Älskade ondska – Michael Tapper

Ondskan är vår tids superstjärna, glamoröst sexig i sin nattsvarta rovdjursmentalitet. Sture Bergwall ville inte vara en ordinär patient på rättspsyket och framförallt ingen föraktad pedofil eller misslyckad bankrånare. Ur hans längtan efter en plats i solen föddes därför seriemördaren och kannibalen Thomas Quick till i en värld där vi knappt vet namnen på våra grannar men kan rabbla historiens mest motbjudande förbrytare som ett rinnande vatten. Sverige fick sin egen Hannibal Lecter, en ny legend att läggas de andra i skräckkabinettet.

Men det mest beklämmande med att läsa såväl Hannes Råstams postumt utgivna dokumentation i Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare som Bergwalls eget försvarstal i Thomas Quick är död (2009) är rätts- och kriminalvårdssystemets entusiastiska medverkan i mytbildningen. De ville också sola sig i glansen från vår nya mordiska primadonna, vara den som på konferensen, krogen eller vid middagsbordet kunde hänvisa alla fasansfulla detaljer direkt till monstret själv. På så sätt fick de en skärv av glansen, mystiken och, förstås, sexigheten.

Alla juridiska och medicinska kontrollfunktioner som kunde punktera myten sattes ur spel. Alla motsägelsefulla och orimliga uppgifter i polisutredningarna viftades bort. I stället matades Bergwall under samtalsterapin på Rättspsykiatriska regionkliniken i Säter med psykofarmaka och detaljer ur utredningarna av de främsta seriemördarprimadonnorna – Jeffrey Dahmer, John Wayne Gacey, Henry Lee Lucas – för att hans bekännelser skulle bli färgstarkare, vildare, galnare. För så är det med ondskan, att ju mer irrationell och obegriplig den är desto mer skrämmande och fascinerande blir den.

Samtidigt finns det en kriminalpolitisk logik för dem som manar på återtåget till strafftänkande och inlåsning, bort från vård och återanpassning. Trots att de är så sällsynta att de inte går att avläsa i brottsstatistiken tycks seriemördarna i kriminaljournalistiken och populärkulturen lura på oss bak närmsta husknut. Närhelst vi hör klichéfraser om ”det meningslösa våldet” som dessutom påstås ständigt öka blir den galne seriemördaren det yttersta sanningsbeviset i påståendet.

Tillsammans med terrorister är de steroidinjektioner för populistiska politiker och debattörer som ropar på mer övervakning och hårdare tag i enkla, svartvita sagobilder av gott och ont. Utspel som dessutom får förslagsställaren att framstå som tuff och sexig i sin kompromisslösa rättfärdighet. Ytterst handlar det om vad som blir resultatet av en politik grundad på att ständigt frammana ondska och misantropi när demokrati och jämlikhet förutsätter humanism och framtidshopp.