (L’Incal, 1981–2014), O’Bannon och Gigers arbete med Alien (1979) och en myriad efterföljande science fiction-filmer, som Blade Runner (1982), Det femte elementet (The Fifth Element, 1996) och The Matrix (1999).
Några ledtrådar till misslyckandet för Jodorowskys Dune-projekt får man också i James Tobacks underhållande och avslöjande dokumentär Seduced and Abandoned (2013, Soda Pictures). I sällskap med Alec Baldwin gästar Toback här Cannesfestivalen för att ragga pengar till en ny film, vilket leder till en rad diskussioner med regissörskollegor (Roman Polanski, Francis Ford Coppola, Martin Scorsese, Bernardo Bertolucci) och stjärnor (Ryan Gosling, Diane Kruger, Neve Campbell, Bérénice Bejo) om de absurda ekonomiska villkoren för filmproduktion som funnits i mediets drygt hundraåriga kommersiella historia. Deras värsta farhågor besannas också i mötet med potentiella finansiärer, som alla ställer de mest bisarra villkor för att överhuvudtaget gå vidare i samtalen. Inte undra på att mycket som hamnar på biodukarna ser ut som standardiserade produkter av en företagskommitté med blicken på att upprepa tidigare framgångar snarare än att göra något som bryter ny konstnärlig mark.
Ibland händer dock besynnerliga saker, som när 1980-talets B-filmskungar Golan & Globus tyckte att deras Cannon Films skulle producera Jodorowskys andlige släkting Donald Cammells White of the Eye (1987, Arrow Video). Formellt är den en tämligen ordinär slakthusfilm om en seriemördare som på en rad utstuderat sadistiska sätt tar kål på ensamma överklasskvinnor i Tuscon, Arizona. Men i Cammells hallucinatoriska konstfilmspråk blir filmen till ett lustmord på 1980-talets ytliga materialism. Huvudpersonen Paul White (David Keith) designar och installerar stereoanläggningar i superlyxklassen till människor som redan har allt, och hans mordiska framfart blir till en hallucinatorisk och sjuk satir över decenniets narcissistiska livsstil.
White mördar helt enkelt för att det ger honom en kick. Som sex. Som estetisk upplevelse. Och med offren som förbrukningsvaror. Visserligen försöker han rationalisera sina handlingar med att kvinnorna skulle vara en samling sorgliga existenser, levande döda skyltdockor, men det är mest bara pliktskyldigt psykobabbel. Som thriller har kanske filmen inte så mycket att ge. Cammells kvaliteter ligger främst i det febriga berättandet med extrema bildvinklar, expressionistisk användning av färger och associationsmättad klippning i framåt- och bakåtblickar. Slutet med den krigsmålade och samurajfriserade huvudpersonens spektakulära självmord är en pervers variation på finalen Jean-Luc Godards Tokstollen (Pierrot le fou, 1965), omtolkad för ny och själlös tid.
© Michael Tapper 2015. Endast på hemsidan michaeltapper.se 2015-01-25.