Med sin stränga censur och reglerade biomarknad kännetecknades norsk film länge av en ojämn, sporadisk och provinsiell produktion som sällan kom utanför landets gränser. Thor Heyerdahls dokumentärer och dockanimationen Flåklypa Grand Prix (1975) tillhörde undantagen. Ola Solums actionthriller Orions bälte (1985) bröt upp från såväl nationalromantiska bygdedramer som politiskt påbjuden socialrealism och gav Norge något så ovanligt som en internationellt gångbar genrefilm. Och den följdes snart av fler framgångar, till exempel Nils Gaups samiska action Vägvisaren (1987) och Erik Skjoldbjærgs polisfilm Insomnia (1997), nyinspelad i USA 2002 .
År 2006 lade Stortinget om den filmpolitiska kursen radikalt och bestämde att norsk film både skulle expandera på hemmamarknaden och öka exporten. Mest uppmärksammade de senaste åren har det i Sverige utbildade radarparet Joachim Rønning och Espen Sandberg blivit, först med den Hollywoodproducerade hispanicsvästern Bandidas (2006) och i år med sin high concept-stajlade krigsaction Max Manus. Ny är också vågen av skräckfilm – skrekk eller grøsser, som man siger på norsk – som inleddes 2003 med Pål Øies Blair Witch-inspirerade Vildmark.
Nästa vecka släpps Patrik Syversens actionskräckfilm Rovdyr på svensk dvd, i augusti kommer Tommy Wirkolas nazizombiesplatter Død snö och längre fram i år får vi också se Øies nya rysare Skjult, på svenska: Gömd. Alla har de sina tydliga förebilder i amerikansk 1970-talsskräck, men tillämpar sina lärospån lite väl mekaniskt, utan konstnärlig originalitet eller symbolladdad undertext.
Rovdyr är en korsning mellan Motorsågsmassakern och Den sista färden, halvdokumentärt filmad med blek färgskala och handkamera. Den utspelas 1974 i en John Bauer-pittoresk granskog befolkad av fula, skitiga och mordiska vildmarksbor med smak för jakt på unga storstadshippier. Død snö hämtar sin förebild i framförallt Evil Dead men går med systematisk nit igenom slasherns alla obligatoriska inslag som genrekännarna trodde att Scream-filmerna satte punkt för: den gamle enslingens onda profetia, sex (och fetma) = död, den tabubelagda ”I’ll be back”-repliken etc.
De här filmmakarna är förstås unga och prövar sig fram i en ny filmmiljö utan egna traditioner. Men liksom Anders Bankes Frostbiten häromåret, tyngs de av alltför mycket skräcknostalgisk bråte. Ska man göra avtryck i en genre måste man bli en djärv bildstormare. Och som Wes Craven en gång påpekade, kan man vara hur avantgardistisk som helst i skräckgenren bara man levererar rysningarna.
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-06-19.