”I am a riddle”, så börjar Alfred Nobels ungdomsdikt om det äckel han kände inför livet och det hat han vände inåt. Han var en sammansatt människa, en gåta även för sig själv. Som forskare och företagsledare var han oerhört framgångsrik och hyllad som pionjär inom sitt område, men som privatperson var hans liv en katastrof.
Vilgot Sjömans aktuella film Alfred, efter Kenne Fants biografi Alfred Bernhard Nobel från 1991, tar fasta på det motsägelsefulla och gåtfulla. När Alfred Nobel gör affärer tar han kommandot över sina bröder, då är han kylig och logisk. Samma Nobel drar sig skyggt undan socialt umgänge och är tafatt som en pubertetsyngling med kvinnorna.
Han är renässansmänniskan som behärskar fem språk flytande, patenterar trehundrafemtiofem uppfinningar, skriver dikter i Percy Shelleys anda och intresserar sig mycket för filosofiska och politiska frågor i samtiden. Ändå väljer han den tjugotre år yngre österrikiska kvinnan Sofie Hess som livskamrat, trots att han föraktar hennes obildning.
– Ja, varför gör vi så i våra relationer? säger Vilgot Sjöman och skrattar eftertänksamt. jag kommer i höst att ge ut en bok om breven mellan Alfred och Sofie och i brev efter brev skäller han ut henne för att vara lat, dum och slösaktig. Detta pågår under större delen av deras 18 år långa förbindelse. Det är ju inte klokt! Han har ju valt henne själv.
Än märkligare blir det när Sofie helt öppet inleder en annan kärleksförbindelse som resulterar i ett barn och Alfred fortsätter att försörja henne. Är han kanske impotent? I en scen i filmen försöker Sofie förföra honom genom att uppträda som en kärlekskrank katt, men Alfred vänder sig bort och funderar istället över hur mycket dynamit det behövs för att spränga fram Panamakanalen.
– Scenen bygger upp förväntningarna. Han stryker henne över ryggen och baken och det hela är mycket erotiskt. Längre än så kommer jag inte. Jag kan helt enkelt inte se Alfred juckande i sängen med Sofie. Du tolkar det som att han är impotent och det är väl ingen konstig tolkning. Själv vet jag inte vad jag ska tro om deras förhållande. Alfreds replik lockar till skratt, tyckte många som visat scenen för, men jag tycker atmosfären snarare är underlig.
Bertha Kinsky kunde däremot blivit den kvinna som gjorde Nobel lycklig. Hon svarar på Alfreds annons efter privatsekreterare. De finner omedelbart en själslig gemenskap på de litterära, konstnärliga och politiska områdena som skulle vara livet ut. Senare, som den gifta grevinnan Bertha von Suttner, blev hon en världskänd fredsaktivist och även en av de första som mottog Nobels fredspris, 1905.
– Det finns en tydlig parallell mellan Alfreds och Berthas liv. De var bägge målmedvetna, självuppoffrande och framgångsrika i sina arbeten. Privat gick det däremot åt helvete. Berthas äktenskap med greve Arthur von Suttner var dåligt från början och än värre blev det när han inledde en förbindelse med sin niece, Marie-Louise von Suttner. De tre levde i ett konstigt triangelförhållande på Arthurs slott i drygt tio år. Berthas brev vittnar om hennes plåga när hon ser Arthur och Marie-Louise tillsammans.
Radikala feminister har menat att Bertha är den som inspirerade Alfred till hans fredsarbete och fredspris, men det avvisar Sjöman.
– När de träffas första gången är hon trettiotre år gammal. Ännu har hon ännu inte mognat politiskt. Visserligen hyser hon, liksom Alfred, moderna idéer som att hon till exempel är ateist, men det är han som funderar kring fredstribunaler. Först i fyrtioårsåldern börjar Bertha på allvar bygga upp en fredsrörelse, och när hon är femtio skriver hon sin berömda bok Ned med vapnen.
Mot slutet av filmen träffas Alfred och Bertha igen – åldrade, grånade. De blottar tomheten i sina liv för varandra samtidigt som de fortsätter diskutera politiska visioner. Alfred försöker rättfärdiga sin vapentillverkning med att han tänker sig ett framtida vapen som i ett ögonblick kan förinta hela jorden. Inför detta fruktansvärda hot ser han ingen möjlighet för någon stat att förklara krig. Sjöman klipper in en bild av en atombomb som en ironisk kommentar. När Bertha senare ifrågasätter Alfreds uppriktiga fredsvilja, kastar han fram idén om ett fredspris.
– Alfreds vision av ett massförstörelsevapen är belagt i brevväxlingen med Bertha. Han trodde verkligen på det som en möjlighet. Förslaget till ett fredspris är till en början en cynisk gest, han showar till det när han blir pressad. Då blir Bertha emellertid förbannad och skäller ut honom. Förmodligen hade han skapat ett fredspris i alla fall, men knappast i den utformningen som vi ser i dag. Det kan vi tacka Bertha för.
Samtalet glider in på valet av skådespelare. Vilgot Sjöman säger att han fått just dem han velat ha även om han i vissa fall var tvungen att ta en konflikt med producenterna. Till huvudrollsinnehavare valde han Sven Wollter, som såg porträttet av Alfred Nobel som ett sätt att bryta mot en långvarig image.
– Sven var mycket glad över att få göra rollen. Redan då han för några år sedan fick reda på att jag skrev manus om Nobel ställde han sig framför en Nobel-relief jag hade och sa: ”Ser du likheten?”. När han sedan läste manuset blev han ännu mer angelägen. Här slipper han vara den virile förste älskare som han spelat i så många filmer alltsedan han blev vald till ”Sveriges sexigaste man”. I Alfred får han vara osäker och neurotisk och skröplig.
Men det fanns betänkligheter gentemot filmen och valet av huvudrollsinnehavare hoa producenterna Sandrews och Volvo.
– De tvekade lite inför att göra film om denne melankoliske, svårmodige figur som är Alfred Nobel. Då tyckte jag att det var bra att locka med Svens sexiga image för att sedan bryta med den under filmens gång. Vid något tillfälle föreslog någon Gösta Ekman, men jag kan inte tänka mig honom i den rollen. Det var Sven jag ville ha från början.
Även för Vilgot Sjöman själv är filmen ett trendbrott. Den gamle pornografen som en gång utmanade publikens sexualmoral med Syskonbädd 1782, Jag är nyfiken – gul och Tabu har i Alfred gjort en osedvanligt kysk historia.
– Jo, det är också skönt att inte uppfylla förväntningarna. Men, du vet, jag har ju varit så sent utvecklad på det sexuella området att jag nog kommer att fortsatta vara nyfiken
© Michael Tapper, 1995. Skånska Dagbladet 1995-09-29.
Lite filmfakta om Vilgot Sjöman:
Född 1924.
Romandebut: Lektorn, 1948. Filmatiserad som Trots 1952.
Manusdebut: Trots, 1952. Regi: Gustaf Molander.
Regidebut: Älskarinnan, 1962.
Guldbagge: En handfull kärlek, 1974.
Har även varit: tv-regissör, filmkritiker, skådespelare.
Filmer i urval:
491, 1964.
Syskonbädd 1782, 1966.
Jag är nyfiken – gul, 1967.
Tabu, 1975.
Jag rodnar, 1981.
Fallgropen, 1989.