Stig Cederholm skrev sina första noveller om Erik Efraim Nilsson, kallad Åsa-Nisse, när han 1944 var inlagd på Sidsjöns mentalsjukhus. Det var inte hans första möte med mentalvården; han hade åren 1927–32 varit patient på Sankt Sigfrid i Växjö efter ett polisingripande. Däremellan hade arbetat som journalist innan han som frivillig anslöt sig först till Francos fascistsstyrkor i spanska inbördeskriget och sedan till Waffen-SS. Efter att ha fängslats för bedrägeri och förskingring skickades han tillbaka till Sverige som mentalpatient.
Att Cederholm, som var uppväxt i Jönköping, valde en bonde från mörkaste Småland som sin hjälte är ingen slump. Som ung hade han jagat på överläkare Eskil Kylins marker utanför Nässjö och hört skrönor om bygdeoriginal från Åsen, Haddarp (som blev Klabbarp), Knohult och andra byar i trakten. När Cederholm började publicera sina historier ledde det till en konflikt med Kylin om vem som var den sanne upphovsmannen till Åsa-Nisse.
Men Åsa-Nisse är också ett högerideologiskt fantasifoster i den typ av landsbygdsskildringar där det varken finns statare eller andra lantarbetare som lever i fattigdom och förtryck. Han har rötterna i folklustspel som inte alls hade folkliga traditioner utan uppstod som en antiintellektuell reaktion i konservativa akademiska miljöer kring sekelskiftet 1900 mot liberalismens och socialismens modernitet och internationalism.
Som galjonsfigur för nationalistiska och antidemokratiska ideal var han den självägande odalbonden i naturgiven förening med sin fädernesjord. Hans bygd beskrevs som ett urtillstånd av klasslös gemenskap där mänskliga relationer för hög som låg, man som kvinna, var organiska. Hotet kom från föregivet förkonstlade och främmande element från utlandet och storstan i form av den judiske ockraren, den politiska agitatorn, den penningstinna storföretagaren eller den sedeslöse tattaren.
Egentligen stämmer bilden av odalbonden dåligt in på Åsa-Nisse och hans vän Sven Justus Ågren, kallad Klabbarparen, eftersom vi aldrig ser dem arbeta med jorden utan mest syssla med tjuvfiske och tjuvjakt. Hur de försörjer sig och sina respektive huskors Eulalia och Kristin är en gåta.
Därför lade man i filmerna till Bertil Boo som den sjungande (odal)bonden, lyckligt trallande på en stengärdsgård eller på åkern i romantiska poser med sin hustru. En som däremot står utanför jorden och naturen och därför görs till berättelsernas driftkucku är handlaren Sjökvist, fläkten från storstan med sin opålitlighet, sina sliska försäljarmanér och löjeväckande förförarkonster inför anblicken av unga kvinnor.
De 20 Åsa-Nisse-filmerna åren 1949–69 – de 19 första med John Elfström, den sista med Arne Källerud i huvudrollen – hade alla sina urpremiärer under festligheter på biografen Saga i Vetlanda. De flesta dröjde ett halvår eller mer innan de nådde Stockholm och de större städerna. Förklaringen var storstadspressens kölhalningar i recensioner skrivna med en raljant ton riktad mot vad man såg som en infantil typ av fars olyckligtvis återuppstånden från pilsnerfilmens hemska 1930-tal.
Legendarisk blev Alf Montáns kortrecension 1956 i Expressen av Åsa-Nisse flyger i luften med orden ”Far i frid”. De som är i 60-årsåldern eller äldre minns också Kvällsöppet-programmet 1971 då Harry Schein duellerade mot Nils Petter Sundgren och Vilhelm Moberg i ämnet svensk film som aldrig borde få visas på tv. Pilsnerfilm men alldeles särskilt Åsa-Nisse fick representera bottenskrapet, en åsikt Schein delade med majoriteten kritiker.
Med tiden kapitulerade emellertid även Åsa-Nisse inför moderniteten eftersom publiken trotsade filmernas budskap för att omfamna folkhemmets moderna liv. Från 1957 paraderade popålderns artister genom filmerna med namn som Anita Lindblom, Hep Stars och Jerry Williams. Och i Åsa-Nisse i raketform (1966) bygger Nisse och Klabbarparn ett Cape Knohult från vilket de ska skjuta upp en månraket med Sjökvist som astronaut.
Filmernas popularitet var så stor att de ensamma höll bolagen Svensk Talfilm och AB Filmcenter under armarna, men Cederholm rasade då han ansåg sig lurad på royalty-pengar. Han dog 1980 och undgick därmed att se 2011 års Wälkom to Knohult, en återigen svalt kritikermottagen men bitvis briljant fårskalledemolering av det nissistiska originalet.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-12-21.
