Alla vill vi se knugen skuk

Tjabo
Åsa Linderborg
Polaris

”Det är inte monarkin som sådan utan kungen personligen jag vill komma åt”, löd en komiskt tvetydig graffititext jag såg i Stockholms t-bana för snart 50 år sedan. Den skulle kunna stå som undertitel på Åsa Linderborgs biografi om Carl XVI Gustaf, Tjabo. (Hon återger själv skämtet i en annan variant och med osäker källangivelse.) I boken kompletterar hon Thomas Sjöbergs Carl XVI Gustaf: Den motvillige monarken med en personlig betraktelse som vill både skåda kungen naken och förbarma sig över honom med en kram och ett höftskynke han kan skyla sig med.

Ett centralt påstående som ska rättfärdiga det subjektiva perspektivet i boken är att vi talar om oss själva när vi talar om kungahuset. Vilka vi? Vem kan väl spegla sig i en mediekonstruerad dokusåpa?

Här gör sig Linderborg till talesperson för drygt tio miljoner svenskar som alla har egna åsikter om kungahuset. Att likt populistpolitiker göra svepande påståenden om hur ”folk” är och vad de tycker är inbilskt och oförskämt. Det är att implicit stämpla oss som inte håller med som avvikare i marginalen.

För egen del upptar kungahuset och dess relationskrämpor inget tankeutrymme att tala om. Frågan om monarkins vara eller inte är okomplicerad: en demokrati ska inte ha ämbeten och privilegier som kan ärvas. Är det synd om ämbetets fångar? Nej, de har en fri vilja som alla andra. Varsågoda att abdikera och ta ett jobb på arbetsmarknaden.

Tack och lov räddas den 690 sidor tjocka Tjabo av läsvärda inslag. När historiedoktor Linderborg gräver i kungamytens historia och irrationella dimslöjor är hon som bäst; det ämnet hade hon gärna fått renodla till en fristående bok. För hovet och dess sponsorer slår lika många blå dunster i våra ögon nu som då.

Medeltidens kungadynastier rättfärdigade styrelseskicket med att det var givet av Guds nåde och att magiskt, blått blod flöt i deras ådror. Under 1800-talets nationalism fick kungen rollen som nationens kropp och själ och dygder, vilket nutidens alla autokrater säger sig representera.

Carl XVI Gustaf har för sin del följt sitt valspråk ”För Sverige i tiden” genom att anamma den politiska verklighetsbeskrivningens ideologiska vinnare under sin tid som regent. Han har gått från miljöengagemang och försvar för invandrare till att bli ett varumärke för svensk exportindustri och en megafon för marknadsliberalismen. Fler invandrare tycker han numera att vi inte har plats för, om vi ska tro Linderborgs inledande rapport från hans besök i Jämtland. Det är inte bara våra politiska ledare som låter tanken smidas av Timbro och SD.

En intressant diskussion är också hur avförtrollat kungahuset blivit nu när de utger sig för att vara lätt-adel, enkla och strävsamma i enlighet med det svenska medelklassidealet men ändå förmer än oss andra på något outgrundligt och naturgivet sätt. Det senare har fått en renässans med du-reformens utfasning och återgången till hovnigningar och ”ersmajestätande” för att lära oss undersåtar veta vår plats. Svärdet är dock tveeggat och hugger tillbaka närhelst kungen gasar på i 160 kilometer i timmen på någon landsväg utan straffpåföljd eller Silvias brorson Patrick använder sina kungliga släktförbindelser för att undkomma lagens långa arm.

Genom boken återkommer Linderborg till frågan om hur korkad kung Tjabo egentligen är. De svaga skolbetygen och generande anekdoterna är kända (”Kära örebroare” i Arboga 1985). Än mer har det skrivits om alla kvinnoaffärerna, senast om hans frilla La Camilla. ”Alla vill vi se knugen skuk”, sjöng punkbandet Kriminella gitarrer för 46 år sedan. Och det fick vi.

Författaren utvecklar emellertid aldrig något givande resonemang om vi borde avsätta honom som statschef på grund av hans inkompetens och vidlyftiga sexliv. Inte minst kombinationen av de två hotar att bli en säkerhetsrisk (se Lars Berge och Axel Gordh Humlesjös reportagebok HONUNGSFÄLLAN från 2024).

Efter 638 sidor tvingas Åsa Linderborg konstatera: ”Jag vet allt om honom… Allt men ändå ingenting.” En sak vet i alla fall läsaren vid det laget, att författaren trots sina många insiktsfulla funderingar aldrig lyckas kravla sig upp ur kungamytens kaninhål. Sagan har blivit ett alltför njutbart opium för henne.