Padraic X. Scanlan
Slave Empire: How Slavery Built Modern Britain
London: Little Brown 2020
448 sidor, ISBN 9781472142351
Sathnam Sanghera
Empireland: How Imperialism Has Shaped Modern Britain
London: Viking 2021
306 sidor, ISBN 9780241445297
Priya Satia
Time’s Monster: History, Conscience and Britain’s Empire
London: Allen Lane
363 sidor, ISBN 9780241464120
”Fog in the Channel, Continent Cut Off” är en klassisk brittisk tidningsrubrik från imperiets glansdagar, flitigt citerad men sannolikt apokryfisk. Senast den fick nytt medieliv var passande nog under Brexit-omröstningen. En koncis bild av den insulära brittiska imperiementalitet som odlats under århundraden; föreställningen om landet som civilisationens ljus och yttersta utpost, västligast bland Europas länder och därmed längst bort från barbariet i öst.
De vanligaste exemplen på det brittiska imperiets dygder som populärkulturen, historieböcker, och anglofiler världen över lyfter fram är: Avskaffandet av slaveriet och slavhandeln genom en rad lagar 1772–1834. Kampen mot Nazityskland i andra världskriget. Och efterkrigstidens fredliga avveckling av kolonialstyret, historiens föregivet mest upplysta och moraliska, för att inte säga romantiska och äventyrliga – åtminstone för den som växte upp med 1900-talets pojkböcker och matinéfilmer.
I den andan har brittiska konservativa och högerextremister byggt på med bilden av Storbritannien som en faderlig öppen famn för folk från imperiets alla hörn, bara för att som tack för vänligheten få en kvarnsten runt halsen av bidragsberoende och kriminella invandrare. I sitt ökända ”Rivers of blood”-tal 1968 beskrev torypolitikern Enoch Powell i rasistiska termer hur Storbritanniens barnrika, mörkhyade invånare snart skulle vara de som ”höll i piskan” över vita. Floder av blod skulle flyta från de våldsamma rasmotsättningar som enligt honom var den oundvikliga följden. Talet hölls som svar på Labourregeringens Race Relations act, vilken förbjöd diskriminering inom offentlig sektor, på bostads- och arbetsmarknaden. Sedan dess har Powell varit en hjälte för brittiska högerextremister och Brexit-anhängare som Nigel Farage.
Myten om imperiet och dess efterbörd i dagens Storbritannien som ”den vite mannens börda”, för att citera Rudyard Kipling, är högst levande än idag. En motor för dagens spirande rasism och rasistiska problemformuleringar i den politiska debatten. Och den får näring av en tillrättalagd historieuppfattning byggd på selektiva, omsorgsfullt redigerade minnesförluster i berättelserna om landets och imperiets historia.
Priya Satia och Padraic X. Scanlan, professor respektive docent i historia, samt journalisten och författaren Sathnam Sanghera har därför i sina tre sinsemellan överlappande böcker gjort nya kartläggningar av det brittiska imperiet. Men de stannar inte bara vid en historieskrivning av fakta, utan lägger tonvikten på hur den historiska legenden om imperiet präglat dagens Storbritannien. Alla tre har under sina uppväxter skolats i den västerländska historiesynen innan de valt att byta perspektiv: Satia i USA, Scanlan i Kanada och Sanghera i Storbritannien. Deras gemensamma, centrala poäng är att visa hur vårt tids illusion om att vi gjort upp med idétraditionen från imperiets tidevarv döljer det faktum att den aldrig försvunnit.
Rötterna spårar de tillbaka till den brittiska abolitionsdebatten, som ställde slavsystemets enorma lönsamhet mot den moraliska skammen som följde av hanteringen. När man 1834 satte punkt för trehundra år av slaveri och människohandel ansåg abolitionisterna att en skamfläck var borttvättad. Inte nog med det, den brittiska folksjälen var nu återställd från den parentetiska slaveritidens perversioner till sin sanna, dygdiga natur.
Hädanefter var det brittiska imperiet något välvilligt, civiliserande och i grunden gott även när de koloniserade folken inte höll med eller till och med gjorde uppror. Ett typexempel utgör historikern James Mills The History of British India (1817), som blev ett standardverk med stort inflytande på den brittiska kolonialpolitiken. Den utkom i flera upplagor under 1800-talet och har aldrig gått ur tryck.
I sin introduktion framhåller Mill det som föredömligt att han aldrig satt sin fot på subkontinenten; just därför kan han förhålla sig objektiv och kritisk till ämnet. Han fördömer East India Companys monopolställning och erövringspolitik i regionen – omfattande dagens Indien, Pakistan, Myanmar och Sri Lanka – men understryker samtidigt vikten av att förmedla brittisk civilisation till underutvecklade folk med barbarisk kultur och osmakliga sedvänjor. Hinduer, muslimer och kineser beskriver han som behäftade med egenskaper typiska för folk födda till att vara slavar: smutsiga, blodtörstiga, känslokalla och förrädiska, dessutom med effeminerade egenskaper som trolöshet, falskhet, feghet och hysteri.
Imperiet försökte reformera sina nya undersåtar genom att ge den inhemska makteliten i kolonierna en brittisk utbildning. Men det genetiska arvet kunde man inte göra något åt, vilket bland andra Francis Galton, eugenikens grundare, menade var ett argument för att istället utrota ”underlägsna raser”. Utifrån det pseudovetenskapliga tankegodset har populärkulturen från 1800-talet fram till våra dagar odlat bilden av hur mäktiga män från öst blir till galna vetenskapsmän, som efter att ha utbildats vid Oxford eller Cambridge vänder den industriella revolutionens vapen mot västvärlden.
Jules Vernes indiske prins Dakkar, alias kapten Nemo i En världsomsegling under havet (1870), är det kanske mest inkännande porträttet. Hans hat mot det brittiska imperiet har trots allt sin förklaring i att han förlorat sin familj under det indiska sepoyupproret 1857–58 mot den brittiska ockupationsmakten, men han får likväl dö tragiskt för sina synders skull. Andra figurer, som superterroristerna Fu Manchu i bästsäljarförfattaren Sax Rohmers flitigt filmatiserade romaner, Dr. No i den första James Bond-filmen Agent 007 med rätt att döda (Dr. No, 1962) eller Salim Abu Aziz i kassasuccén True Lies (1994) har inga som helst försonande drag.
En som turnerade ämnet med piken riktad mot det brittiska imperiets egna härjningar var socialisten H.G. Wells. Efter att ha fått kunskap om kolonisatörernas utrotning av urbefolkningen i Tasmanien skrev han klassikern Världarnas krig (The War of the Worlds, 1898). Här får Storbritannien själv smaka på kolonialismens bittra frukter när en teknologisk övermakt från Mars invaderar. Rymdimperiets syfte förblir outtalat, men under stridernas gång får vi reda på att de tömt sina mänskliga offer på blod – utsugning i sin mest konkreta form. Romanen har sedan publiceringen varit inspirationskällan till otaliga rymdinvasionsfilmer, under 1900-talet med en ny måltavla i det amerikanska imperiet.
Desto sämre ställt är det med populära skildringar av det brittiska imperiets verkliga övergrepp. Följaktligen finns de därför inte det allmänna medvetandet. Idag associerar så gott som alla koncentrationsläger med Nazitysklands förbrytelser eftersom det skildrats utförligt i litteratur, på film och i tv-dokumentärer. Däremot är det få som vet att termen etablerades som benämning på de fruktansvärda brittiska interneringslägren där över 40 000, mestadels kvinnor och barn, dog av svält och sjukdomar under boerkrigen 1899–1902 i Sydafrika. Än färre känner till att britterna även efter andra världskriget inrättat koncentrationsläger under samma vidriga förhållanden i flera av sina kolonier, exempelvis under Mau-Mau-upproret i Kenya 1952–60.
Lika bortglömda är massakrerna och plundringarna som utfördes av brittiska kolonialtrupper över hela imperiet. Sanghera lyfter fram en som han menar knappt blivit en fotnot i historieskrivningen om brittisk imperialism: Den kallblodiga massakern på drygt 3 000 militärt underlägsna tibetanska trupper den 31 mars 1904 under Francis Younghusbands brittiska ”expedition” till landet. Offren beskrevs av sina förövare som ”mer lika groteska troll än människor” och deras religion som en form av satanism.
Massakern följdes av plundringar då expeditionsstyrkan stal oräkneliga föremål från tibetanska tempel. Föremål som sedan sålts för enorma belopp på auktioner och som ibland dyker upp som kuriöst släktgods i brittiska tv-program som Antikrundan. Ingen i programmet skulle komma på att kalla dem för vad de är: stöldgods.
Den enda brittiska massakern som blivit någorlunda allmänt känd är den i indiska Amritsar den 13 april 1919. Det beror på att den skildras i Salman Rushdies Booker-prisbelönta roman Midnattsbarnen (Midnight’s Children, 1981) och i Richard Attenboroughs åttafaldigt Oscarsbelönade film Gandhi (1982). Men för varje uppgörelse med det brittiska imperiets förbrytelser går det mångfalt fler Hollywoodepos som Shejken (The Sheik, 1921) En bengalisk lansiär (The Lives of a Bengal Lancer, 1935), Kungen och jag (The King and I, 1956), Khartoum (1966), Vinden och lejonet (The Wind and the Lion, 1975) och Jorden runt på 80 dagar (Around the World in 80 Days, 2004). Där ser vi vita stjärnor inte bara spela brittiska hjältar av det rätta virket utan för även blodtörstiga, komiskt barnsliga eller romantiskt exotiska kolonialfolk i blackface.
Och apropå plundringar. Medan president Macron 2018 lovade att lämna tillbaka åtminstone en del av de cirka 90 000 afrikanska museiföremål som finns på franska museer till sina ursprungsländer, så vägrar British Museum fortfarande hårdnackat att återlämna något överhuvudtaget. Senast 2019 kallade The Guardian museet för världens största samling av stöldgods, och Nigeria, Chile, Egypten, Grekland med flera länder har i många år krävt att få tillbaka sina ovärderliga skatter från denna lönsamma turistattraktion i London. Här har särskilt de marmorfriser som adelsmannen Thomas Bruce, earl av Elgin, genom ombud tog från Parthenon i början av 1800-talet blivit en symbol för rövarimperiets skam.
Till ovannämnda förbrytelser ska man lägga den långvariga mänskliga, ekonomiska och administrativa ödeläggelse det brittiska imperiet lämnade efter sig. Scanlan nämner att när slavekonomin slutligen avvecklades 1834 ersatte staten de brittiska slavägarna och slavhandlarna med 20 miljoner pund, i köpkraft motsvarande cirka tre miljarder pund idag. Slavarna och deras efterlevande fick däremot ingen ersättning alls.
Tvärtom tvingades de formellt fria männen och kvinnorna jobba kvar på plantagerna och i fabrikerna, antingen gratis som ”lärlingar” eller för högst blygsamma löner. Deras plågoandar kunde däremot använda kapitalet de fått i gåva till investeringar för att bygga sina rikedomar än större. Slavekonomi ersattes med kapitalistisk exploatering.
I kolonierna slog britterna sönder den lokala ekonomin, kvävde inhemska industrier och monopoliserade byråkratin. Man knöt råvaruutvinningen till den brittiska industrin, och man ställde om jordbruket efter sina behov av spannmål, te, kaffe, socker, frukt med mera. Enstaka inhemska industriägare i framförallt Indien kunde tälja guld, men landets historiker menar att ekonomin som helhet lades i ruiner.
En indikation på britternas exploatering är att Indiens andel av världens samlade BNP 1820–1947 sjönk från sexton till fyra procent. Samtidigt tog Storbritannien över Indiens ställning som världens ledande textilproducent och ökade sin andel av världens samlade BNP från tre till nio procent mot slutet av 1800-talet. Och eftersom britterna dessutom kontrollerade byråkratin – mörkhyade ansågs per definition som intellektuellt inkompetenta – blev koloniernas frigörelseprocesser politiskt kaotiska.
Ingenting av detta har emellertid påverkat britterna uppfattning om det forna imperiets förträfflighet. Den främsta symbolen för den brittiska generositeten är nog byggandet av den indiska järnvägen– världens fjärde största till sin geografiska utbredning – i oräkneliga reseböcker och tv-dokumentärer. Att den syftade till att tjäna brittisk industri, militärmakt och administration glömmer man förstås bort.
Det är inte utan att tankarna går till scenen i Monty Python-filmen Life of Brian (1979), där den judiska revolutionsrörelsen i Jerusalem gnäller: ”vad har romarna någonsin gjort för oss?”. Snart kommer de emellertid på både det ena och det andra: utbildning, avlopp, färskvattensystem, hälsovård, allmän ordning med mera. En bild av hur stark berättelsen om imperiet som civilisationsprojekt och kolonialfolkens otacksamhet fortfarande är i det postkoloniala Storbritannien.
Det, menar Priya Satia, beror på en återkommande tankefigur hos konservativa historiker som James Mill, liberala imperialister som William Gladstone och Winston Churchill men också socialistiska filosofer som Karl Marx: Indien hade inte någon historia – tiden i regionen stod stilla, frusen det förgångna – innan britterna startade en utveckling mot industrialism, demokrati och kapitalistisk modernitet. I det perspektivet agerade Storbritannien egentligen bara som historiens omedvetna redskap. Utvecklingen var både oundviklig och nödvändig, priset i form av hänsynslös exploatering en olycklig detalj i sammanhanget.
Även i våra dagar finns det röster som med formuleringar hämtade från 1800-talet hyllar imperiet som en både medveten och god civilisationsspridare. Mest omdebatterad är den skotske historikern Niall Ferguson för sin bok Empire: How Britain Made the Modern World (2003). Han menar att imperiet visserligen svek sina liberala ideal genom att ägna sig åt despotism, massakrer och andra övergrepp, men att man var ett långt bättre alternativ än exempelvis de tyska och japanska imperierna. Igen: historien går före moralen.
Och här kör han i de gamla välbekanta hjulspåren om imperiets välsignelser: abolition, rättsstat, masskommunikationer (jodå, den indiska järnvägen i repris), global frihandel, investeringar. Därefter har han gått vidare till att sprida alarmistiska bilder av hur muslimska invandrare i Europa och USA sprider avciviliserande idéer i syfte att undergräva västerlandet och bygga ett Eurabien på dess ruiner. En variant på vit makt-konspirationsteorin om ”det great replacement” (ungefär: det stora folkbytet), där man påstår att västerlänningar utsätts för tvångsassimilering till shariastyre eller till och med folkmord för att ersättas av invandrare.
Time’s Monster kan ses som ett svar på Empire. Att läsa Satia och Ferguson sida vid sida är en halsbrytande upplevelse av diametralt motsatta verklighetsbeskrivningar. Hennes analys av den tradition Ferguson anknyter till är att den redigerar historieskrivningen så att det brittiska imperiet ska framstå som etiskt försvarbart. Ja, det ska till och med ses som något av en svunnen guldålder för de koloniserade länderna, där imperiets tvivelaktiga maktmetoder rent av var det enda sättet man kunde handskas med de ännu inte civiliserade ”vildarna”.
Föreställningen om kolonialismen som något historiskt förutbestämt menar Satia är rotad i föreställningen om tiden som linjär. Ur den tanken föds ”tidens monster”, där människan är mekaniskt underordnad en utvecklingsprocess mot en allt högre grad av civilisering. Hennes motbild är ”att omvärdera historien som cyklisk, till och med planlös” med människan i centrum. Människan är den som med sina idéer skapar och driver historien, ingen gudomlig makt, inte marknaden eller någon annan föregivet deterministisk framåtrörelse. En tanke som redan 1700-talets upplysningsfilosofier introducerade men som hon menar är av högsta vikt att lyfta fram på nytt i ljuset av bland annat den fortsatta historierevisionismen kring det brittiska imperiet.
© Michael Tapper, 2021. Respons nr. 4 (augusti), 2021, s. 42–45.