Actionfrossa – från konst till produkt

Close RangePå nyhetssajten ONN (Onion News Network) hajpas just nu det fiktiva spelet Close Range (bilden), som enbart går ut på att man blåser skallen av folk i närbild. Min första tanke när jag såg inslaget var att något spelföretag säkert redan hade börjat produktutvecklingen så snart inslaget lades ut. Med anledning av de senaste årens kassavältare har filmforskare och kritiker runt om i världen också börjat fråga sig om inte också den moderna actionfilmen helt har gett upp ambitionen att berätta en engagerande och sammanhängande historia.

Varför underkasta sig hårt arbete med komplexa rollgestalter, omsorgsfull bakgrundsteckning och intressant berättelse när man med datoranimation kan skapa omtumlande nya världar, häpnadsväckande stuntinslag och spektakulära effekter? Och varför bry sig om bildkompositioner, klippning eller musikanvändning som skapar en undertext till handlingen när man kan skaka loss handkameran, maxa klippningsfrekvensen och blåsa på med en bombastisk ljudtapet i en kanonad mot sinnena?

Sanningen är förstås att stor filmkonst och publiksuccé inte behöver vara någon motsättning. Alfred Hitchcocks thrillrar, Martin Scorseses gangsterfilmer och Pixars animationer bevisar motsatsen. Men trenden är tydlig enligt flera forskare.

Barry Salt visade i sin stora studie Film Style & Technology att den klassiska filmdramaturgin med krav på variation, logik och nyansering varit i snabb avveckling sedan 1970-talet. Under senare år har filmprofessorn David Bordwell skrivit och bloggat om hur den nya run-and-gun-stilen i actionfilm kastat bort de klassiska filmteknikernas regler för hur man orienterar dem i tid och rum och guidar dem genom en berättelse.

Extrema kameravinklar, rytmiska variationer i klippningen, skiften i skärpedjupet eller musiken på ljudbandet som tidigare användes för att förmedla psykologiska tillstånd hos huvudpersonerna och dramatiska förändringar i handlingen är numera bara ögon- och örongodis utan vidare avsikter. I stället trycker man gasen i botten från början till slut i tron att man genom en serie crescendon håller publiken intresserad. Eller åtminstone vaken.

Den nya dominerande filmstilen har på så sätt tappat kontakten med hantverkstraditionen, vidareutvecklad ur lärospån från den betydligt äldre litteratur-, teater- och konsthistorien. Filmerna stöps nu om efter en enkel och konform ramhandling kring hjältens utveckling via våldskonflikter, kärlek och vänskap. Endast miljöerna och vapnen varierar.

För en medieindustri som ser film som ett påkostat reklamfönster för olika varor (leksaker, böcker, tröjor, spel med mera) maximerar det möjligheten att skapa en standardiserad löpandebandstillverkning. För det talar också bolagens jakt på nya filmserier som kan pågå i decennier. De nya Star Trek-, Transformers-, Friday the 13th– och G.I. Joe-serierna är typexempel. Man gör sig då oberoende av skådespelare, regissörer och andra filmarbetare med konstnärliga ambitioner och tar hela kontrollen över resultatet, som nu helt och hållet är produkt.

© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-09-07.

Se vidare:

ONION NEWS NETWORK: CLOSE RANGE

DAVID BORDWELL: RUN-AND-GUN

A.O. SCOTT (THE NEW YORK TIMES): SPOON-FED CINEMA

CHARLIE BROOKER (THE GUARDIAN): HOLLYWOOD’S IMAGINATION CRASHED

ROGER EBERT (THE CHICAGO SUN-TIIMES): THE NEW DARK AGE OF FILM