Filmpolitiken är en del av Kinas strävan efter hegemoni

Julia Lovell
Maoism: A Global History
London: The Bodley Head 2019
606 sidor, ISBN 9781847922496

Kerry Brown
CEO, China: The Rise of Xi Jinping
London & New York: I.B. Tauris 2017
262 sidor, ISBN 9781784538774

Kerry Brown
The World According to Xi Jinping
London & New York: I.B. Tauris 2018
147 sidor, ISBN 9781788313285

Kina utmanar USA som världens ledande supermakt, inte bara militärt och ekonomiskt utan också kulturellt. Syftet är att ersätta den amerikanska hegemonin med sin egen. Film har blivit det första slagfältet, och på ett decennium har Kina inte bara blivit världens största biografmarknad utan också köpt upp biografkedjor runt världen via ägarmajoriteten i amerikanska biojätten AMC. Det har gjort att Xi Jinpings paroll om att kulturen ska ”förmedla Kinas berättelse på ett bra sätt” fått genomslag i Hollywoods filmproduktion.

År 2015 släppte det kinesiska statsrådets informationsavdelning en rapport om landets militärstrategi med deklarationen: ”Att vitalisera den kinesiska nationen är en kinesisk dröm. Den kinesiska drömmen är att göra landet starkt. Utan en stark militärmakt kan inget land varken stå tryggt eller starkt.” Omkvädet ”den kinesiska drömmen” är centralt i retoriken hos Xi Jinping, landets autokratiske ledare.

År 2012 blev Xi generalsekreterare i Kinas kommunistiska parti och ordförande för Centrala militärkommissionen. Året därpå utsågs han även till landets president, och 2018 upphävde Nationella folkkongressen begränsningarna i antalet mandatperioder han kan väljas till. Xi Jinping är därmed fri att sitta vid makten livet ut.

Kerry Brown, brittisk professor i kinesisk historia, har i sin bok CEO, China – The Rise of Xi Jinping jämfört honom med en verkställande direktör för storkoncernen Kinas kommunistiska parti. Under sig har han mångmiljardärer i ledningen för formellt självständiga, men till kommunistpartiet hårt knutna storföretag. Han har långsiktiga expansionsplaner, vinstmål och en företagsanda grundad i konfucianismen.

Genom sitt skötebarn, infrastrukturprojektet ”Ett bälte, en väg” (på engelska: Belt and Road Initiative, BRI, ibland benämnt ”den nya sidenvägen”), planerar Xi att knyta stora delar av världen till landets explosivt växande ekonomi. På så sätt kan Kina sudda ut 150 år av förnedring under opiumkrig, kolonialism och militär ockupation för att åter göra anspråk på att vara ”Mittens rike”. Det är kärnan i ”den kinesiska drömmen” om landets återfödelse som ekonomisk, militär och kulturell stormakt.

Kinas revanschism har sina rötter i det så kallade boxarupproret kring 1900 och i Guomindang-grundaren Sun Yat-sens (bilden ovan ) nationalism. Den tog sin mest konkreta form när Deng Xiaoping kom till makten 1978 och inledde den militära upprustning och expansion som fortsätter än i dag. Landet är numera världens näst största vapenproducent efter USA. Men Kina har inte framför allt växt med ”hard power” – ekonomisk och militär makt – utan med sin omtalade mjuka makt i form av ideologisk påverkan, en påverkansoperation som inleddes med Mao Zedong.

Därför är historieprofessor Julia Lovells Maoism – A Global History en välkommen första kartläggning av kalla krigets verkliga vinnare. Medan USA och Sovjetunionen tävlade i kärnvapenrustning vann Mao propagandakriget. Han blev inspirationskällan för många gerillarörelser i avkoloniseringens tid och en populärkulturell ungdomsidol i västvärlden med sin slogan om att ”det är rätt att göra uppror”.

Viktigare än så var förstås maoismens idé om att organisera den fattiga majoritet av världens befolkning som utgjordes av småbönder, hantverkare och andra bybor på landet. Därmed utmanade Mao den traditionella marxismens låsning vid att den socialistiska revolutionen bara kunde ha det urbana industriproletariatet som sin bas. Plötsligt var det möjligt att mobilisera all världens förtryckta för socialismens sak utan att man behövde invänta de av Marx och Lenin förutbestämda historiska premisserna.

Lovells Maoism är som bäst när den ger en historisk översikt av Kinas historia och maoismens vidare förgreningar över världen, även om anekdoterna ofta breder ut sig på bekostnad av mer djupgående studier av framgångarna och deras historiska orsaker. Sämst är boken på att analysera maoismen som politiskt fenomen och dess förhållande till både marxismen och marxism-leninismen. Här hade samarbetet med någon idéhistoriker kunnat tillföra boken åtskilligt.

Lovell dröjer nämligen gärna vid knäppa episoder som när franska maoister stal champagne, ost och kaviar från lyxmatsgrossisten Fauchon för att distribuera bland stadens fattiga afrikanska immigranter eller när Perus kommunistiska parti Sendero Luminoso (bilden ovan) hängde hundar i Limas lyktstolpar för att protestera mot Deng Xiaopings politiska och ekonomiska nyorientering. Man får också lätt intrycket av maoismen som en sekteristisk väckelserörelse av perifer betydelse, som i berättelsen om hur Londonpolisen 2013 fritog tre förslavade kvinnor under en självutnämnd maoistisk profet.

Men maoismen var mycket mer framgångsrik än så, särskilt när Kina från 1950-talet och framåt gjorde sig till språkrör för jordens alla icke-industrialiserade länder, den så kallade tredje världen – ett begrepp landet aktivt spred i internationella sammanhang. Egyptens Nasser, Indiens Nehru, Kongos Lumumba och Indonesiens Sukarno var några av de nya ledare vilkas politik tog starkt intryck av Maos Kina. Under andra halvan av 1900-talet utövade maoismen dessutom en stark påverkan på den akademiska världens antikoloniala och antiimperialistiska studier.

För västvärldens unga, uppväxta i skuggan av andra världskriget, blev maoismen ett korrektiv till nazismens folkmördande vitmaktfilosofi. I film, konst och musik slog maoismen igenom hos rockrebellgenerationen med kulturrevolutionen 1966. Franska nya vågens förgrundsgestalt Jean-Luc Godard gjorde maoistiska filmer som Kinesiskan (La chinoise, 1967, bilden ovan), där handlingen ideligen stannade upp så att huvudpersonerna i Röda armén-kepsar kunde vifta med ”Maos lilla röda” (egentligen: Citat ur Ordförande Maos verk) och hålla revolutionära tal riktade till publiken. Beatles sjöng 1968 i låten ”Revolution” på sitt vita dubbelalbum om hur dåtidens unga gick med Mao-bilder i demonstrationer.

På några få år blev Mao ungdomsrevoltens varumärke, vilket maoister kunde utnyttja i sitt frontarbete för att ta ledningen i breda proteströrelser som De Förenade FNL-grupperna i Sverige. Och som det yttersta beviset på att Mao blivit en framgångsrik produkt, jämställd med Coca-Cola i konsumtionssamhället, målade Andy Warhol 1973 ett jätteporträtt av honom (bilden nedan) i grälla färger (ett Warhol-liknande silkscreentryck av Mao pryder även omslaget till Lovells bok). Den Store Rorsmannen letar sig till och med in i kriminalromanerna, exempelvis på en affisch ovanför sängen där kommissarie Martin Beck och hans Rhea får samtidig orgasm i Maj Sjöwall och Per Wahlöös Terroristerna (1975) – ett löfte om den kommunistiska framtidens utopiska frukter.

Detta breda genomslag för Mao som populärkulturellt fenomen och maoismen som populistisk kraft missar Lovell i sin iver att berätta om kuriösa, men politiskt sett relativt ointressanta episoder. Försumligheten är inte oviktig eftersom maoismen i dag är ideologiskt marginaliserad i västvärlden, samtidigt som extremhögern övertagit den politiska strategin om att mobilisera breda folklagers missnöje mot den politiska och intellektuella eliten. Resultatet ser vi i dagens inflatoriska politikerförakt och ökade misstro för vetenskap och forskning.

Efter Mao Zedong blev Deng Xiaoping ideologiskt tongivande. Redan 1979 bjöd han in nyliberalismens affischnamn Milton Friedman (bilden nedan) till Kina. Liksom i militärjuntans Chile blev Friedmans ekonomiska teorier vägledande för Kinas strukturomvandling till marknadsekonomi utan demokrati under Deng. En kinesisk oligarki av partitrogna företagsledare växte fram under följande decennier. I dag tillhör bland andra e-handelskoncernen Alibaba Groups ägare Jack Ma (egentligen: Ma Yun) världens rikaste procent. Som tack till kommunistpartiet för sin gräddfil till rikedom har han bland annat köpt anrika Hongkong-tidningen South China Morning Post för att ge husbondens röst en megafon i den upproriska, ex-brittiska kolonin samt lanserat mobilappen Xuexi Qiangguo (”studera och stärk nationen”), genom vilken man kan lära sig Xi Jinpings tänkande.

Sedan sitt makttillträde 2012 har nämligen Xi Jinping i tal och skrifter utarbetat sina ”tankar om socialism med kinesisk särprägel för en ny tid”. Han betonar kommunistpartiets fortsatta ställning som en stat i staten genom formuleringar om dess ”ledarskap över alla typer av arbeten” i Kina och dess ”absoluta ledarskap” över Röda Armén. Sedan partikongressen 2017 har dessa ”tankar” skrivits in i kommunistpartiets program, vid sidan av Maos och Dengs.

Under senare år har Xi framhållit behovet av att stärka den nationella säkerheten. Det handlar inte bara om att skydda landets nationella gränser utan också om att trappa upp Kinas mediala påverkansoperationer och militära aktiviteter i omvärlden. Bland annat har Kina anlagt flottbaser i Sydkinesiska sjön och runt Indiska oceanen, exempelvis i Djibouti där man är granne med en amerikansk och en fransk militärbas. Landets militära expansion sker parallellt med att kinesiska medieföretag sedan 2012 flyttat fram sina positioner på världsmarknaden.

Uppdraget är, för att citera Xi Jinping, ”att förmedla Kinas berättelse på ett bra sätt” – det vill säga att bedriva kinesisk propaganda. För det syftet har statliga tv-bolaget CCTV:s (China Central Television) dotterbolag CGTN (China Global Television Network) etablerat tv-kanaler i bland andra USA och Kenya och försöker sedan några år öppna en europeisk filial med säte i London. Alibaba har köpt in sig i Steven Spielbergs Amblin’ Entertainment, delägare i Dreamworks Animation, och finansierat storproduktioner som de två senaste Mission: Impossible-filmerna

Mest anmärkningsvärt är emellertid mediekoncernen Wanda Groups snabba expansion. År 2016 köpte man Legendary Entertainment, som producerar serietidningar, videospel och filmserier som Jurassic World och Godzilla. Samma år plockade man över hollywoodstjärnan Matt Damon till Kina för att spela huvudrollen i den propagandistiska megaproduktionen The Great Wall (2016, bilden ovan), detta för att göra filmen mer attraktiv för en världspublik.

Sedan 2012 äger Wanda dessutom USA:s största biokedja AMC, som i sin tur har köpt australiska biokedjan Hoyts, europeiska Odeon & UCI Cinema Group och 2017 även Nordic Cinema Group, där svenska dominanten SF Bio (nu omdöpt till Filmstaden) ingår. I dag sitter således större delen av den amerikanska, australiska och europeiska biopubliken i kinesiska salonger, som inte varit sena med att servera oss propagandanummer som hajmonsterfilmen The Meg (2018) och barnfilmen Förfärliga snömannen (Abominable, 2019, bilden ovan).

Wanda Groups världsomspännande biografimperium, men också det faktum att landet på ett decennium seglat upp som världens oslagbart största biografmarknad – antalet biodukar ökade från 5 000 år 2007 till drygt 50 000 år 2017 – innebär att Kina direkt eller indirekt utövar ett betydande inflytande på amerikansk filmproduktion från de större bolagen. Kinesiska filmskurkar, liksom kritiska bilder av förhållandena i Kina och av kinesiska företag, är otänkbara. I stället dyker kinesiska rollfigurer och även officiella företrädare för landet numera upp som goda medhjälpare till Hollywoods filmhjältar, se: 2012 (2009), The Martian (2015), Arrival (2016) och förstås Legendary Entertainment-produktionerna Kong – Skull Island (2017, bilden nedan) och kommande Godzilla vs. Kong (2020).

Kinas globala maktambitioner speglas även i den inhemska filmproduktionen, inte minst efter att kommunistpartiet i november 2017 kallade till sig landets konstnärliga utövare – skådespelare, regissörer, popstjärnor med flera – för att undervisa dem i den nya partilinjen enligt Xi Jinpings tänkande. Samtidigt stramade man upp biorepertoaren så att de av regimen påbjudna filmerna fick en mer framträdande plats. Det gav omedelbart resultat i biotopplistorna för flera jingoistiska filmer på tema ”kriget mot terrorn”, filmer som kopierar amerikanska actionfilmscenarier och dramaturgi, men iscensätter dem ur en kinesisk synvinkel.

År 2017 blev Wolf Warrior 2 (Zhan lang II, bilden nedan) inte bara listetta utan också den mest inkomstbringande kinesiska filmen någonsin. Året därpå klättrade Operation Red Sea (Hong hai xing dong) upp på det årets förstaplats och intog fjärdeplatsen bland de lönsammaste kinesiska filmerna genom tiderna. Båda är actionfilmer med hjältarna hämtade ur Röda Arméns specialstyrkor. De mäter krafterna med amerikanska legosoldater (WW 2) respektive USA:s flotta (ORS). Och vinner. Det är två representationer av det globala maktskiftet från Pax Americana till Pax Sinica som knappast kan missförstås.

Filmer som däremot inte förmedlar ”Kinas berättelse på ett bra sätt” blev särskilt känsliga under 70-årsjubileet 2019 för kommunistpartiets seger 1949 i inbördeskriget mot Jiang Jieshis (Chiang Kai-shek) Guomingdang-styrkor. Det mest uppmärksammade fallet var Gu Huans De åttahundra (Ba Bai, bilden nedan), om den legendomspunna truppens självmordsaktion i Shanghai för att under några dagar i oktober 1937 skydda den kinesiska arméns reträtt undan de japanska ockupationsstyrkorna. Den var planerad att inviga årets filmfestival i Shanghai – ett av Kinas kulturella skyltfönster mot omvärlden – men drogs tillbaka på grund av ”tekniska problem”. Den verkliga anledningen var att filmens heroiska trupper tillhör Guomindang, inte kommunistpartiet. Hjältarna har alltså fel sorts nationalism. Dessutom innehåller filmen bilder som väcker associationer till regimens massaker på studenter och arbetare på Himmelska Fridens Torg 1989.

Jag dröjer inte bara vid den kinesiska filmpolitiken därför att det tillhör mitt fackområde, utan också för att filmerna är tydliga lackmuspapper för Xi Jinpings ideologiska vision om Kinas roll i världen. Här kan man leka med fantasier kring ”den kinesiska drömmen” och på sikt ta kontroll över verklighetsbeskrivningen, i par med att kinesiska koncerner rycker fram även inom andra medieområden: press, radio, tv, videospel och mobilappar (se den senaste tidens diskussion kring kinesiska appar som sociala videoplattformen TikTok). Målet är att ersätta USA:s militära, ekonomiska och kulturella hegemoni med sin egen.

Kerry Brown understryker i boken The World According to Xi att Xis nationalistiska, för att inte säga chauvinistiska, linje är en logisk följd av traditionen från hans företrädare. Hans stormakts-Kina uppfyller Maos profetia om den nya storhetstid som nationen skulle uppleva efter revolutionen, och hans plan för Kinas dominans i världen följer Deng Xiaopings recept om att locka till lojalitet med löften om materiellt välstånd.

Projektet ”Ett bälte, en väg” planeras omfatta minst 65 länder och drygt 70 procent av världens befolkning. Kina utlovar mottagarländerna generösa bidrag, lån och investeringar mot att man i gengäld får bygga och ofta även administrera strategiska hamnar, flygplatser, järnvägar, dammar, elnät och vägar. Finansieringen av projektet – siffror på mellan 1 000 och 10 000 miljarder US dollar har nämnts i sammanhanget – ska förvaltas av den för syftet inrättade Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB), en kinesisk motsvarighet till Världsbanken.

Till AIIB har många av USA:s allierade anslutit sig, bland andra Australien, Storbritannien, Frankrike och Sydkorea samt Ryssland och Sverige. Ett delprojekt med 17 östeuropeiska länder involverade påbörjades 2016 med att det statliga kinesiska rederiet COSCO tog ägarkontrollen över hamnen i grekiska Pireus för att därifrån skapa transportrutter som ska löpa norrut till de berörda länderna. Liknande projekt är planerade även runt om i Afrika.

Med en amerikansk president som vänder omvärlden ryggen och ett EU som destabiliserats av Brexit och den nationalistiska extremhögerns framgångar, ligger vägen öppen för den kinesiska världshegemonin.